The Maloik Rock Blog

Sweden Rock Festival 2019. Dag 2, 2019-06-06

Sammanfattning.
Krokus

Krokus vet precis hur en slipsten ska dras och har festivalpubliken i sin famn från första ton. Instrumentalt är nivån skyhög och Marc Storace har kvar krutet i sina läderlungor. Vad som drar ner helheten är bandets envishet med att spela covers. Krokus har tillräckligt med kvalitetsmaterial för att stå över sådant. Visst lyckas gubbarna få till ett gött häng i klassiska ”American Woman” (Guess Who, Lenny Kravitz) och visst låter ”Rockin’ in the free world” (Neil Young) helt ok, men det hjälper inte. Jag kräver mer av ett band med 40 års erfarenhet. När sedan trummisen Flavio Mezzodi tillåts spela ett taffligt standardmetal-trumsolo är det godnatt.

Ingen kan dock ta ifrån dem att de fortfarande är Europas bästa Schweizi/DC, vilket de bevisar i låtar som ”Heatstrokes” och vansinnigt sköna ”Bedside radio”.

A.C.T

Excentriska A.C.T gör lite vad som faller dem in. Bandets progressivitet tillåter dem att balla ur fullständigt emellanåt och det spretar åt alla möjliga håll musikaliskt. Jag som inte är någon konnässör i egentlig mening har vansinnigt roligt under större delen av bandets set. Den personliga favoriten är rock/pop/reggaedängan ”A truly gifted man”.

Tenacious D

Jack Black och Kyle Gass högt älskade TV och filmkaraktärer har blivit ett synnerligen framgångsrik turnerande spin-off. Föga förvånande är det låtar från soundtracket till ”The pick of destiny” såsom ”Beelzeboss” och ”Kickapoo” samt extranumret ”Fuck her gently” som publiken går igång mest på.

Deadland Ritual

När jag får reda på att Deadland Ritual utgörs av levande legender som trummisen Matt Sorum (Guns’n roses, Velvet Revolver, The Cult), gitarristen Steve Stevens (Billy Idol, Vince Neil) och Geezer Butler från Black Sabbath på bas kan jag ju inte låta bli att, om så bara för en knapp halvtimme, lämna Tenacious D för att glutta lite. Det är absolut inget jag i efterhand ångrar då jag bl a hinner se en inspirerad version av Rebel Yell (Billy Idol) innan det är dags att röra sig mot Festival stage för dagens absoluta höjdpunkt som är…

Def Leppard

Leoparderna från Sheffield har förlagt sin turnépremiär på Sweden Rock Festival. Här finns dock inte tillstymmelse till premiärnerver! Def Leppard är alltid pålitliga leverantörer av storslagen musikalisk underhållning och ikväll är inget undantag. Bandet badar i laser och neon under merparten av spelningen, det är oerhört proffsigt och snyggt!

Joe Elliot är på synnerligen gott humör och har ett fantastiskt samspel med både band och publik. Naturligtvis är allsången som mest närvarande i avslutande ärkeklassikerna, till lika brottarhitatna, ”Pour some sugar on me”, ”Rock of ages” och ”Photograph”. Setlistan är nästintill klanderfri. Det är egentligen bara lökiga ”Another one bites the dust” (Queen) pastischen ”Manimal” som känns en aning malplacerad. Den hade lätt kunnat ersättas med ”Billy’s got a gun”, ”Gods of war” eller varför inte ”Die hard the hunter”?Den framförs dock med en sådan självklar pondus, säkerhet och glimten i ögat att jag faktiskt ändå har överseende. Att dessutom Joe Elliot sjunger som en gud hela konserten igenom gör inte saken sämre. Det kan såklart bero på att rösten inte har hunnit bli turnétrött än. Tack Def Leppard för att ni återigen visar hur en arenashow ska genomföras. Detta är inget annat än ett mästarprov som ytterst få andra band idag kan mäta sig med!

Andra band som helt, eller delvis sågs denna dag var: Cobra Cult, Blackberry Smoke och FM.