Ett liv i musikens tjänst Del 1.

Sommar, sol och semester ger tid för eftertanke och reflektion. The Maloik har nu funnits i knappt ett och ett halvt år och vi som varje dag förser er läsare med nyheter, recensioner och intervjuer har precis som de band vi skriver om också varsin historia. Här är min egen ”Sommar i P1” i skriftlig krönikeform. En krönika i tre delar som beskriver mitt liv i musikens tjänst! Första delen handlar om tidiga musikaliska minnen och om hur jag började upptäcka musik!

Ett liv i musikens tjänst. Kapitel 1 ”Du måste välja!”

KISS hade precis släppt ”Unmasked”. Jag var sex år gammal och har en minnesbild inpräntad av hur jag sitter i min kompis ”Store-Mathias” källare och förhäxat stirrar på omslaget till den plattan samt omslaget till ”Rock’n roll over”. Samtidigt lyssnar vi på ”KISS Alive!”. Mathias storebror David var ett stort fan och hade alla skivor. Jag var lite rädd för dessa sminkade monster men samtidigt otroligt fascinerad. Hemma lyssnade min storasyster mest på ABBA. KISS betraktades av min mor som nazister och djävulsdyrkare och blev ju därför självklart ännu mer intressanta. Förbjuden frukt smakar ju som bekant bäst.

Några år senare är jag hemma hos en annan barndomsvän vid namn Kalle. Båda hans föräldrar var musiker och musiklärare. De bodde i ett stort hus som tidigare hade fungerat som närbutik och överallt fanns alltid en massa roliga instrument som man utan förbehåll fick testa. Den här gången hade ett silverskimrande Slingerland trumset, av den typen som Ringo Starr i Beatles spelade på, ställts upp i familjens stora vardagsrum. Kalle, som redan då var något av ett musikaliskt underbarn, visade mig hur man spelade ”I love it loud” av KISS som precis hade blivit en hit. Mupparnas trummis Animal var sedan tidigare en stor idol och nu kunde jag lägga till Eric Carr i KISS som ytterligare en stor förebild. Jag blev från och med nu helt såld på trummor och tog varje möjlighet som gavs att spela på Kalles trumset. Det var dock inte förrän flera år senare jag själv skulle börja spela på allvar. Trummor var enligt mina föräldrar alldeles för högljudda, tog på tok för stor plats och var för dyra. Först 1988 vid fjorton års ålder skulle det första band jag någonsin spelade i se dagens ljus. Till att börja med fick vi repa i skolans musiksal på lediga tider. I ett och ett halvt år skulle jag få spela på olika lånade trumset. Mitt första egna trumset införskaffades efter att bandet först skaffat egen replokal strax efter årsskiftet 1990. Kalle skulle för övrigt komma att bli, i alla fall delvis, professionell musiker och har bl a spelat med Freddie Wadling, Lädernunnan och Olle Ljungström.

Vi snabbspolar framåt ett par år till. Visserligen visade SVT de uppmärksammade videosarna till ”Thriller” och ”Beat it” någon gång hösten 1983 och visst var det i och med det som Michael Jackson blev en stor idol för mig. Lyckan visste inga gränser när jag fick spela av LP’n ”Thriller” av Kalles storasyster Lena till en grönsvart BASF kassett. Det var ändå hösten 1984 som skulle förändradra mitt liv radikalt. Det var då jag vid tio års ålder på allvar upptäckte musik. Michael Jackson hade precis återförenats med sina bröder i The Jacksons och SVT’s nya stora ungdomssatsning ”Bagen” skulle premiärvisa videon till nysläppta singeln ”Torture” i första programmet. Den ditintills dyraste musikvideon som någonsin spelats in. Det blev inkörsporten till både hårdrock, synth, pop och all annan musik för min del. På radions P3 började jag  frekvent lyssna på ”Tracks” med Kaj Kindwall, ”Rakt över disc” med Clabbe, ”Lördagsbiten” med Bengt Grafström och såklart ”Rockbox” med Pär Fontander. OKEJ! hette ”bibeln” som skrev om allt man ville veta om sina favoritband. Anders Tengner och Jörgen Holmstedt blev för mig nästan lika stora idoler som banden man läste om, eftersom de fick träffa och hänga med alla coola rockstjärnor. 

Vid den här tiden var man tvungen att välja sida. Antingen så var man en farlig och våldsam djävulsdyrkande hårdrockare, eller så var man en stenhård, känslokall och sval synthare. Jag gjorde redan då uppror mot alla konventioner och struntade blankt i att välja. Ena veckan hade jag en planch på Howard Jones i profil med sin morotsfärgade synthfrilla i skolbänken, veckan därpå prydde en köttätande Blackie Lawless från W.A.S.P. Insidan av bänklocket. Jag älskade allt lika mycket och det kvittade om artisten var en söt, blond popsångerska och hette Kim Wilde, hjärtekrossande kille-med-gitarr-rockande Rick Springfield, Synthpop av Alphaville eller stenhård metal á la Accept. Det manifesterades bl a på min elvaårsdag då en av mina bästa barndomsvänner Patrick (som då var utpräglad synthare) gav mig singeln ”Rock You” med Helix ”bara för att du har blivit hårdrockare”. Han kunde inte greppa att man kunde gilla Kraftwerk, Depeche Mode, Eurythmics OCH Dio, W.A.S.P, Twisted Sister och samtidigt ha dem på samma blandband! Svårt att tänka sig idag, men fullständigt otänkbart i mitten på åttiotalet.

Mina föräldrar hade börjat notera mitt nyväckta musikintresse och gav mig julen 1984 några singlar i julklapp. ”Ghostbusters” (från filmen med samma namn) var världens coolaste låt. Den och fantastiska balladen ”All join hands” av Slade blev jag överlycklig av att få. ”Nu har det tänt” med Pernilla Wahlgren var jag dock inte lika begeistrad över. Min mor hade en uppfattning om att bara låten var en radiohit så skulle jag nog uppskatta den.

KISS fick en hit med ”Heavens on fire” hösten 84 och LP’n ”Animalize” införskaffades för veckopengen någon gång tidigt 1985. Jag fick med tanke på min mors moralpanik, som späddes på av Siewert Öholms debattprogram om livsfarlig hårdrock och videovåld, smuggla med mig plattan hem från skivbutiken i min Salomonryggsäck. Vid sidan av KISS var det framförallt ett annat band som på allvar fick mig intresserad av hårdrock. Det var Twisted Sister. De fantastiska promovideosarna som visades på Bagen trollband mig, så självklart var jag tvungen att för egna pengar köpa ”We’re not gonna take it” på singel. Albumet ”Stay Hungry” hade jag inte råd med, men som brukligt var på den tiden bandades den självklart av från en kompis.

Peter ”Amber St. Pete” Johansson