Erik, Erik, ge oss en sång!

Han är musikförläggare, producent, låtskrivare, sångare, gitarrist… och rockstjärna. Med Eclipse jobbar han stenhårt för att lägga världen för sina fötter, samtidigt som han parallellt jobbar med band som W.E.T. och Nordic Union, och skriver och producerar musik åt världsstjärnor. 2019 utsågs han av den japanska musiktidningen Burrn! till en av världens tio bästa låtskrivare, och förra veckan släpptes nya skivan med W.E.T. Möt Erik Mårtensson, mannen som har fler strängar på sin lyra än det finns sjöar i Finland.

Hur är läget på Sollerön?

Det är kanon, jag sitter faktiskt och jobbar med nya Eclipse, det börjar dra ihop sig. Många skivor är det!

I fredags släpptes fjärde plattan med W.E.T.: ”Retransmission”. Är du nöjd med slutresultatet?

Ja, väldigt, det känns jättebra tycker jag.

Hur har inspelningen gått till, har ni träffats över huvud taget eller har allt skett den digitala vägen?

Bandet har spelat in här, men Jeff (Scott Soto) har ju som på faktiskt alla skivor lagt sången i USA. Så det har varit business as usual. Han lägger alltid sången hemma, det är meningslöst för honom att åka hit för att lägga sång. Jag lägger demosång innan på låtarna, så det finns en tydlig mall att gå efter när han ska lägga sång. Så jag kan visa intentionerna med låten innan vi lägger sång.

Vem har skrivit låtarna, är det du själv, tillsammans med tidigare svenska låtskrivarkollegor? Eller har övriga i bandet varit med i skrivarprocessen?

Någon har jag skrivit med en kompis till mig, Micke (Miqael Persson), som jag har skrivit väldigt mycket med tidigare, men så har jag skrivit en hel del själv också. Mer än vanligt på den här plattan, på grund av coronan. Och sedan har Jeff skrivit en del texter också.

Du är ju involverad i många band, men det känns som att Eclipse är ditt enda ”riktiga” band och att övriga är kära och parallella projekt som lever vidare?

Ja, exakt.

Så hur går det till när ni bestämmer er för att göra en ny W.E.T.-platta, ringer du och Jeff och Magnus Henriksson upp varandra när ni har en lucka och säger ”Let’s put the band back together?”

Den här gången var det så att vi spelade i Milano, på Frontiers Rock Festival, och alla satt i bussen efteråt och var väldigt glada och nöjda över förra skivan, så vi snackade med skivbolaget där på plats. Så det var planerat redan innan pandemin och arbetet var igång redan efter jul för ett år sedan. Sedan gick det ännu snabbare eftersom ingen kunde spela längre, och det är därför som Jeff låter så jäkla bra på skivan. Han hade inte turnerat sönder sin röst, så han låter bättre än på länge.

Hur går skrivarprocessen till mellan dina olika projekt, har du en stor skattkista där du samlar låtar på hög eller jobbar du med enskilda projekt åt gången?

Ja, det gör jag. Jag jobbar alltid med ett i taget, väldigt seriellt. Men ibland händer det att jag skriver låtar som känns mer åt ett annat håll. Om jag skriver för Eclipse och känner att den känns väldigt mycket W.E.T. så brukar jag ibland lägga den i en liten mapp, och vice versa. Men oftast är det en sak i taget.

För mig låter det som att W.E.T. har en rakare linje musikaliskt, det är homogent och förädlat 80-tal i sin bästa form, medan Eclipse tar ut svängarna lite mer på ett annat sätt?

Det stämmer väldigt bra. Med W.E.T. är det så att om en låt är bra så är den bra, större kriterier än så är det inte. Om vi diggar den så kör vi på den. I Eclipse har vi lite fler kriterier, vi vill att det ska finnas lite nyskapande i det, och det ska finnas något eget. Det ska kännas Eclipse, rakt av. Det är viktigt att det är en identitet i det. Så det är jobbigare på ett sätt att skriva för Eclipse, för det är lite mindre hål att ta sig igenom. Jag tycker att det är viktigt för framför allt Eclipse att vi har en tydlig identitet.

Det är också mer körer på W.E.T., kanske naturligt med tanke på att ni där är två sångare?

Det är nog mixen som är så. Vi har en del körer på Eclipse också, men håller igen det lite mer för vi tänker lite mer hårdrock där. Vi kör ju väldigt mycket live med Eclipse också, och det är bra att hålla det på en nivå som går att göra live också.

Om vi går tillbaka lite i tiden så producerade och skrev du musiken, bland annat tillsammans med Magnus Henriksson, till Jimi Jamisons (Survivor) sista skiva ”Never too late”. Du skrev även ett par låtar till hans föregående platta som han gjorde tillsammans med Bobby Kimball från Toto. Hur kom du i kontakt med Jimi?

Frontiers ville göra en skiva med honom och ville att jag skulle producera den. Så jag tog kontakt med Jimi och skrev låtar som jag skulle vilja höra honom sjunga som ett fan. Så det var tanken bakom den plattan.

Träffades ni personligen för inspelningen av skivan eller sköttes den också den digitala vägen?

Inte under inspelningen, han lade all sin sång i Memphis. Men vi träffades efteråt i USA på en festival och han var jätteglad och nöjd över skivan och vi skulle göra en till. Men sedan dog han väldigt plötsligt, så det blev aldrig något mer.

Ja, så tragiskt, han var verkligen en fantastisk sångare.

Verkligen, och han lät fortfarande lika bra nu som då.

Jag intervjuade Jim Peterik (Survivor) nyligen och pratade en hel del om Jimi Jamison. En kul detalj var att jag frågade Jim om han kände till några svenska musiker, och han svarade Abba – och dig!

Haha, helt otroligt, vilken ära!

Ja, det är en fin samling att vara med i, Abba och Erik?

Och han har ju ändå skrivit ”Eye of the Tiger”, say no more.

Precis! Du har också släppt två plattor med Nordic Union tillsammans med Ronnie Atkins från Pretty Maids, hur kom ni i kontakt med varandra? Var det också via Frontiers?

Ja, det var också via Frontiers, de tyckte att vi borde passa bra ihop. De hade testat med några låtskrivare och producenter tidigare, men Ronnie hade tackat nej till allt. Och sedan fick jag frågan och vi snackade lite och han undrade hur jag tänkte. Han kände till Eclipse, så jag skickade över ett par låtar – och han blev eld och lågor. Så det gick väldigt enkelt, båda skivorna har gått väldigt lätt att göra med honom.

När spelade ni live senast med Eclipse?

Det var i februari, innan sportlovet. Sedan var det tvärnit på allt. Så vi kommer att vara helt livrädda när det är dags igen. Alla band kommer att vara så jävla ringrostiga när de kör live igen, när det nu blir igen. Det känns väldigt mörkt.

Ni var faktiskt det senaste bandet jag såg live på ett event, på King’s Call Cruise i januari 2019 som jag och två vänner arrangerade tillsammans med Silja Rock-grabbarna.

Men ni pausade i år?

Ja, vi körde en livestream från min soffa där allt började en gång i tiden. Man får ju göra det man kan. Men ni körde ju också ett streamat gig med Eclipse i april?

Ja, men det räknas inte som gig. Det var väl okej, men jag tyckte inte att det var så roligt. Det är ju inte samma grej, det är som att spela ett skidspel på datorn istället för att åka utförsåkning.

Stämmer det att det var en motocrossolycka som fick dig att börja med musiken?

Nej, det kan jag inte säga. Jag körde mycket motocross och spelade mycket gitarr, men när jag kraschade och bröt mitt smalben så spenderade jag en hel sommar i gips och började spela gitarr hela tiden. Då svängde det nog över, det kanske hade hänt ändå men det påskyndade nog processen.

Vad fick dig att börja med musik? Vilka var dina inspirationskällor?

Allmän hårdrock. Jag hade en tre år äldre brorsa, och så var hårdrock väldigt populärt. Det var AC/DC, Wasp, Kiss, Twisted Sister, som jag fick väldigt tidigt tack vare min brorsa. Sedan blev det mer trash och dödsmetall och hela den svängen. Metallica, Slayer, Megadeth… Sedan när jag var runt 20 så började jag upptäcka den där 80-talshårdrocken igen. Jag gillar ju allt. När jag var liten tyckte jag inte att det var någon skillnad på Nirvana och Europe, det var ju bara bra hårdrock.

Har du någonsin skrivit hårdare musik åt trashhållet?

Inget som är släppt kommersiellt. Jag gjorde ju massor  när jag spelade gitarr, men inget som är släppt. I framtiden får vi göra en trashplatta.

Eclipse var väl från början ett Europe-tributeband?

Nej, det är faktiskt två olika saker. Men det var ungefär samma medlemmar med. Jag och Magnus träffades på Stockholms Musikkonservatorium. Jag var ju gitarrist då, liksom Magnus. Vi gillade Europe samtidigt som de flesta andra var rätt pretentiösa i sin musikform. Men vi var ett gäng som verkligen gillade hårdrock, och en fredag i månaden hade de något de kallade för ”uppspel”. Då körde vi Europelåtar och jag sa att ”jag kan sjunga!” lite på skoj. Och så lät det ganska bra och några sa att ”det låter ju rätt likt Joey Tempest!”. Och det var så min sångkarriär började. Jag hade ju sjungit lite när jag var ung när vi körde Deep Purple-covers hemma i Dalarna. Alla tyckte att det var rätt kul, men när vi startade Eclipse så ville alla ha Europe-coverbandet istället. Så vi lade ned det. Vi tänkte att vill de inte ha oss för vad vi är så skiter vi i det.

Hade namnet Eclipse något med Europe att göra? Om man tänker logomässigt med ett ”E” först och sist i namnet?

Nej, det hänger faktiskt inte ihop alls. Namnet Eclipse kom till så otroligt oglamoröst. När jag gick på musikskolan gjorde jag en demo med flera låtar som jag skickade runt till olika skivbolag. Inom en vecka hade ett – som det visade sig – bluffbolag som hette Z Records, som signade Talisman, Pontus Norgren och en massa svenska hårdrockband, kontaktat mig. De gav då flera förslag till bandnamn, och Eclipse var ett av dem. Och vi tänkte att det låter perfekt, det tar vi. Så det är hela grejen bakom bandnamnet.

Du har gjort det mesta i musikväg, inklusive Melodifestivalen. Vad står överst på din bucket list musikmässigt?

Bra fråga, det är att göra skivor, ut och spela och njuta av det så länge vi kan. Jag hade aldrig någon plan att jobba inom musikbranschen över huvud taget. Många har vetat sedan de var små att de skulle bli artister, men jag har aldrig haft de tankarna. Sedan har jag självklart jobbat hårt för att komma dit jag är idag, men planera är inte min stora grej. Att vara med i Mello var ingen planering heller, det var de som hörde av sig och hörde om vi ville vara med.

Men vilket band är ditt drömprojekt att få skriva musik till och producera?

Jag skulle gärna jobba med Europe, det skulle ju vara fantastiskt. Och det skulle ju kanske behövas. Men alla band man gillar klarar sig ju ganska bra själva. Hade de inte varit bra så hade de inte varit drömartister.

Om du bara fick välja en av dina många roller – musikförläggare, låtskrivare, producent, sångare, gitarrist, liveartist – vilken skulle det då bli och varför?

Om det skulle vara någonting jag ska göra resten av livet så får det bli musikproducent, och få jobba i en studio. Jag skulle inte bara vilja vara livemusiker. Jag behöver nog lite av varje för att tycka att det är kul, men jag kan absolut se mig som pensionär och sitta och skriva låtar och tycka att det är kul. Har jag inte tröttnat på så här många år så kommer jag inte att göra det till dess heller. Om jag får vara 70 år och fortfarande få skriva Eclipse-låtar och inte ha fått prostatacancer så vore det kul också.

Vilken musik får du inspiration av idag?

Jag är som en svamp, jag suger åt mig inspiration av allting. Det kan räcka att jag får höra små snuttar från allt från dansmusik, Avicii-musik, folkmusik till black metal. Det finns något i allt att bli inspirerad av. Men det jag faktiskt minst letar inspiration i är classic rock. Det har jag i mitt DNA, det har jag lyssnat på sedan jag var barn och det kan jag redan. Inspirationen måste komma från något annat håll, så jag letar hellre efter den någon annanstans. Det finns mer inspiration att hämta i indierock än i hårdrock, för hårdrocken ger inga nya intryck. Det är lite samma sak hela tiden, man får inga nya intryck utan man känner igen allt och vet exakt vad som ska hända hela tiden.

Det sitter där i ryggmärgen hela tiden?

Ja, jag kan uppbyggnaden på en Whistesnake-låt. Det är ingen gåta längre.

Vilken är den bästa låt du har skrivit? Går det att svara på?

Det vete fan. Inte för att jag tycker att ”Det går inte att välja vilket barn som är favorit”, jag har inte det förhållandet till mina låtar. Men jag tycker att ”Viva La Victoria” är en jättebra låt som sammanfattar Eclipse. Den är pompöst och melodiöst och samtidigt finns det en viss integritet och nyskapande i den. Den låter inte riktigt som någonting annat.

Du har ju Europe som stora förebilder och Joey Tempest som låtskrivare. Vilken låt är den bästa som Joey Tempest har skrivit?

Jag gillar ju senare Europe, det senare av den första delen, som ”Prisoners in Paradise”-eran… äh, jag gillar allihop egentligen. Det finns riktigt bra ställen när de startade upp igen också. Jag tycker att ”Walk the Earth” är bland det bästa de har gjort. Det var otroligt oväntat.

Jag kan bara hålla med, den är jäkligt cool.

Men Joey Tempests första soloplatta är också helt fantastiskt bra.

Jag gillar båda hans första soloplattor. Azalea Place är väldigt annorlunda mot vad han har gjort tidigare. Som låten ”The Match”.

Ja, den har sina stunder, men ibland tycker jag att den känns lite skitnödig produktionsmässigt. Den försöker för mycket att vara något nytt. Den första kommer att stå tidens tand bättre, om 30 år så kommer det att ha varit den första plattan som har överlevt, det andra kommer att kännas väldigt daterat.

Så hur ser den närmaste framtiden ut?

Det händer ju ingenting för tillfället, och när det väl släpper så är det full gas med Eclipse som gäller.

Så när kommer nästa Eclipse-platta?

Den kommer under senare delen av det här året. Så vi bokar upp turnéer inför hösten, även om det känns väldigt skakigt.

Vi håller tummarna, det var jättekul att snacka med dig och vi får hoppas att det här släpper snart så att vi får se er live igen.

Ja, det kommer ju ett King’s Call nästa år!

Av Tony Johansson