Your one stop place for all things rock!

Grave Defiler- Etiketter kan vara väldigt missvisande

Ibland måste man kliva undan från strålkastarljuset för att kunna producera nytt material. Metalbandet Grave Defiler som inte gillar att sätta etiketter på musiken är på gång med ett nytt skivsläpp efter en stunds tystnad. The Maloik Rock Blog lyckades få ifatt på sångaren August Undin för att ställa några frågor om vad som är på gång.

Berätta gärna lite om bandet för dem av våra läsare som inte känner till er.

 – De allra flesta har ingen jävla aning om vilka vi är, så det verkar rimligt. Grave Defiler är ett metalband som bildades i Kalmar 2009. Etiketter kan vara väldigt missvisande, men ska man göra det enkelt för sig så spelar vi death metal. Vi har dock aldrig varit intresserade av att vara ännu ett band i mängden, så vi kör vårt eget race. Folk får kalla det vad de vill.   

Ni har ju varit aktiva ett bra tag vid det här laget. Har något inom bandet förändrats på vägen eller har ni följt samma spår hela tiden? 

– Historiskt sett har vi varit ganska kassa på att förvalta chanserna vi har fått. Vintern 2012/2013 genomförde vi vår dittills största spelning som förband åt Deströyer 666 Truckstop Alaska i Göteborg. Det var ett perfekt tillfälle att försöka komma någon vart och vad gjorde vi? Vi började bråka inbördes i bandet, vilket resulterade i att en medlem lämnade bandet. Ungefär så har det varit varje gång det har dykt upp en möjlighet, men nu ska det bli ändring på det. Vi vill framåt.   

Ni intog studion förra året, betyder det att vi snart kommer ha nya alster att se fram emot? 

– Det stämmer. Vi spelade in tre låtar i Sunlight-studion med Tomas Skogsberg (Dismember, Entombed, Tiamat) som producent och ljudtekniker. Det var jävligt kul att jobba med Tomas och det låter bättre än någonsin tidigare. I nuläget är EP:n som kommer heta Three Tales of Dark Gods, Corpses and Rotting Horses på tillverkning i Tjeckien, men det är utan tvekan det bästa vi har gjort hittills. Den kommer släppas som en sjutums flexi vinyl och omslaget är designat av den amerikanska konstnären Colin Rodgers. Så klart kommer den även ut på Spotify, men en fysisk utgåva smäller alltid högst, eller hur?   

Hur ser närmaste framtiden ut, några turnéplaner? 

– Med tanke på hur länge vi har funnits har vi genomfört relativt få spelningar. Att spela live är ju dock bland det roligaste man kan göra som band, så absolut är vi sugna på att komma ut och lira. Först och främst ska vi satsa på att få ut det nya materialet, så att bokningsagenterna kan få en rättvis bild av hur Grave Defiler låter idag. Att komma ut på vägarna blir nästa steg.   

Vilka influenser ligger till grund för ert sound?

– Det är ingen lätt fråga att svara på, men band som Celtic Frost och gamla Sepultura har definitivt gjort sina avtryck på vårt sound. Vi hittar även inspiration i annat än metal, inte minst skräckfilmer. Det blir lite som en röd tråd genom mycket av det vi gör. Jag har egentligen alltid haft en stark dragning till skräck. När jag var barn hade vi en klubb där vi samlade på djurben. Jag och morsan letade upp döda fåglar som vi grävde ner i marken och sedan lät förmultna. Till slut grävde vi upp dem och rengjorde benen så att jag kunde visa dem för klubbens medlemmar. Den typen av saker har alltid intresserat mig och just skräck är något som ofta återkommer i mitt kreativa skapande. Grave Defiler är inget undantag.   

Vad vore den stora drömmen för Grave Defiler nu? 

– Att Jill Janus (Huntress, The Starbreakers) återuppstår och ger oss beskedet att regissören Lucio Fulci är tillbaka från de döda och vill regissera vår nästa musikvideo. Det, samt att vi får en ny Huntress-skiva då såklart. Det näst bästa vore att få ekonomisk uppbackning på något sätt så att vi kan spela in en fullängdare.   

Hur upplever ni att streamingtjänster som Spotify och Youtube har påverkat er spridning? 

– Vi finns än så länge inte på Spotify, men saker är definitivt annorlunda mot hur det var förr. Som tonåring drog jag ofta ner till den lokala skivbörsen och spenderade studiebidraget på de skivor som hade det råaste omslaget. Om en polare hade någonting bra, då fick man spela av det på en kassett. Tiden då man fick aktivt jaga efter de intressanta grejerna är förbi. Idag kan varenda jävel få tag på precis vad som helst och samtidigt som det har sina fördelar, så kan jag sakna tiden då man var tvungen att vara lite mer dedikerad för att kunna hitta bra musik.   

Musiktidningar och musik-tv har ju I princip dött ut som det ser ut idag, med undantag av etablerade kanaler som Rolling Stone magazine och VH1. Vad tror ni kommer bli nästa steg för att musik ska kunna nå ut till en ny publik? 

– Även om det är jävligt trist att se en stöttepelare som Close-Up Magazine gå i graven, så tror jag egentligen att extrem metal är mer lättillgänglig än förr. Du kan hitta precis allting på Youtube och Fredrik Strage skriver om Black metal i DNs kulturbilaga. Även om konkurrensen är större nu när alla band finns på sociala medier, så innebär det också att man alltid kan nå ut till en publik. Det handlar bara om att orka vara drivande.   

Vilka tre album skulle du rekommendera till våra läsare? 

– Just idag säger jag To Mega Therion med Celtic Frost, Those Once Loyal med Bolt Thrower och Whiteworm Cathedral med Necrophagia. Egentligen är det nästan självmord att rekommendera Bolt Thrower till någon som metal-musiker. Det är ett sådant där band som kan få en att tänka ”vad fan håller vi ens på med?”.

Text: P ”The Poser” Pousár