Your one stop place for all things rock!

Diamond Dogs – ”Kultur i Sverige är ju lite som lättöl, det ska vara lättdrucket!”

Sören ”Sulo” Karlsson är en upptagen herre med många järn i elden. Förutom sitt legendariska Diamond Dogs, som han startade för snart trettio år sedan med gitarristen Anders ”Boba” Lindström (även Keyboards i The Hellacopters), har han bl a spelat i banden Blanceflor och The Bittertwins. Sulo är en mångsysslare som samarbetat med en lång rad svenska och utländska artister genom en trettio år lång karriär. Max Martin, Brian Robertson (Thin Lizzy), Maria McKee, Bellamy Brothers, Louise Hoffsten, Plura, Staffan Hellstrand, Magnus Carlsson, Larz-Kristerz och Kikki Danielsson är bara ett axplock! Nu är Diamond Dogs högaktuella med både återutgivningar under hösten och nytt dubbelalbum till jul. Som om inte det vore nog producerar Sulo även en skiva med Östersundsbandet Velvet Insane. Peter Johansson fick ett fängslande samtal med en frispråkig frontman om bandets förehavanden och mycket annat!

Hej Sulo! Diamond Dogs ligger i startgroparna till att spela in en ny platta. Hur långt har ni kommit i den processen?

Diamond Dogs är überaktuella i år! Vi har spelat in grunderna till tjugofyra låtar tillsammans med Tomas Skogsberg (Dismember, Entombed, Grave, Katatonia, Tiamat m fl) i Sunlight studios. Det kommer bli ett dubbelalbum. Vi släpper också ut ett antal gamla skivor på vinyl och på nätet för första gången. Den första, ”As your green turns brown” (2000), kommer redan nu på fredag (29/5). Vi spelade in första skivan med Tomas Skogsberg redan 1993. Den heter ”Honked” och kommer också släppas som vinyl under namnet ”Honked all over again”. Där ligger också B sidor från singlarna med som bonusspår.

Även albumet ”To much is always better than not enough” (2002) och “That’s the juice I’m on” (2003) kommer släppas på nytt. Alla skivor släpps både som färgad och svart vinyl. Om vi får ihop allting så släpper vi alltså fem vinyler under hösten och en dubbelskiva med helt nya låtar till jul! Tomas har aldrig producerat ett dubbelalbum förut och eftersom jag skickade så många låtar till honom kom vi överens om att nu var det dags. Han är ju lite Sveriges svar på Rick Rubin och älskar att referera till Beatles och Bowie. Hans favoritplatta med Beatles är ”The White Album” vilket är en dubbelskiva. Nu får han chansen att producera sin egen White album!

Du producerar ju också Velvet Insanes nya skiva. Hur kom ni i kontakt med varandra?

Vi har skrivit lite låtar och jag ska snart åka upp och träffa dem för första gången. Vi har haft några skype samtal. De kontaktade mig för att de hade upptäckt Diamond Dogs och tyckte att det var det bästa de hört. Jag hade ingen koll på dem innan. Jag tänkte vrida tillbaks klockan hos dem till typ 1973. Hittills har de varit väldigt nöjda med de låtar de har fått. Vi kommer få ha några boogielektioner. Många tror att det är enkelt att spela tidig engelsk glamrocksboogie men det kan bli jävligt mycket coverband om man gör det på fel sätt. Det ska alltså inte vara för svängigt utan tvärtom. Engelsk boogie är stel och stiff i motsats till amerikansk. Det är kul med så unga killar som är intresserade av sådan här gammal musik!

Om man inte räknar pausen ni tog så firar ju Diamond Dogs trettio år som band nästa år, har ni några särskilda jubileumsplaner?

Vi lade ner mellan 1998-2000. Då hade jag ett band som hette Blanceflor med gamla medlemmar ur Stockholms negrer. Av en slump återuppstod Diamond Dogs. Vår gitarrist började spela Keyboards i Hellacopters och vi fick en förfrågan om att göra en EP. Då var vi igång igen. Vi har inte tänkt på det faktiskt. Vi släppte ju något slags halvalbum i fjol som heter ”Recall Rock’n roll and the magic soul” där vi dammade av gamla inspelningar och spelade in fem nya spår. Vi turnerade i England och Spanien. Målet har hela tiden varit att vara verksamma utanför Sverige, Vi har ju fått inviter från USA vid olika tillfällen så det kunde ju vara ett bra sätt att fira trettio år genom att turnera där. Sydamerika har också frågat flera gånger. Sverige är ju inte världens bästa lekplats för rockband. England, där vi har spelat mycket, har ju en kultur ända sedan sextiotalet. Rockmusiken finns i deras DNA. I Sverige har vi rockband och lekprogram och däremellan finns bara melodifestivalen. Rockband som spelar i melodifestivalen brukar det ju inte gå så bra för, The Ark är väl ett undantag. Media bestämmer väldigt mycket vad som får synas och höras. Spelar du rock i Sverige ska du ju helst göra det tillsammans med Kalle Moraéus och ”Så mycket bättre” känns ju otroligt uttjatat. Kultur i Sverige är ju lite som lättöl, det ska vara lättdrucket.

Under dessa snart trettio år kan jag tänka mig att det har hänt en hel del?

Vi har haft många medlemsbyten, och flera medlemmar har valt att komma tillbaka. Vi har väldigt roligt, ibland lite för roligt och det är nog orsaken till att några har ramlat bort. I början av tjugohundratalet var vi närmast ett rullande nöjesfält. Det blev lite för mycket ett tag. Vi har hela tiden försökt förädla den genre som vi är verksamma inom, dvs tidig brittisk sjuttiotalsrock. Vi har också fått turnera med några av våra förebilder såsom Ian Hunter, Sensational Alex Harvey band, The Damned, Hanoi Rocks och Nazareth. Vi har hållt på så länge att vi har fått respekt av dessa band. Vi gör ju någonstans deras musik så att få respekt av dem är ju självklart mycket större än att få en blänkare i Aftonbladet. Därför kan vi också vara trygga i vetskapen om att det vi gör, det gör vi bra! Det största jag gjort är att jag har fått sjunga ”All The Young Dudes” med Ian Hunter fem gånger både i England och i Sverige. Det är inte många som har fått göra det. Det går rykten om att Joe Elliot (Def Leppard) köpte sig till att få göra det på någon gala.

Det finns många historier att berätta. Redan innan Diamond Dogs bildades var jag i London och hängde på Columbia Hotel i Bayswater som är ett ”hang out” för folk i branchen. Vi hade fest dygnet runt i flera dagar med L.A. Guns, Mission och Def Leppard. Vi försökte få ut Pete Willis (ex-Def Leppard) ur ett rum på andra våningen. Jag tittade in genom nyckelhålet och såg en nästan Scarface-stor kokainhög på ett bord. Det var oerhört spännande måste jag säga!

Fler och fler band väljer att livestreama konserter just nu med tanke på den rådande Corona pandemin. Är det ett alternativ även för Diamond Dogs?

Vi har snackat lite om det. Vi riktar oss gärna utanför Sverige och då måste man hitta ett sätt för folk att skicka allmosor via exempelvis paypal eller liknande. En tanke är att göra en livestream från Sunlight studios. Många är intresserade av studion med tanke på Tomas och hans arbete med olika death metal plattor. Vi får se hur sommaren utvecklas med tanke på pandemin. Jag tänker mig att vi skulle kunna göra en akustisk spelning. Det skulle nog glädja våra spanska och engelska fans, vi har haft mycket framgång där. Särskilt i England där det finns folk som tror att vi är ett engelskt band. Apropå det skrev jag några låtar för ett tag sedan med Randy Bachman (Bachman Turner Overdrive) och fixade så att Mattias Bärjed (The soundtrack of our lives), som är ett stort fan, fick autografer. Efteråt var det en intervju i ”MOJO” med Randy där han sade: ”I met a swedish guy from the band Soundtrack of our lives and UK rockers Diamond Dogs” *skratt*

Vilka är dina topp tre bästa kompositioner som du känner dig mest tillfreds med att ha skrivit till Diamond Dogs?

Oj, hjälp, jag har ju skrivit så många låtar både till Diamond Dogs och många andra, men ”Every little crack”, ”Recall Rock’n roll” och ”Somebody else’s lord” är tre stycken jag vill plocka ut. Just nu är det de låtarna, men man får ju nya favoriter hela tiden. Jag skulle vilja säga att den kommande dubbelplattan är det bästa vi har gjort!

Du kan ju titulera dig veteran i branchen numera. Har du några ”tips från coachen” till unga band som börjar spela idag?

När vi började skulle man gärna vara så bred som möjligt för att kunna vara så kommersiell som möjligt. Nuförtiden med streaming är det mer att man ska hitta sin nisch. Därför är det bra att dels hitta något man gillar och dels något man kan göra bra och att bli jävligt bra på det. Hur man än hittar sina influenser så är det väldigt bra att kolla upp var de har fått sina influenser ifrån. Då hittar man kärnan och förstår helheten i hur musiken har utvecklats, annars gör man bara en kopia. Man måste också vara sjukt driven och målmedveten för att orka hålla på. Många kanske känner att de är drivna och så skickar man dem på två veckors turné på vatten och bröd i England. Känner de då fortfarande att de vill spela rock’n roll så kanske de har en liten chans.

Till sist: Finns det något du vill rekommendera till våra läsare, förutom så klart att lyssna på Diamond Dogs? Det kan vara ett band, en film, en bok eller något annat?

En film som heter ”The Passing Show” och handlar om Ronnie Lanes liv och leverne. Jag tycker också att man ska leta upp Ronnie Lane’s slim Chance bands skivor. Ronnie Lane är The Faces och The Small Faces basist som dog i MS 1997.

Stort tack för att du tog dig tid till denna intervju!

Tack själv!