Your one stop place for all things rock!

Sweden Rock Festival, 2018-06-09, sammanfattning. Dag 3

Crashdiet (Sweden stage)

Det är dags att bekänna färg för Crashdiet. Bandet som flera gånger ofrivilligt tvingats byta sångare sedan debuten 2005. Bandet är, tillsammans med Hardcore Superstar, Sveriges mest namnkunniga sleazeband. På nyårsafton gjorde man comeback efter fem år med singeln ”We are the legion”. Ny vid mikrofonen är unga stjärnskottet Gabriel Keyes. Han känns självklar från första ton, klarar av att sjunga med kraft i det högre registret, och påminner röstmässigt en del om en ung Sebastian Bach när han gör detta.Bandets setlista är riktigt välkomponerad med material från samtliga plattor. Både en allmänintresserad festivalpublik och de mer kräsna diehard fansens behov tillgodoses. Såväl ”Riot in everyone”, som ”In the raw”, ”Falling rain”, ”Queen obscene/69 shots”, ”It’s a miracle” och ”Generation wild” luftas. Det är tajt, välspelat och genomfört med fingertoppskänsla och finess. De stora körerna sitter som en fläskläpp och Gabriel är snar till att hitta på bus såsom att klättra i ljusriggen. Hoppas att Crashdiet nu får behålla honom så att vi kan få höra nytt och se dem försvara den svenska sleazen i många år framöver.

Slade (Sweden stage)

Man kan kritisera Slade för att göra covers på sig själva då den musikaliska motorn i form av sångaren Noddy Holder och multiinstrumentalisten Jim Lea sedan många år är ute ur leken. Å andra sidan är det många andra band som framför gamla hits med endast en eller två originalmedlemmar kvar.

Slade är varken tekniska perfektionister eller några lysande sångare. Det spelar mindre roll när herrar Don Powell på trummor och ständigt spexande pajasen Dave Hill på gitarr är sådana professionella showmän de nu är.

Slade har ett idiotsäkert gammaldags rock’n’roll recept på hur man blidkar en ölstinn festivalpublik. Man börjar med att spela en av sina största sjuttiotalsklassiker (Gudbuj T’Jane), och sedan fortsätter man bara mata på med hit efter hit.

Publiken uppmanas konstant att sjunga med, klappa i händerna och stampa med fötterna.Det spelar ingen som helst roll att Dave Hills stärkare lägger av i ”Far far away” och att man därefter inte får ordning på gitarrljudet i ”My baby left me” och tvingas börja om.

Jovialiske sångaren och gitarristen Mal McNulty håller igång mellansnack och publikuppvigling tillsammans med Dave Hill som skämtsamt förkunnar att det minsann var Mal som med flit stängt av hans förstärkare. Det är som sagt långt ifrån perfekt, men hey, it’s only rock’n’roll roll and i like it!

Arbetarklassbandet från Wolverhampton har spelat två gånger tidigare på Sweden stage och varje gång har det varit fullt, ständig allsång, händerna i luften och maximal partystämning. Denna spelning är inget undantag. ”Take me bak’ome”, första stora fiolförsedda hiten ”Coz i luv you”, allsångsfavoriten ”Everyday”, folkmusikinspirerade partyrockdängan ”Run run away”, de av Quiet Riot så framgångsrikt tolkade ”Mama weer all crazee now” och ”Cum on feel the noize” tillsammans med fotstomparanthemet ”Get down and get with it” och megahiten och mysballaden ”My oh my”. De är alla med till publikens, och min, euforiska glädje.

Som vanligt saknas pianot i my oh my. Inte heller får vi några låtar från Slades sista två (och väldigt AOR influerade) åttiotalsplattor ”Rogues gallery” och ”You boyz make big noize”),

Detta beror säkerligen, i alla fall delvis, på att inga större hits finns med på dessa plattor, men också på att man, av någon anledning, konsekvent valt bort en keyboardist i bandet. Synd och skam då dessa plattor är oerhört bra och förtjänar att hyllas live istället för att falla i glömska.

Steelheart (Festival stage)

Steelheart är ett av de sista melodiösa hårdrocksbanden att slå igenom innan grungen under några år sopade banan med hela hårbandsscenen. De försvann från rampljuset en tid, bl a råkade sångaren Mike Matijevic ut för en olycka som satte stopp för spelningar under flera år.

Sedan ett antal år tillbaka är Steelheart alltjämt ett aktivt band med flera albumsläpp och turnéer denna sidan 00 talet. Det är dock också så att de, precis som många andra band i samma generation, lever mest på gamla meriter. Det blir inte minst tydligt under denna spelning.

De Inleder publikfriande med filmmusik hämtade från stjärnspäckade ”Rock star” i form av ”Blood pollution” och ”Living the life”. Filmen som Mike Matijevic lånade ut sin sångröst till. Förmodligen är detta en hommage till kvällens headliner Judas Priest. Mark Wahlberg spelar en aspirerande rockstjärna som får sitt livs chans att gå med i favoritbandet ”Steel Dragon” när deras originalsångare får sparken. Anledningen är att denne kommit ut i media och berättat om sin homosexualitet. Storyn är alltså snarlik verkligheten, och de kontroverser som följde i kölvattnet när The metal god himself, Rob Halford, abdikerade från tronen i Priest i början av nittiotalet.

Bandet är samspelt, kompetent och tajt. Matijevic är fortfarande en gudabenådad sångare med mycket krut i stämbanden. De patenterade skrien sitter som en smäck. Ändå vill det inte riktigt ta sig. Bandet är stelbenta, tråkiga och färglösa live.

Kanske är materialet för anonymt för den stora massan? Kanske är folk för slöa av den gassande solen? När sedan ett meningslöst trumsolo dyker upp redan efter fjärde låten börjar även min entusiasm tryta.

Inte blir det roligare när nya (och tråkiga) ”You got me twisted” luftas. Trist. Dussinriff. Mediumtempo. Snark.

En inspirerad och vacker version av ”I’ll Never let you go” och partydängan ”Everybody loves Eileen” återställer dock förtroendet både hos publiken och mig. En rysarversion av sorgliga monsterballaden ”She’s gone” och fantastiska avslutande soundtracklåten ”We all die young” räddar med ett nödrop resten av spelningen ovan godkäntstrecket.

Peter ”Amber St. Pete” Johansson