Your one stop place for all things rock!

Från tigerns öga till lejonets hjärta

En exklusiv intervju med kungen av AOR: Jim Peterik

The Maloik Rock Blog fick tidernas mest exklusiva intervju med kungen av AOR: Jim Peterik. Tio topp tio-låtar på Billboard-listan i USA, en Grammy Award och en Oscarnominering. Så här lät det när vi fick en stund med honom bara för oss själva.

Hej Jim, hur mår du?

Jag hör dig lite dåligt, se till att du talar så högt du kan så jag kan höra dig.

Okej, jag ser till att tala så nära telefonen jag kan så att du kan höra ”the sound of home”.

Nice one! Du kan ditt Pride of Lions. Jag hade faktiskt inte lyssnat på nya skivan på ett par månader, så innan du ringde var jag tvungen att lyssna igenom den för att fräscha upp minnet. Och vi gjorde ett rätt bra jobb! Jag är nöjd med den.

Verkligen. Men om vi börjar med den rådande coronapandemin, hur har den påverkat dig?

Det är inte roligt alls, som musiker vill jag vara uppe där på scenen och rocka loss och höra publikens respons, även om vi har gjort en del livestreams, både med The Ides of March och videon till Pride of Lions ”Carry Me Back”. Det var inte live men vi försökte ändå återskapa känslan med att spela live.

Jag har samtidigt skrivit musik med andra artister, som Dennis DeYoungs platta ”26 East” som vi nu arbetar på uppföljaren till. Samtidigt jobbar jag med Robert Lamms nya skiva med Chicago, men det kommer inte i närheten av att få spela live och jag saknar det verkligen.

Dennis DeYoungs (tidigare sångare i Styx) album är fantastiskt bra, det bästa han har släppt som soloartist. Men det slog mig när jag hörde låten ”Run for the Roses” att den låter väldigt mycket Pride of Lions?

Haha, snyggt uppfattat! Alla låtar är olika. Ibland kom Dennis till mig med idéer, och jag hjälpte honom med att slutföra dem. När jag skrev ”Run for the Roses” var jag i Italien på en festival. Jag var på en kyrkogård, jag älskar att besöka kyrkogårdar och att läsa inskriptionerna på gravstenarna. Jag såg alla liv passera revy och gjorde en låtdemo på min Iphone som jag skickade till Dennis. Han är en fantastisk textförfattare och han satte det verkligen. Så musiken var min och texten var Dennis.

Hur påverkades inspelningen av nya Pride of Lions av coronapandemin?

Vi hade en väldig tur, jag hade precis blivit klar med nya skivan med The Ides of March, och jag var i den här kreativa skaparprocessen. Vi skulle vara klara i juli men jag ville köra på direkt med alla låtar jag hade inom mig redan i januari-februari. Så när coronan drabbades oss i mars var vi redan klara.

Hur fungerar låtskrivarprocessen med Pride of Lions, skiljer den sig från andra band du skriver låtar till?

I Pride of Lions är jag ensam låtskrivare. Toby, som är en fantastisk sångare, var med och skrev några låtar i början av bandets karriär, men han lägger all sin talang i sången nuförtiden. Larry Millas är min bäste vän sedan vi gick i tredje klass, vi startade The Ides of March tillsammans 1964 och han är fortfarande min pålitlige mixare efter 55 år. Han är mitt extraöra. Jag kan fråga om han gillar den eller den versionen. Han har ofta en åsikt och för det mesta följer jag hans åsikt och litar på hans omdöme. Jag gav honom credit på ”Unfinished Heart” och ”Carry Me Back” på nya skivan, i övrigt står jag ensam som låtskrivare.

Hur delar du och Toby Hitchcock upp sången?

Det var en del av den stora planen 2003 när vi släppte vårt första album. Jag ville återskapa vad vi hade i Survivor när jag bildade det bandet. Den förste jag ringde var Frankie Sullivan och den andre var Dave Bickler, därefter Gary Smith och Dennis Johnson. Vi hette inte Survivor från början utan The Jim Peterik Band, men det kändes inte längre som ett Jim Peterik-band, det kändes som ett riktigt band. Jag kom med namnidén Survivor, för att mitt skivbolag Epic som släppte min soloplatta ”Don’t Fight the Feeling” 1976 skrev i promotexten att ”Jim Peterik is a survivor”. Så jag frågade Frankie vad han tyckte om namnet ”Survivor”, och han sa ”Well…okej…”

Min plan att var dela sången med Dave Bickler, som var en så bra sångare, och senare med Jimi Jamison, som var en fantastisk sångare. Men spelplanen förändrades. Jag ville verkligen sjunga, jag hade varit sångare i The Ides of March och du hör mig nu – jag är en bra sångare även om jag inte har Tobys omfång. Men det var alltså min plan från början att dela sången med Dave och senare Jimi i Survivor.

Så när jag startade Pride of Lions i början av 2000-talet var planen densamma. Jag skrev medvetet texterna där verserna sjöngs av mig lite lägre och att Toby skulle sjunga refrängerna och sätta de högre tonerna som jag aldrig skulle kunna nå. Så när jag skriver låtar för Pride of Lions skriver jag medvetet i två olika stämmor så vi kan byta sång där det passar oss bäst.

Min favoritlåt på nya plattan är ”Give it Away”. Jag gillar verkligen kärlekslåtar som är lite mer upptempo, så att man både kan känna både kärleken och glädjen i låtarna.

Det är en utmaning med att skriva en kärlekslåt i upptempo, det är mycket enklare att skriva en ballad. Men jag har gjort det tidigare, som exempelvis ”I Can’t Hold Back” och ”In Good Faith”. Det är en utmaning att skriva en meningsfull kärlekslåt i upptempo, men ”Give it Away” är ett bra exempel på en låt som har substans.

Ja, om substansen saknas i kärlekslåtar blir det lätt mer som Whitesnake och ”Lie down, I think I love you”.

Haha! Ja, det är svårt att skriva kärlekslåtar i upptempo utan att det känns fånigt. Vi tjänade aldrig så mycket pengar som folk tror med The Ides of March och Survivor, för att resorna och hotellen kostar så mycket. Men det enda vi ville var att höra publikens respons, och det är vad ”Give it Away” verkligen handlar om.

Flera av låtarna på nya skivan känns som en resa längs minnenas allé. I ”Carry Me Back” sjunger du om sommaren 1983. Det var då ni turnerade med ”Eye of the Tiger” och släppte ”Caught in the Game”?

Det var roligt för att Toby sa ”Jag var inte ens född då!”. Men det var en underbar tid för mig. Min fru var med mig då, hon var en Yoko Ono-tjej som tog ledigt från sitt jobb som inredningsarkitekt under vår ”Eye of the Tiger”-turné.

Om jag tolkar den korrekt så hintar ”Rock’n’Roll Boomtown” om att de glada dagarna på Sunset Strip inte var lika glada för alla?

När vi kom till Los Angeles med The Ides of March på 70-talet var vi ett gäng tonåringar från Illinois som aldrig hade varit på västkusten. Vi blev helt hänförda av vad vi fick se, palmer, reklamskyltar med Bob Seger och prostituerade som var vänliga. Larry sa att ”det borde de vara, de är prostituerade”, haha! Det var en magisk stad med drömmar där skivtallrikarna rullade och vi fick vara med i Dick Clark Show. Men till slut falnade glansen.

Låt oss återgå till minnenas allé. Vad skulle du säga är dina milstolpar i livet, som har definierat dig som den person du är idag?

Det är en jättebra fråga. Alltså, mina band är viktiga, men det finns en ännu viktigare person: en kvinna, min hustru. Hon är min milstolpe. Vi gick i olika high schools och gick en kväll för att se The Turtles spela, och vi möttes i kön till konserten. Det lös om henne, men jag tänkte att hon är alldeles för bra för mig, hon kommer aldrig att ens prata med mig. Sedan vände hon sig om och sa ”Är inte du Peterik? Jag såg dig med The Ides of March och ni var fantastiska!”, och jag tänkte att det faktiskt finns en gud. Vi blev förälskade där och då, och gifte oss fem år senare. Det var för 48 år sedan. Vi är fortfarande förälskade, och vi har idag en son och två barnbarn som är ett och tre år gamla. Musiken har alltid varit viktig, men hon är personen som gjort mig till den jag är.

Och musikaliskt?

”Vehicle” med The Ides of March var naturligtvis en stor milstolpe för mig, när den gick upp på andra plats på Billboard 1970. Vi turnerade då med Led Zeppelin, Janis Joplin och The Greatful Dead. Från 1970 till 1972 var vi konstant ute på vägarna i USA och Kanada tillsammans med alla dessa fantastiska band och det var ”Vehicle” som satte oss på kartan.

Sedan har ”Eye of the Tiger” naturligtvis alltid varit en milstolpe. Jag minns så väl det där telefonsamtalet 1982 från Sylvester Stallone, som hade talat in ett meddelande på min telefonsvarare: ”Hey, Jim, it’s a nice answering machine you got there. Give me a call, it’s Sylvester Stallone.” Jag trodde att det var någon som skämtade med mig, men min fru sa åt mig att ringa tillbaka till honom. Så jag slog numret och sa ”Det här är Jim Peterik, är det verkligen Sylvester Stallone?”, han svarade ”Hey, Jimbo! Call me Sly!” och jag tänkte att holy shit, det är verkligen han.

Han sa att han älskade mitt band Survivor och att han hade en ny film på gång, ”Rocky III”. Han ville att jag skulle skriva en låt till den, en låt för kidsen, en låt med puls. Jag sa absolut, så han skickade en råkopia av filmen och Frankie Sullivan kom hem till mig. Jag hade en gammal Betamax-spelare på köksbordet där vi såg filmen tillsammans, och det var redan en annan låt inlagd i filmen: ”Another One Bites the Dust” med Queen. Så jag ringde upp Stallone och sa ”Hallå, du har ju redan en låt som funkar jättebra?” Men Stallone sa att han inte fick använda sig av den och att jag var tvungen att skriva något ännu bättre. Och jag gillar ju utmaningar, så jag sa ”Inga problem!”

Tre dagar senare hade vi en demo av låten klar och vi kände att den verkligen hade rätta energin. Så vi skickade demon till Stallone och han sa att jag hade lyckats, att det var en låt som skulle överleva oss båda. Vad inte många känner till är att filmbolaget använde sig av demon till den färdiga filmen, de hade inte tid att vänta. Så när du ser filmen är det en lite annorlunda version jämfört med den förbättrade och något ommixade versionen som två månader senare hamnade på ”Eye of the Tiger”-plattan.

Jag läste att de hade gjort en omröstning bland brittiska maratonlöpare om vilka låtar som är bäst att springa till, och ”Eye of the Tiger” hamnade på första plats. Det är låten du verkligen måste ha i hörlurarna för att fixa ett maratonlopp.

Oj, jag känner mig verkligen hedrad över att människor svettas till min låt! Vi har en tv-show i USA som heter ”Dancing with the Stars” (”Let’s Dance” i Sverige), och varje vecka har de en ny kändis som dansar. Senast var kvinnan från tv-dokumentären ”Tiger King” med, Carole Baskin, och hon dansade till ”Eye of the Tiger”. Hon var en usel dansare – jag är bättre! – men det spelar ingen roll när fem miljoner människor ser programmet och får höra din musik.

Ni blev sedan tillfrågade att skriva låten även till ”Rocky IV”, hur kände ni inför det? Det är en tuff uppgift att följa upp en låt som ”Eye of the Tiger”?

Det är sant, men vi gjorde vårt bästa. Vi var på turné med REO Speedwagon när Stallone ringde och sa att han hade en ny Rockyfilm på gång och att vi måste göra det igen. Han skickade manuset till oss och jag minns att jag och Frankie satt vid en pool och läste igenom det. Sedan skrev vi ”Burning Heart” på hotellrummet under turnén och gick in i studion för att spela in den så fort vi fick ett par dagars uppehåll. Vi visste att det skulle bli svårt att slå ”Eye of the Tiger”, men jag tycker att vi gjorde ett riktigt bra jobb.

Jag minns att vi lade ner mycket tid på texten. Stallone ville att varje textrad skulle fånga stämningen och känslan i filmen, och när vi mötte honom i Hollywood så tyckte han att låten var fantastisk men att det saknades något i refrängen. I ursprungsversionen gick refrängen ”In the human heart, just about to burst”, och Stallone tyckte att det lät konstigt. Så Frankie sa ”Vad tror du om burning heart istället?” och han svarade att där satt den. Ändringen kom fram ur textraden ”The unmistakable fire”.

Jag var tveksam till en början eftersom Vandenberg redan hade en låt som hette ”Burning Heart”. Men vi blev lugnade med att det inte går att copyrightskydda låttitlar och att vår ”Burning Heart” skulle bli större än Vandenbergs, så den fick heta det.

Du har många projekt och band på gång samtidigt. Du har Pride of Lions, The Ides of March, World Stage, The Stormchasers, Lifeforce och soloprojekt som singeln nyligen där du sjunger duett med Cathy Richardson. Hur lyckas du hålla isär allt?

Jag har ett arkiv i hjärnan, som ett mentalt filsystem där jag har full koll på de olika banden och projekten. Allt är rock’n’roll men med små och tydliga skillnader. Och nu jobbar jag med Robert Lamm i Chicago, och det är en annorlunda hjärnmuskel att arbeta med, det är mer jazzigt med helt andra ackordbyten. Jag tycker att vi har skapat fantastiskt material tillsammans, men det är helt annorlunda jämfört med Pride of Lions eller The Ides of March.

Innebär det att du har perioder när du skriver låtar åt specifika band eller projekt, eller poppar det upp låtar i din skaparprocess och du tänker att ”den här kommer att passa exempelvis Pride of Lions”?

Jag är extremt målmedveten. Ge mig ett mål så sätter jag mig i arbete. För det mesta har jag mål, så jag är lyckligt lottad. Jag skriver bättre när jag har ett specifikt mål. Om jag skriver för Pride of Lions så tänker jag Pride of Lions dag och natt. Jag behöver verkligen de målen för att få fokus och kunna göra mitt bästa.

När du samarbetar med andra artister, kontaktar de dig eller är det du som tänker att den där artisten vill jag arbeta med?

Det är väldigt olika. Nu exempelvis med Robert Lamm så började det med att vi öppnade för Chicago i just Chicago med The Ides of March på en konsert för tre år sedan. Efteråt pratade jag med Robert och jag vet inte hur vi har lyckats missa varandra under alla dessa år. Visste du förresten att ingen av medlemmarna i Chicago bor i Chicago, snacka om ironi, haha!

Hur som helst så berättade jag för Robert att jag beundrade hans låtskrivande. Han hade med sig en cd med sin senaste soloplatta och jag hade med mig en Pride of Lions-skiva och en The Ides of March-skiva, så vi bytte med varandra. Det visade sig att han älskade mina plattor och jag älskade hans, så vi började skriva låtar tillsammans per telefon. Nu har vi skrivit ungefär tio låtar tillsammans och det kommer en ny skiva med Chicago nästa år. Jag ser verkligen fram emot den, det kommer att bli en riktigt bra platta fylld av hans jazzinfluenser och mina låttexter.

Här är min intervjutid egentligen sedan länge överskriden, men Jim vill gärna snacka vidare och frågar om det är okej att han lägger ifrån sig telefonen i fem minuter för att kolla statusen med den pågående inspelningen i studion med Chicago. Jag har givetvis inga problem med att få känna mig delaktig på distans även i den processen.

En låt bland dina samarbeten som överraskade mig var ”Damn That Dream” på Dennis DeYoungs senaste skiva. Den påminner mig om City Boy och 10CC. Den känns varken Dennis DeYoung eller Jim Peterik, men det är en suverän låt och min absoluta favorit på den plattan.

Wow, vad coolt, du har väldigt bra smak! Den är min favorit också, och du lyckas pricka in ett av mina favoritband genom tiderna: City Boy. Jag har aldrig tänkt på det, men nu när du säger det så låter harmonierna faktiskt som City Boy. En enorm komplimang och produktionen är väldigt mycket Mutt Lange när du bryter ned låten, så tack för det!

Lite off topic, men City Boy gjorde faktiskt en av de coolaste sakerna någonsin när de var i Stockholm för en konsert. De bodde på Sheraton Hotel och när de skulle till giget så stod det en limousin och väntade på dem utanför hotellet. Men de frågade istället om vägen till tunnelbanan, för de ville åka till konserten tillsammans med sina fans.

Det var verkligen otroligt coolt gjort, tack för att du delade med dig av den storyn!

Din son Colin spelar trummor på titelspåret ”Lion Heart” på er nya skiva och han spelar även keyboards på ”Proof of Heaven” med dig och Dennis DeYoung.

Jag är väldigt stolt över honom och han är väldigt begåvad. Han har en stor studio som heter The Jam Lab på 4 000 kvadrat i Brookfield. Han producerar skivor åt olika band, sänder livestreamade konserter från scenen i studion och är dessutom en riktigt bra låtskrivare och musiker. Han har dessutom ett Steely Dan-coverband som heter Brooklyn Charmers. Han har älskat Steely Dan sedan han var 13 år och har sett varenda konsert de spelat i Chicago sedan dess. Han har Donald Fagen-rollen i bandet och nailar verkligen hans röst och fraseringar och spelar även väldigt bra keyboard. Även övriga musiker i bandet är fantastiskt bra, så kolla in dem om du har möjlighet.

Var musiken ett lika självklart val för honom som för dig?

Ja, Colin och jag har gjort samma resa, det fanns aldrig något annat val. Det var musiken som hittade oss. Jag har aldrig haft en tanke på att arbeta med något annat än musik. Mina föräldrar stöttade verkligen min dröm, att få göra det till mitt livsmål. Jag gick på college bara för att behaga dem, men tvingades hoppa av strax före examen eftersom ”Vehicle” med The Ides of March gick upp på topplistorna och vi skulle ut på turné. Pappa sa bara ”Screw school, do your thing”. Han var också musiker, saxofonist, och förstod hur mycket det betydde för mig.

Var han anledningen till att just blåsinstrument var och är så framträdande i The Ides of March?

Ja, jag började själv spela saxofon tack vare min pappa. Jag har alltid gillat blåsinstrument. I The Ides of March startade vi med bara en trumpet, men vi fastnade sedan för soulmusik och lade till en trumpet, därefter en trombon och till slut hade vi en hel blåssektion. Våra förebilder var alla fantastiska saxofonister från Memphis och soulband som Sam & Dave. Sedan slog Blood, Sweat & Tears igenom och de blev våra hjältar. Vi var helt sålda på dem, så ”Vehicle” är inspirerad av Blood, Sweat & Tears. Dessvärre trodde folk att det faktiskt var en låt av dem, och det tror vissa än idag vilket gör mig riktigt förbannad. Jag var ju 19 år gammal och så stolt över den låten.

Blood, Sweat & Tears hade faktiskt en svensk medlem under några år, Jojje Wadenius.

Ja, han var grym. Alla som någon gång spelade med dem var superbegåvade. Deras trummis Bobby Colomby krävde alltid att samtliga musiker skulle hålla absolut toppklass, och det gjorde även Wadenius.

Åter till dig, du har även ett eget skivbolag som heter World Stage International där du letar upp och utvecklar unga talanger. Är du inriktad på någon speciell sorts musik eller är det alla typer av genrer?

Det är ju inget stort bolag som Warner Bros, det är ett litet bolag där jag försöker hitta begåvade artister som inte riktigt vet var de hör hemma. Som Lisa McClowry och en del nya new age-band, exempelvis Acoustic Alchemy som är mina hjältar när det kommer till soft jazz. De är från Storbritannien men har turnerat en hel del i USA, och efter en spelning träffade jag dem och frågade om jag kunde få skriva texter till deras instrumentala låtar. Så jag fick dem att låta Lisa sjunga deras låtar. Det är ett av de album som jag är mest stolt över att ha producerat.

Jag har förstått att vi har ett gemensamt favoritband: Cheap Trick. Jag såg dem på ”Woke Up with a Monster”-turnén 1994 på The House of Blues i Los Angeles. Jag satt faktiskt vid samma bord som Vince Neil och Gary Busey på den konserten.

Oj, var han full?

Självklart! Men du skrev två låtar till den Cheap Trick-skivan?

Ja, vi skrev i själva verket tio låtar tillsammans, men bara två hamnade på plattan. Men en vacker dag får kanske de återstående låtarna se dagens ljus. Robin Zander sjunger på vissa av demoversionerna jag har och Robin är en av tidernas bästa rocksångare. För mig är han den perfekta korsningen mellan Paul McCartney och John Lennon. Men jag minns att skivan producerades av Ted Templeman, och han är en av de producenter jag älskar mest. Han producerade ju även The Doobie Brothers och ett litet band vid namn Van Halen. Men han förlitade sig alltid på sin mixare Donn Landee, så alla hans skivor, inklusive Van Halen, låter så jävla bra. Det var hårdrock men fortfarande så behagligt att lyssna på.

Med Pride of Lions har ni varit i Italien, Tyskland och Belgien, har du någonsin varit i Sverige?

Tyvärr inte, men jag har förstått att det är ett så fantastiskt och vackert land med så mycket fenomenal musik, framförallt popmusik. Vad är det ni dricker egentligen?

Svenskt öl.

Svenskt öl? Det verkar fungera! Ni har en så otrolig musikhistoria, som Abba. Om jag skulle tvingas välja mina tio bästa låtar genom tiderna så är ”Dancing Queen” en av dem. Det är en av låtarna som får mig att gråta – av glädje. Där har du styrkan i en riktigt bra poplåt.

Min favorit är ”When All is Said and Done” från deras sista skiva, när de visste att de skulle splittras. Det är en så oerhört snygg sorti.

Oj, den måste jag verkligen kolla upp direkt!

Om vi går tillbaka lite i tiden, hur kom det sig att Survivor inte kom till Europa under 80-talet?

Jag vill egentligen inte gå in på det. Jag ville verkligen resa över, tro mig, men vissa i bandet ville inte resa och det var otroligt frustrerande. Vi var i Japan två gånger, men jag hade verkligen velat turnera i Europa också.

Jag förstår, det var samma sak med Journey under samma period. Steve Perry ville inte heller flyga till Europa. Och Cheap Trick är ju också ett band som gärna hellre stannar hemma i Rockford än åker på utlandsturné. Men från det ena till det andra, är du bekant med några svenska låtskrivare och producenter?

Erik Mårtensson (sångare i Eclipse, skrev och producerade Jimi Jamisons sista soloplatta) är briljant. Som jag sa har de svenska låtskrivarna verkligen ett öra för vad som fungerar. Melodierna och hookarna – wow!

Vilken sorts musik lyssnar du på själv när du sitter hemma med ett glas pinot noir?

Det är oftast en martini, en gin martini, skakad och väldigt kall, det är min favorit. Jag lyssnar på allt: soft jazz, Michael McDonalds soloskivor och sådant som spelas på den lokala radiostationen. Det är äntligen mycket ny bra musik som dyker upp igen. Så jag tar in allt, sätter mig vid mitt piano och använder den inspirationen till att skapa ny musik.

Vilken är den bästa skiva av de du spelat in?

Min personliga favorit är ”Vital Signs” med Survivor.

Det är faktiskt min favorit också.

Oj! Vi har bra, gemensam musiksmak. Nio låtar och ingen utfyllnadslåt. Efter att Dave lämnade bandet hade vi många sångare som provsjöng för bandet, men ingen föll oss i smaken förutom en tjej som vi var nära att säga ja till. Då hörde min gamla manager Frank Rand av sig och sa att vi borde testa Jimi Jamison, sångare i ett band som hette Cobra. Jag och Frankie hade precis skrivit ”Broken Promises” och ”The Search is Over” – den bästa powerballad jag någonsin har skrivit – så vi sa åt Jimi att komma över och sjunga dem. Den första satte han utan problem, den andra bad han oss att höja(!) Och han satte den också utan problem. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker tillbaka på det ögonblicket. Vi satt med tårar i ögonen och jag glömmer det aldrig.

Är ”The Search is Over” den bästa låt du har skrivit?

Ja, det är nog så. På min gravsten ska det stå ”The Search is Over”. Men folk frågar mig ofta vilken som är den bästa låt jag någonsin har skrivit, och jag säger alltid att jag inte har skrivit den än. Jag vill tro att den bästa fortfarande ligger framför mig. Och även om jag aldrig slår ”Eye of the Tiger” framgångsmässigt så kommer jag alltid att försöka.

Du bor i den lilla staden Burr Ridge i Illinois, som bara har drygt 10 000 invånare. Du måste vara den lokala rockstjärnan där som alla känner?

Ja, det stämmer, och jag har ingenting emot det. Men jag kan inte gå till den lokala affären med min fru längre för hon vill bara handla, hon tycker att det är jobbigt att alla vill snacka med mig. Så jag går oftast själv och handlar nuförtiden.

Vilken låt önskar du att du hade skrivit?

”God Only Knows” med The Beach Boys. När jag fick en chans att skriva musik tillsammans med Brian Wilson så var det en dröm som gick i uppfyllelse, och vår låt ”That’s Why God Made the Radio” från 2012 hamnade tvåa på Billboardlistan.

För mig är du kungen av AOR, vem ser du dig själv som?

Jag är mer än AOR. Jag gör allt från swingjazz till tyngre saker. Jag kan fortfarande rocka med AC/DC-riff, men jag är samtidigt väldigt mycket Pride of Lions och The Ides of March. Så egentligen någonstans mitt emellan de två banden.

En sista fråga, om du måste välja: tiger eller lejon?

Haha, tigrar har gett mig mer pengar, men lejon är också bra. Speciellt Pride of Lions. Men tigrar är givetvis en stor del av mitt liv.

Okej, Jim, stort tack för en fantastiskt trevlig intervju. Jag hoppas att vi får se er på Sweden Rock Festival nästa år.

Tack själv, du är verkligen en kunnig och musikaliskt passionerad person. Och det hoppas jag verkligen, om vi kommer dit kommer jag att söka upp dig så vi kan prata vidare. Sköt om dig så länge!

Av Tony Johansson