Rapport från Västerås Rockfest 2021!

Restriktionerna i Sverige lyftes den 29:e September 2021. Närmare två extremt speciella år har präglat världen och musikbranschen. En pandemi som präglat världen och satte stopp för många saker och som slog hårt mot livemusiken samt musikers inkomst.

Det var därför med stor glädje som Västerås Rockfest gick av stapeln den lördagen den 9:e oktober, på ABB arena. Vår skribent Rasmus Harnesk Wiklund var på plats under dagen. Tre intervjuer ligger sedan tidigare publicerade från festivalen, med Lillasyster, Corroded och Smash Into Pieces.

Västerås Rockfest var helt klart efterlängtat och minst sagt lyckad. Festivalen slog publikrekord på 2300 i publiken. Så här säger Per Karlsson, en av arrangörerna om festivalen: 

Hur kändes det när ni fick informationen om att restriktionerna skulle lyftas och ni insåg att ni kunde genomföra festivalen?

Per Karlsson – Det var en blandning av lättnad och stress, då vi helt plötsligt hade massvis av jobb framför oss.

Hur är känslan efter Västerås Rockfest?

Per Karlsson – Den är grymt bra och skissar just nu på nästa års upplaga.

Vad har ni fått för respons efter Festivalen, av besökare och banden?

Per Karlsson –  Endast positiva responser från både besökare och band. Alla har väntat på att få uppleva livemusik och träffas igen, vilket gjorde att stämningen på festivalen var på topp.

Karlsson & Norberg, arrangörerna. Foto: William Holm/VLT.

Festivalen utgjordes av flertal band som spelade under kvällen. På listan stod Scarlet, Days Of Jupiter, Knogjärn, Kill The Kong, Imminence, Lillasyster, The Unguided, Smash Into Pieces, Corroded, Raised Fist och Evergrey. 

Corroded. Foto: Robert Paulsen.

Alla band kändes hungriga och det märktes verkligen. Hög energi, spelglädje och samtliga var extremt sammansvetsade. Det kändes också en lättnad i luften samt en stor glädjefaktor befann sig under kvällen. Dock hängde det också en viss försiktighet över kvällen. Det här var första gången på så länge som människor kunnat gå på en festival av denna magnitud. Man visste inte fullt ut hur man skulle bete sig. När man träffade på någon man kände, skulle man kramas, ta i hand, fistbumpa eller den hälsning man kört på under hela pandemin, armbåge mot armbåge? Även om restriktionerna har lyfts och många är vaccinerade, så kommer nog denna försiktighet att sitta kvar i bakhuvudet, ett bra tag framöver. Det är väl bara rimligt med tanke på att pandemin ställt världen på en kant. Men folk var väldigt glada och själva festivalen var bra organiserad, med stora öppna ytor, både i barområde, framför scenen, vid toaletter och rökrutor. Det kändes luftigt och genomtänkt, för att försäkra folk om en trygg kväll. Toaletter fanns det gott om och fräscha var dom. Barerna var bra placerade, så man kunde stå och se banden tydligt. De hade bra med personal vilket gjorde att beställningarna i barerna flöt på, inga långa köer bildades. En extremt väloljad festival. 

Publik. Foto: Robert Paulsen.

Två scener var byggda bredvid varandra, vilket gjorde att man inte behövde springa tvärs över arenan när nästa band skulle kliva på. Ljudet var fantastiskt bra på samtliga band och lika så ljus/scenshowerna. Två band som jag tänker lyfta lite extra är Raised Fist och Evergrey. Kvällens headliners. Raised Fist spelade innan Evergrey och jäklar vilken show samt energi. Det var ett extremt hungrigt Raised Fist som klev på scenen och bjöd på 110% energi från början till slut. Det var som ett lokomotiv klev på, stämplade gasen i botten från första ackordet till sista. Deras frontman Alexander Hagman flög, hoppade och sprutade energi under giget. Jag hade aldrig sett Raised Fist innan och ska jag vara ärlig så är det inte ett band jag lyssnat så mycket på. Men jag var helt blown away efter deras gig. Det märktes att många i publiken var där för dom och även om alla tidigare band bjudit på bra show och framförande, så gick energin i publiken från 100% till 200% när Raised Fist drog av sin setlist. Exceptionellt ljud och scenshow. Dom var riktigt tighta och det märktes att det här hade både bandet och publiken sett fram emot. Lätt Sveriges bästa hardcore band. 

Raised Fist. Foto: Robert Paulsen.

Efter Raised Fist så var det Evergrey som skulle avsluta festivalen. Evergrey kom in i sista minut som en av ersättarna för Thundermother och Stratovarius. Jag såg fram emot att se Evergrey och tyckte de var en värdig ersättare. Evergrey är ett band som jag lyssnat mycket på och håller dom väldigt högt i deras musikskapande. Det tråkiga var att när Evergrey klev på, så avtog en hel del av publiken. Antingen så var de helt slutkörda efter Raised Fist, eller så var de helt enkelt nöjda klockan 00.05 då Evergrey klev på. Första festivalen på länge kanske gjorde att man helt enkelt var nöjd med dagen vid den tiden. Vilket som så var det en mindre chock för mig att se att folk började droppa av då Evergrey klev på. Jag hade tänkt att dom skulle vara dragplåstret men i själva fallet, med tanke på avhoppet från Stratovarius och Thundermother, så verkar de varit Raised Fist som de flesta var där för. Men i alla fall, Evergrey levererade med bravur. Kombinationen av den tyngre musik de spelar, nedstämt och hårt, med Tomas S. Englunds stora, kraftiga och melodiösa röst, gör att man blir helt fångad i musiken. Både på platta men också live. Just live gjorde de sig fantastiskt bra. Många kanske skulle argumentera att de är lite tråkiga att titta på live, då sångaren som också spelar gitarr, kan bli lite låst vid mickstativet, men jag tycker de väger upp den faktorn med att vara så jäkla bra live. Evergrey, även med sin live touch, låter för jävla nära till som de låter på plattorna. Det är imponerande. Det bjöds på bred och bra setlist. Öppningen med deras låt ”Distance”, från skivan ”The Storm Within”, vilken jävla käftsmäll.

Evergrey. Foto: Robert Paulsen.

I helhet så var kvällen extremt lyckad. Både genomförandet av festivalen av arrangörerna samt framförandet av alla band. Det var välbehövligt, att få se att denna typ av konstellationerna faktiskt existerar fortfarande, efter restriktioner och en överhängande pandemi. Det gav mersmak och ett hopp om att live-branschen faktiskt kommer att hämta sig. Arrangörerna och alla inblandade kan helt klart klappa sig på axeln.

Stort tack till Robert Paulsen för lån av bilder.

Av // Rasmus Harnesk Wiklund