Av Ulf Romedahl
Nalle Påhlsson är en av Sveriges mest anlitade musiker. Han har gjort sig ett namn i band som Treat, Therion och Stagman samt otarliga turnéer med Mats Ronander, Pugh Rogefeldt med flera. Listan över vilka han har spelat med kan göras hur lång som helst.
Nästa fredag släpper han under sitt alterego Nalcolm en helt ny platta med trubutebandet AB/CD som hyller AC/DC musik. Detta är bandets första skiva på hela 28 år och markerar starten på firandet av AB/CD 40-årsjubileum som äger rum 2024. Vi åkte hem till Nalle och fick en trevlig pratstund om AB/CD, AC/DC och lite om Pugh som tyvärr lämnade oss för några veckor sedan
Jag tänkte att vi skulle börja den här intervjun med beskedet att vi nyligen nåddes av det tråkiga beskedet att Pugh Rogefeldt avlidit efter en tids sjukdom. Du har spelat en hel del med Pugh. Kan du berätta vad som gjorde honom så speciell?
Jag är själv uppvuxen med Pughs skivor och hade honom som idol när jag var liten. Så för mig kändes det nästan surrealistiskt att få spela med honom. Både när jag gjorde det, och även så här i efterhand. Tänk er själva att ha suttit där hemma på storebrorsans rum med bl a plattan ”Bolla & Rulla” i händerna, tittandes på omslaget och bilderna på de stora tuffa grabbarna. Dom var ju då ouppnåeliga på något sätt och nästan overkliga. Att sen ca 18 år senare ingå i hans band och att få stå där med honom och spela låtar som ”Hog Farm”, ”Dinga Linga Lena” och ”Grävmaskinen” var ren magi och helt fantastiskt! Jag är stolt och överlycklig att få ha varit med om det. Jag var första gången med i hans band mellan 1991 och 1992. Sen åkte jag även med honom som support till Gyllene Tider 2004 då vi bl a spelade inför 60 000 åskådare på Ullevi.
Pugh var i mina ögon en väldigt speciell man och person. I det närmaste ”ett original” som man brukar säga, fast på ett positivt och kul sätt. Han var säregen och gick alltid sin egen väg. Vi hade ett väldigt gott förhållande till varandra under de år som vi turnerade tillsammans. Han var lätt att samarbeta med. Det enda som jag märkte på honom och som jag lärde mig väldigt fort var att man inte fick stressa honom om att t ex gå på scen i tid. Då bromsade han upp och sölade istället. Han kunde vara lite ”motvals” i sådana situationer och han hade också lite märkliga ”vanor” som mer var som ”ritualer”. Kanske lite åt det tvångsmässiga hållet men det var ingenting som påverkade oss andra. Det var bara lustigt att betrakta.
Nu tänkte jag att vi ska prata om AB/CD. För de som inte har koll på er till 100%, kan du först berätta lite hur bandet AB/CD bildades och hur idén uppstod?
Jag tog till mig AC/DC till hjärtat ganska sent i deras karriär. Jag hade hört dem innan eftersom jag hade en polare som diggade dem skarpt. Jag hade bl a hört albumen “Let There Be Rock och liveplattan “If You Want Blood (You’ve Got It)”. Jag tyckte det lät bra och hade bra ös, men det var inget jag fastnade för. Men vid ett tillfälle var jag inne på ett ställe vid Medborgarplatsen där de blandade både disco och rockmusik. Helt plötsligt hör jag riffet till ”Back in Black” och jag blir helt förstummad. Jag tänkte att vad fan är detta? Detta är bland det bästa som jag har hört. Så jag går fram till discjockeyn och frågar vad detta var. Han håller upp omslaget till ”Back in Black” och jag blev helt paff för jag hade hört AC/DC förut men inte så här. Så efter den dagen blev jag helt hooked på AC/DC och det här hände runt 1981.
Runt 1983 satt jag och Jimpa (vår basist) en kväll och groggade och vid den tiden hade jag verkligen fastnat för AC/DC. Så jag föreslog att vi borde sätta ihop ett band som bara spelade AC/DC-låtar. Jag ville lira gitarr och han skulle spela bas. Vi började spåna på medlemmar och plockade ihop lite polare från Sätra där vi bodde och på den vägen är det.
Vår första trummis var Patrik Brun som idag spelar med ett band heter Mobile Homes. Han hoppade dock av efter något år. Sen har vi Benke som kallas för Bengus som lirar gitarr. Han var en som vi bara hälsade på i plugget, för han var två år yngre än oss. Men vi hade sett honom, för han spelade på den tiden med ett band som hette ”The Weed” och bland annat så låg han och sprattlade på golvet precis som Angus gör. Sen fick vi reda på att han kallades för Bengus, så när vi spånade efter medlemmar så föll det sig ganska naturligt att fråga honom.
På den tiden jobbade jag som brevbärare och delade ut post där han bodde så jag visste hans adress. Jag snickrade ihop ett brev på engelska till honom med ett telefonnummer. Tanken var att det skulle se ut som att det skulle komma från ett management eller liknande. Sen lade jag ner det i ett kuvert och satte på ett frimärke från ”Helvetica” (Schweiz) och lade det i hans brevlåda. Han ringde upp sen och undrade vad detta var? ”Äh, det var bara lite på skoj” sa jag och frågade om han ville vara med i bandet, vilket han ville så klart.
Sen var det min gamla barndomsvän Micke Hujanen som växte upp i samma hyreshus som mig. Jag tyckte han sjöng jättebra och hade lite samma style som Brian Johnson så där blev bandet komplett.
Vi började repa i en lokal i Sätra, och vid andra eller tredje repet så försvinner Micke ur replokalen och kommer tillbaka med en keps som hans mormor hade sytt fast en peruk i. När han tog på sig kepsen såg han ut exakt som Brian Johnson och vi skrattade så vi dog. Sen skaffade sig Bengus en keps med utstående horn och ett stort B framtill, så allting löste sig av sig själv. Helt plötsligt så var vi det som inte hade blivit myntat innan, för det var först långt senare som jag fick höra talas om uttrycket ”tributeband”. Coverband hade man hört talas om men inte tributeband…
Vi både härmade dem till utseendet och körde deras låtar och vad jag vet så fanns det inget annat band som gjorde det vi gjorde. Det fanns ett band som körde Deep Purple-låtar men de var ett rent coverband, för ingen av dem försökte klä ut sig som Ian Gillan eller David Coverdale eller liknande.
Så jag tror att vi var garanterat först i Sverige och kanske även först i världen som gjorde den här grejen som kom att kallas just ”tributeband”
Jag själv har försökt beskriva er för min omgivning. Och för mig är ni ett tributeband man samtidigt ändå inte eftersom ni skriver egna låtar och texter. Hur skulle du själv beskriva er?
Vi är ett tributeband. Vi hyllar AC/DC och vi gör det med deras musik som utgångspunkt med både nuvarande och före detta medlemmar i bandet. Men samtidigt är vi ett band som står för sig själv också. Det är bara det att vi heter AB/CD och vi härmar AC/DC så att säga, men det finns många band som också skulle kunna ta namnet AB/CD eller något liknande. De låter väldigt mycket som AC/DC men har ett eget namn, men vi sticker ju inte under stol med var allt det vi gör och vart det hela kommer ifrån. Jag menar inget illa eller något konstigt med det, för alla har sina influenser.
Ni är ju tre orginalmedlemmar kvar i bandet som är barndomskompisar. Wolfs nuvarande trummis Johan Kullberg, som även har bland annat spelat med Therion och Hammerfall, lirar nu med er. Hur kom han in i bilden?
Jag minns inte vilket år han kom med. Det är säkert över 10 år sedan, för han skulle vikariera för vår dåvarande trummis Nicci Notini-Wallin. Han hade så mycket uppdrag på den tiden så Johan fick hoppa in hela tiden så till slut blev Johan ordinarie trummis. Det föll sig naturligt att han blev fast medlem i bandet.
På nya skivan har ni tre olika sångare. Kan du berätta mer?
Vi har bland annat Iván Gac från Chile som jag hittade på Youtube. Jag satt och letade efter någon som lät som Brian Johnson och efter lite letande så hittade jag honom. Jag kontaktade honom och frågade om han kunde sjunga en låt och han tackade ja efter att jag hade skickat över lite filer med min stödsång på. Det roliga är att han har efter detta fått ett litet break hemma i Chile. Han var med nämligen med i någon form av talangtävling där han imiterade Brian Johnson och han kom ganska långt. Jag tror inte att han vann, men det gick väldigt bra för honom, så han har gjort en liten karriär på att härma Brian.
Pontus Snibb kom med tack vare att jag var med på en podd där Filippa Nässil från Thundermother också medverkade. Efter poden så skjutsade jag henne till in till stan för hon skulle hem. Vi hade träffats innan på Nox Rocks och då snackat lite AC/CD-riff, så vi hade en gemensam nämnare där. På vägen in till stan pratade vi om lite privata grejer och hon berättade att hon hade varit tillsammans med Pontus i 10 år. Jag kände igen namnet men kunde inte placera det. Hon berättade han att var med i Bonafide och de hade jag hört. Jag frågade henne om att de är inspirerade av AC/CD och det är de ju. Vi satte på en Bonafide-låt i bilstereon och efter att ha lyssnat så frågade jag Filippa om man kunde fråga Pontus om han ville sjunga in några låtar. ”Fråga kan du alltid göra, men han brukar inte haka på så mycket andra grejer” fick jag till svar. Jag fick ett telefonnummer till honom och frågade och han tackade ja direkt. Så han kom hem till mig till min lilla hemmastudio och sjöng in tre låtar och det gick jättebra.
I och med detta fick jag en lite ny syn på det hela, för det lät som AC/DC men ändå inte. Det blev en originell touch på det hela så vi fortsatte att spela in med honom.
Sen ringde jag upp vår originalsångare Micke Hujanen och frågade om ville sjunga lite på nya plattan.. Med tanke på att vi firar 40 år nästa år så tyckte jag att det skulle vara kul att ha med honom på skivan. Sen tror jag inte att han vill vara permanent medlem i bandet, men jag ville att han skulle vara med på plattan i alla fall och han tackade ja vilket vi är jätteglada för.
Ni ändå har tre olika sångare på nya skivan och alla låter ju inte som Brian Johnson direkt? Har det varit ett sätt för er att försöka frigöra er lite från AC/DC?
Nja. Från början hade vi lite svårt att få ihop sången på plattan. Vi testade lite hit och dit men det blev ändå inte som jag hade tänkt mig. Då tänkte jag lite i slutändan, för jag satt och letade efter både Bon Scott- och Brian Johnson-imitatörer. När jag inte hittade någon förutom Iván Gac så tänkte jag att det är egentligen lite ”skit samma vem som sjunger på plattan”, för vi har det här materialet som är jättebra. Vi ville att det skulle låta rock ’n’ roll och det ska låta på riktigt, för hela kompet låter rock ’n’ roll på riktigt och huvudinstrumentet i musik är i många fall leadsången. Och när jag hörde till exempel Pontus Snibb så tyckte jag att han sjöng på riktigt. Han är en riktig rocksångare och han låter någonstans mitt emellan Bon och Brian tycker jag i mina öron, fast eget. Och då tyckte jag att det där blir bra, vi testade, och det blev riktigt bra också.
Ni har ju haft några fler sångare genom åren, eller hur?
Ja, förutom Micke Hujanen så har Mats Levén varit med, samt Martin Edin som kommer att vara med oss på scen när vi har vår releasefest i början av juni.
På nya skivan avslutar ni samtliga låtar utom en med ett kanonskott. Kan du berätta mer om det?
Det är ju det som AC/DC är byggt på från början tycker jag. De har så mycket humor i bandet, för man ser alltid Brian med ett stort leende och Bon Scott har sagt i en intervju, att han skrattade när han såg Agnus när han låg och sprattlade innan han själv var med i bandet och han skrattade fortfarande när han blev medlem i AC/DC. Det är humor och sen har vi väl tagit det ett steg längre. Om de avslutar en låt med ett kanonskott så kan väl vi göra det med alla. Det är ju ”Sharpshooter” som inte har något kanonskott på slutet. Den har ju ett litet abrupt slut och det passade inte riktigt med ett skott varken i början eller slutet så den fick vara ifred.
”21 Gun Salute” är ju fylld med citat från olika AC/DC-låtar. Hur gör ni med upphovsrätten eftersom man kan ju nästan säga att ni inte skrivit texten?
Det är ingen som sagt något den här gången och vad jag menar med det, är att vi blev hotade av stämning i början av 90-talet när vi släppte ”The Rock’n’Roll Devil”. Det handlade ingenting om musiken, för det kan de inte säga någonting om, såvida man inte snor en hel låt eller långa partier ur en låt. Man hör ju var grejerna kommer ifrån, men vad jag vet så är det ingen som har sagt att man inte få rabbla någon annans titlar. Men då hotades vi av stämning för logotypen. Vår nuvarande logotype ser nästan precis ut som AC/DC:s, men det är inte exakt samma. Det är ett typsnitt som finns att ladda ner, precis som Areal eller liknande.
Vet du om grabbarna i AC/DC har hört era låtar?
Jag vet inte om det har hört låtarna, men redan 1988 så fick alla i bandet varsitt exemplar av ”Victim of Rock” och en t-shirt av Bengus. Det var nämligen så här, att inför att AC/DC skulle komma till Stockholm 1988, så utlyste de via pop-tidningen OKEJ en tävling att om man skickade in en bild på sig själv som ”Angus-Kloning”. Gjorde man det så kunde man få chansen att få vara med AC/DC på scen under öppningsnumret ”Who Made Who”. Fyra till sex personer skulle bli vinnare och stå där och headbanga precis som dom gör i videon till samma låt. Jag råkade vara på OKEJ’s kontor precis när dom höll på med att gå ut med det. Dom på redaktionen kände redan till mig och AB/CD, så jag frågade om dom inte kunde reservera en av platserna till Bengus och de sa ja direkt och så blev det. Bengus var med dem på scen under ett par minuter av öppningslåten. Bakom scenen i logen gav Bengus alla medlemmarna i AC/DC varsin AB/CD-t-shirt och varsitt ex av vår första platta ”Victim of Rock”. Malcolm ställde även villigt upp på bild med sin t-shirt.
Så de känner absolut till oss för detta var ju innan det poppade upp en massa andra hyllningsband till AC/DC
Även du har faktiskt lyckats träffa grabbarna i AC/DC. Kan du berätta mer?
Jag och Jimpa (Clim) lyckades via en fotograf vi kände, smyga oss med på presskonferensen på Sheraton Hotel. Där fick vi prata en stund med Angus när han var på väg in till alla journalisterna som satt och väntade. Angus var väldigt vänlig och tillmötesgående och stannade med oss tills vi pratat färdigt trots att alla journalister och fotografer stod och väntade på honom.
1996 fick jag den stora möjligheten och äran att prata en stund med Malcolm Young. Jag var på Globen och såg dem på Ballbreaker-turnén och direkt efteråt så åkte jag och Jimpa in till Kungsträdgården. Vi drog till ett ställe som hette Daily News och kollade på Max Martins dåvarande band It’s Alive. Därefter så drog Jimpa hem och jag stannade kvar en stund. Jag bodde på Söder då och tänkte att jag skulle promenera hem. Jag gick förbi Café Opera som ligger i andra hörnet av Kungsträdgården och det var väldigt lite folk där just då. Jag tänkte att jag går in och kollar lite om det finns någon polare som var där och när jag kommer in ser jag Malcolm, Angus och Phil Rudd sitta vid ett bord. Jag går direkt fram och sätter mig på huk bredvid Malcolm. Grabbarna såg glada ut men då kom det fram en grinig personlig vakt till dem och sa: ”if he wants you to leave, you leave!” Malcolm sa att han mycket väl kom ihåg AB/CD och att Bengus var med dem på scen 1988. Vi pratade om det och han tyckte det var skitroligt med AB/CD. Malcolm garvade åt mitt namn och signerade mitt konsertprogram med ”To Nalcolm AB/CD from Malcolm AC/DC” Även Angus och Phil skrev sina autografer till mej. Jag lämnade dom sen ifred och ställde mig i baren. Efter en stund reste dom sig för att gå och på vägen ut så vinkade Malcolm hej då till mig.
Du har ju skickat mig ett bonusspår som heter ”One-Eyed Trouser Snake” som inte finns med på skivan. Varför kom inte den med?
Jag tycker inte att man ska pressa in för mycket musik på en vinyl. Vårt mål var från början att göra en vinyl och vinylen ska inte innehålla mer än 18–20 minuter musik per sida. Anledningen till det är för att det ska bli så bra ljudkvalitet som möjligt, så vi satte vi en gräns på tio låtar. ”Back in Black” hade 10 låtar och eftersom vår heter ”Back in Attack”, så ska vi också ha 10st. Min personliga åsikt är att när CD:n kom så pressade man in för många låtar på skivorna. Första gången det slog mig var första gången som jag lyssnade på Def Leppards ”Hysteria”. Trots att jag gillade skivan så kunde jag ändå undra varför skivan aldrig tog slut. Det är förvisso bara 12 låtar på den men låtarna är ju ganska långa. Många plattor som kom efter den hade blivit bättre, och de hade haft en bättre röd tråd genom hela skivan om man hade hållit den standarden som man hade på 70-talet när jag växte upp.
Sen angående ”One-Eyed Trouser Snake” så kommer den titeln ifrån en intervju med Brian Johnson. AC/DC:s texter innehåller väldigt mycket liknelser som avspeglar sig på bland bl a sex. Det var en journalist som frågade om låten ”Heatseeker”, för i videon ska det framstå som att det är en missil dom menar. I själva verket är det något annat ! Men Brian Johnson sa ”We couldn´t call it the one-eyed trouser snake, could we?” och det tog jag till mig direkt och ville göra en låt på det.
Kommer den komma ut i något format?
Den kommer att vara med på CD:n och även släppas digitalt.
Björn Engelman har mastrat skivan. Med tanke på hans CV kan inte han ha varit billig att anlita.
Han har en tariff som han går efter och han gör ingen skillnad på om det är ABBA eller vi som vill anlita honom. Vi har bekostat allt själva och det har gått på ganska mycket pengar och om man vill ha en bra vinylplatta, som jag vet att många bara köper som samlarobjekt, så ville jag att de så kallade nördarna skulle få valuta för pengarna. Varför ska jag snåla eller spara på det sista som är väldigt viktigt för vinylen? Det finns naturligtvis billigare sätt att komma undan med det, men vi valde att lägga en extra peng för att det ska bli riktig kvalitet på helheten. Vi hade redan lagt ner mycket tid och pengar för att produktionen skulle bli så bra som möjligt, så då tyckte vi att det var värt att lägga en extra slant på mastringen också.
Stefan Bergström står som medproducent på skivan ser jag.
Han har varit ljudtekniker mest. Han har även varit med och riggat i studion för att få bra trumljud och han har även varit med fått ett bra gitarrsound och en grym ljudbild över huvud taget. Han har även varit med och producerat även om det är jag som är ”the big boss” så att säga.
Ni släpper via Brynolf Records. Vem i tusan är det?
Han är faktisk manager till bandet men han visar sig aldrig. Han håller på med lite olika tokiga saker men han visar sig aldrig för att han vill vara lite hemlig. Ungefär som Mutt Lange !
Detta är er första skiva på 28 år. Varför har det tagit så lång tid?
Jag har haft detta i bakhuvudet väldigt länge. Dock är jag är en sådan person att om jag inte har råd med något så tänker jag inte på vad jag skulle kunna göra om jag hade pengar. Jag beklagar mig inte över att jag är fattig och inte har råd med någonting. Men när jag väl får pengar så kan jag ju köpa det där som jag drömde om för 10 år sedan men inte hade råd med just då. Jag har sagt i många år att jag tänkt mig att göra en AB/CD-platta till, och efter en lite smart affär så hade jag helt plötsligt pengar över. Jag insåg då direkt att jag kunde göra det här nu, och då körde jag igång.
Jag hade haft några nya idéer i huvudet ganska länge, så jag bestämde mig för att nu ska jag göra en ny AB/CD-platta. Det får kosta vad det kosta vill. Jag kom på att tänka på mina gamla demoinspelningar som jag haft liggande för vi spelade in två plattor för dåvarande BMG (”The Rock’n’Roll Devil” och ”Cut the Crap”) och vi hade hoppats att få göra en tredje platta. Jag hade gjort uppslag till 10-12 låtar som jag hade tänkt att presentera för dem. Men de ville inte göra en tredje platta, för ”Cut the Crap” hade sålt jättedåligt medans ”The Rock’n’Roll Devil” hade sålt typ 40.000 exemplar. Sist jag hörde nåt så hade ”Cut the Crap” sålt typ 5000. Så vi fick inget nytt kontrakt men jag slänger ju ingenting så jag hade kvar mina gamla tejper i en låda. Jag hämtade dem och började lyssna igenom och insåg ganska snart att det mesta av materialet var riktigt bra. Sen plockade jag ut det som jag tyckte var bäst av allt och jag tror faktisk att mer än halva plattan är skriven runt 97–98. Sen höll jag även på att skriva några nya låtar. Bland annat insåg jag att ”May Way to Hell” som är en av de nya låtarna är ju tidlös rock ’n´ roll och det är ju ingen som hört det här förut. En bra låt är en ju en bra låt. Så ganska snabbt hade jag tillräckligt med material, så jag bokade studio och ringde till grabbarna och sa att nu ska vi spela in en ny platta.
Så det har varit brist på pengar som hindrat dig från att göra en ny skiva?
Det är ju många drömmar man har om man hade mycket pengar. Jag är absolut inte rik på något sätt och jag blev inte rik på ”min smarta affär” heller, men jag fick så mycket pengar över så jag bestämde mig för att öronmärka dem till det här. Det har absolut varit värt det för det har varit som ett litet livsverk för mig plus att jag tycker det är vansinnigt kul.
Så pass kul att du redan nu spånar på nästa AB/CD-platta?
I alla fall en EP. Sen om det blir en fysisk variant av den vet jag inte om det kommer finnas någon peng till. Men däremot kanske jag kan kosta på mig att göra en inspelning på fyra låtar till kanske, för vi firar ju som sagt 40 år nästa år så det hade varit kul att komma ut med några nya låtar.
Hur ser du på framtiden? Har ni några planer?
Jag har varit i kontakt med en bokare och han har en förhoppning om att det ska generera i en del gigs så småningom. Framför allt till vårt jubileum nästa år. Vem vill inte se ett riktigt bra AC/DC-tributeband där man känner igen alla låtar och bjuds på bra underhållning?
När ni ska ut och spela live här så småningom,hur tänker ni angående spela AC/DC-låtar kontra egna låtar? Ni har ju ändå en bred katalog av eget material.
Vi har nästan aldrig kört egna låtar och folk har frågat varför. Det har hänt att folk att skrikit om det, men det är inte så ofta. Men det enkla svaret är att det är svårt att konkurrera med AC/DC:s låtar. Att konkurrera bort ”Highway to Hell” eller ”Back in Black” går ju inte. Men nu när vi ha en ny platta i bagaget så kanske vi lägger in två till tre stycken i setlistan och sen blir det AC/CD för hela slanten.
För att prata om lite annat en stund så träffades vi 2019 då jag gjorde en stor intervju med dig. Hur har livet sett ut sen dess?
Jag har slutat att turnera med Therion, för jag fick så mycket problem med min sömn och därmed också hälsan. Vi gjorde över 90 spelningar över hela världen med en del långflygningar som följd och jag har svårt att sova på flygplan. Vid den perioden hade jag problem med sömnen över huvud taget så jag sa ifrån mig turnerandet. Jag gjorde resten av de festivalspelningarna som vi hade sommaren 2019 och sen så sade jag att ni får plocka in en annan basist istället för mig. Men sen dess har jag varit med på deras två senaste plattor och även den kommande plattan som kommer så småningom.
Sen har jag gjort några grejer med Easy Action, Circle of Friends, Treat och en hel del annat. Sen ska jag spela med Mats Ronander, så sysslolös kommer jag inte att gå.
Sen har du ju din barnfigur Doktor Bajskorv som går varmt hos många barnfamiljer (även hos mig).
Jajamän, den kör jag vidare på. Det ska ut två singlar till med hans polare Flugan Bert. En singel heter ”En Najskorv med bröd” och den andra heter ”Tjottahejti”, så det rullar på och det kommer mera. Något som jag tänkte komma igång med är sagor som ljudböcker på Storytel. Det lät jobbigt ifrån början men en saga kan ju vara fem till tio minuter lång. Det behöver inte vara längre än så. Det räcker med en liten kort story om Doktor Bajskorv, Flugan Bert, Fröken Möken eller vad de nu än ska bli?
Du är med andra ord inne på att bli barnboksförfattare?
Nja, med en ljudbok så läser man in någon story och lägger till lite ljudeffekter. Sen kan du nog själv räkna ut vilka ljudeffekter det kommer handla om.
Hur kommer du på allt detta egentligen? Jag blir nästan som ett barn själv när jag hör låtarna.
Jag tror att jag är född barnslig. Jag har till exempel börjat samla på småsmurfer i plast igen, så när vi är klara här ska jag åka och hämta några figurer som jag har köpt på nätet. Jag älskar de där små figurerna så jag sitter på Tradera, Blocket och Facebook Marketplace och letar efter mer smurfer. Jag började samla på dem redan på 70-talet. På den tiden fanns de inte att köpa i affären utan man fick beställa dem via baksidan på Kellogg’s Frosties-paketen.
Du spelar som bekant gitarr i AB/CD men de flesta (inklusive mig) ser ju dig som basisten Nalle Påhlsson. En känd monsterbasist har kallat dig för ångvältsbasist. Berätta historien bakom det.
Jag har ju själv kallat mig för ”kött och potatisbasist”. Jag spelade på Pub Anchor med något coverband har jag för mig. Delar av bandet Dirty Loops var där. Jag hade hört talas om att de var väldigt skickliga musiker och deras basist Henrik Linder kom in i vår lilla loge och vi började prata. Jag sa till honom att jag sett och hört hur skicklig basist han är. ”Du är 1000 gånger mer teknisk än vad jag någonsin varit eller kommer att bli” nämnde jag.. Och då sa han ”Men jag gillar den där typen av ångvältsbas som du lirar”. Så där har du historien bakom det.
AB/CD består av
Bengt ”Bengus” Ljungberger – Gitarr
Nalle ”Nalcolm” Påhlsson – Gitarr
Martin “Brajan” Edin – Sång
Jim ”Clim” Gustavsson – Bas
Johan “Rude Fill” Kullberg – Trummor
Av Ulf Romedahl
Pauline Pousar