Skivbolag: Peaceville Records

Genre: Death metal

Betyg: 6/10

Svenska death metal-supergruppen Bloodbath är tillbaka…. ”The Arrow Of Satan Is Drawn” är namnet på femte albumet (det andra med Nick Holmes som frontfigur) och släpptes så sent som för två dagar sedan. Behöver nog inte ta upp så mycket fakta om Bloodbath då dom är rätt kända i nuläget… alla death metal-nördar lär väl vid det här laget känna till att det här är en supergrupp bestående främst av Katatonia och Opeth medlemmar…. numera med Nick Holmes (Paradise Lost) och den senaste medlemmen Joakim Karlsson (Craft, The Eternal Void). Andra kända musiker som lirat i Bloodbath är bland annat Peter Tägtgren (Hypocrisy, Pain), Dan Swanö (Nightingale, Edge Of Sanity etc.), Mikael Åkerfeldt (Opeth) och Per Eriksson (Ghost, fd. Katatonia etc.).
Precis som säkert många andra tycker jag att bandets bästa platta är ”Nightmares Made Flesh” (2004) och jag känner även stark nostalgi för EPn ”Breeding Death” (2000) som blev det allra första Bloodbath någonsin släppte. När jag hörde att Nick Holmes skulle fronta bandet blev jag en aning skeptisk… visst, man hade väl hört gamla Paradise Lost men då Nick inte hade använt growl på ganska länge den tiden hade man sina funderingar. Dock blev förra plattan ”Grand Morbid Funeral” (2014) ändå rätt lyckad… sedan har man ju sett Bloodbath live med Nick Holmes ett antal gånger så förväntningarna inför det här nya var rätt höga.

Faktum är att vi inte riktigt står inför ett standard death metal-album… det första man lägger märke till när man börjar lyssna är aggressiva och grötiga death n’ roll-gitarrer som påminner mycket om Entombed och vid sidan av det finns det inslag av thrash metal, groove metal och crust punk. På det viset har dom fått till ett rått och väldigt aggressivt sound och det ska dom såklart få cred för då det är väl det som är meningen med death metal. Dock finns det även en del här att såga… ju längre man lyssnar desto mer oinspirerad och enformig känns den, vilket är en rejäl besvikelse efter 4 års väntan… väntar man så länge förväntar man sig åtminstone att plattan är välarbetad. Det här känns på tok för enformigt, själva produktionen en aning obalanserad då gitarrerna många gånger dränker Nick Holmes growl och även trummorna försvinner mellan varven… dock finns det ändå en del sköna riff som lyfter det hela en aning. Några låtar som jag tycker är värda att nämna kan vara ”Deader”, ”Fleischmann”, ”Warhead Ritual”, ”March Of The Crucifers” och kanske ”Bloodicide”. 

Det är allt jag har att säga… det finns tillräckligt många intressanta element för att leverera nånting riktigt bra, jag gillar den här typen av sound… och det kändes i början som om det här skulle vara ett mästerverk. Men tyvärr når det inte hela vägen… hade man arbetat lite till på innehållet och haft en lite mer välbalanserad produktion hade ”The Arrow Of Satan Is Drawn” kunnat bli klockren. Jag vet i grund och botten att dom här musikerna kan bättre än det här.

Av: Lucas Zimmermann