Skivrecension: P.O.D. – Circles

Skivbolag: Mascot Label Group

Genre: Rap metal/nu metal/rapcore

Betyg: 6/10

Amerikanska kristna nu metal/rapcore-bandet P.O.D. är nu tillbaka med sitt tionde studioalbum ”Circles”. P.O.D. är (som så mycket annat i den här genren) nostalgi för mig och ett av dom få kristna hårdrocksgrupperna jag lyssnar på regelbundet. Visst… man har väl lyssnat på Stryper, Red, Narnia, Divinefire och även pop/rock-bandet The Fray för den delen, erkänner att jag kanske inte har så stor koll på just det här området men jag kan inte heller påstå att jag ogillar musik med religiösa referenser och djupt kristna texter… många gånger bryr jag mig väldigt lite om budskapet i texterna och utgår ifrån musiken för att avgöra om nånting är bra eller inte bra. Och när det kommer till P.O.D. utgår jag främst ifrån musiken… visst, upplever att bandet numera lugnat ner sig lite med kristna budskapen i senare skivsläpp och deras texter kan trots allt innehålla varierade ämnen. 

Iallafall… första smakprovet på den här skivan var singeln ”Rockin’ With The Best” som kunde uppfattas som ett tecken på att kommande platta är bra. En klassisk rap/nu metal-låt som ger säkert många inbitna Rage Against The Machine-fans en hel del nostalgikänslor. Därefter com titelspåret som var ganska okej… kanke inte lika bra som förra singeln, men det var ändå P.O.D. till 100%. Tredje singeln ”Fly Away” däremot var inte bra nånstans och är troligen skivans svagaste punkt, kändes liksom som nånting en halvmedioker kör i en afroamerikansk kyrkoförsamling skulle kunna spotta ur sig. Ganska långt ifrån min musiksmak. En annan svag punkt skulle kunna vara den något tama produktionen och låten ”Domino” som inte heller var någon höjdare, men i övrigt är det som sagt ett typiskt P.O.D.-album med många av ingredienserna som identifierat dom. Skivans bästa låtar får bli ”Always Southern California”, ”Soundboy Killa”, ”On The Radio”, ”Dreaming” (på grund av det starka budskapet) och såklart ”Rockin’ With The Best”. 

Med allt det här sagt kan vi konstatera att det här är ännu ett helt okej alster med allt från guldkorn till halvbra låtar och en del bottennappar. Första singeln gav mig kanske lite för höga förväntningar så nu när man lyssnat och tänkt efter är det här ändå precis vad man egentligen förväntar sig av ett band som P.O.D. I övrigt är det ganska svårt att hitta nånting i den här genren som jag skulle kunna klassa som musikaliskt mästerverk… kan finnas saker som var ganska nära ett sådant som klassiska Disturbed-skivor, senaste Korn och såklart även några av deras klassiska skivor, klassiska Sevendust, Mudwayne och även senaste Saliva för den delen. Men såhär spontant kan jag väl inte komma på något nu metal/rapcore album där jag tycker allt är guld. Bara min personliga åsikt.

Av: Lucas Zimmermann