Your one stop place for all things rock!

Sweden Rock Festival, 2018-06-08. Sammanfattning Dag 2

Pretty Maids (Festival stage)

Dagen börjar med att vi försover oss, vilket leder till att jag missar inledande ”Mother of all lies”. Istället Kommer jag lagom till ösiga ”Kingmaker”. Detta är Chris Laneys första spelning på festivalen med Pretty Maids. Han är ett viktigt tillskott till bandet då han både trakterar Keyboards och gitarr. Det är också riktigt skönt att se att Ronnie Atkins nu verkar vara vid god vigör efter uttorkningsincidenten i våras där han akut fick föras till sjukhus efter en kollaps. Pretty Maids har också den goda smaken att satsa på tempo och klassiska publikfavoriter såsom ”Back to back”, ”Red hot and heavy”, underbara ”Rodeo” och mysballaden ”Little drops of heaven”. Under avslutningen med ”Future world” och ”Lovegames” är publiken extatisk med rätta. Det är två riktiga kraftpaket till klassiker som levereras med pondus och klass. Hatten av!

De enda invändningarna jag har är att ljudet stundtals blåser bort, framförallt under annars utmärkta ”Pandemonium”. Spelningen är också alldeles för kort. Man kunde gott ha luftat några sköna klassiker från ”Jump the gun” och ”Sin-decade” albumen. Att inte spela ”Lethal heroes” eller ”Jump the gun” är ju snudd på tjänstefel! Om detta beror på Ronnies hälsa eller andra faktorer låter jag vara osagt.

Darkness (Festival Stage)

The Darkness slog igenom med debuten ”Permission to land” (2003). Då var man ett välbehövligt vitamintillskott till en svältfödd hårdrocksscen. Darkness är nu som då ett band som inte tar sig själva på särskilt stort allvar. Det visuella är lika viktigt som musiken. Det märks inte minst i deras image där man alltid tagit fasta på klassiska hårdrocksattribut, framförallt från sjuttiotalets glamscen.

Till tonerna av ABBA’s underskönt vackra ”Arrival” äntrar hjältarna från England scenen, och under öppnande ”Solid gold” ser vi basisten Frankie Poullain sporta en fantastisk guldkostym av sjuttiotalssnitt. Man måste också älska Justin Hawkins Freddie Mercury inspirerade spandexoverall med blixtar på suspensoar och rygg. Justin har också lånat Herreys gyllene skor.

Det är, föga förvånande, fortfarande klassikerna från ”Permission to land” som funkar bäst. ”Growing on me”, ”Black shuck”, ”Givin up”, ”Love is only a feeling”, ”Stuck in a rut” och ”Getcha hands off of my woman” utgör lejonparten av setlistan och är alla pålitliga klassiker i gränslandet där Queen möter AC/DC. Ibland blir det dock lite för mycket ”falsk falsett” och Justin Hawkins låter ärligt talat lite för mycket som en kacklande mupp ibland. Men, låtarna är överlag riktigt starka.

Det enda spåret som bjuds från Darkness utmärkta andra platta är finfina titelspåret ”One way ticket to hell… and back” som en spexande Frankie Poullain slår igång med koklocka. Vi får också ett par spår från färska albumet ”Pinewood smile” samt ”Barbarian” (som låter lite som ledmotivet till en tecknad serie om just barbarer), och ”Open fire” från 2015 års ”Last of our kind”.

Självklart är det ”I believe in a thing called love” som både låter och går hem bäst i en faktiskt alldeles utmärkt spelning. The Darkness är ett band som alltid handlat om underhållning och livsbejakande melodiös partyhårdrock. Det märks att de älskar vad de gör och det märks att publiken älskar dem. Det är gott så!

Turbonegro (Rock Stage)

Hank von Helvete is no more! När Cornelisfilmen och vispop tog över Hanks fokus skyndade resten av Turbonegro snabbt vidare. I Tony Sylvester fann man vad man sökte. Den forna presidenten för Turbonegros Londonbaserade fanclub blev bandets nya rundlagda ansikte utåt. I våras släpptes senaste albumet ”Rock’n’roll machine” vars titellåt på ett utmärkt sätt inleder bandets upproriska och energifyllda Sweden rock gig. Tony ser ut som en blandning av Kapten Haddock och Rob Halford i sin svarta läderkeps och röda linne. Queens ”Bohemian rhapsody” tätt följd av ”We will rock you” övergår i det som utan tvekan för mig är bandets bästa anthem ”City of satan” ”All my friends are dead” är en annan av dagens höjdpunkter från samma platta.

Innan ”Self destruct or bust” håller Tony på sedvanligt Turbonegro manér ett långt, väldigt underhållande men absolut icke rumsrent, tal om ”Apocalypse dudes” albumets betydelse för födelsen av nya Turbonegro fans.

Det är svårt att inte ryckas med av Turbonegros glammiga punkrock och jag, som absolut inte är något fan, kommer på mig själv med att dra ordentligt på smilbanden under större delen av bandets spelning.

Nu återstår OZZY!!! Fortsättning följer…

Peter ”Amber St. Pete” Johansson