Your one stop place for all things rock!

IN THE SPOTLIGHT: REACH. Intervju och recension @ Hard Rock Café, Göteborg 2018-03-09

Med nytt sound, ny line-up och en nysläppt platta i bagaget är melodiösa hårdrocksbandet ”Reach” just nu ute på en kortare promotiontripp. Bloggen mötte upp bandet under deras stopp på Hard rock café i Göteborg i fredags för gött tjöt och gött gig.

Beskriv er själva, vilka är männen bakom musiken?

Marcus: Marcus heter jag och spelar trummor. Startade bandet tillsammans med Ludvig för fyra år sedan och har kört på sedan dess. Vi har också haft andra projekt vid sidan om.

Ludvig: Ludvig Turner, nybliven sångare i bandet. Har också varit med i idol tidigare och spelar i coverband vid sidan av Reach.

Soufian: Jag är den siste att komma in i bandet. Ludvig, jag och Marcus är gamla vänner. Vi har alla spelat tillsammans i olika andra projekt tidigare.

Reach bakgrund och första period i rampljuset är brokig och mångfacetterad. Vi bad grabbarna reda ut historien.

Ludvig: Vi träffade vårt nuvarande management på Harry B James och fick via dem möjlighet att spela in vår första singel, en cover på Avicii’s ”Wake me up”. Därefter spelade vi in första albumet ”Reach out to rock” tillsammans med Alex och David (från första upplagan av Reach) och följde med ”Eclipse” ut som förband i Europa. Efter turnén kände jag och Marcus att vi ville göra musik i en ny riktning med andra influenser. Då bestämde sig basisten David för att hoppa av.

Som ersättare tillfrågas Robert Majid (Basist och bandledare i ”Captain Blackbeard”). Stämningen i bandet just då var dock inte på topp och även sångaren Alex bestämmer sig för att lämna bandet. Därefter träffar man H.E.A.T keyboardisten Jona T på ett bröllop och på Soufians inrådan tillfrågades han om att vara med och spela keyboards. Jona hade en ännu bättre idé och frågade istället om han inte kunde få vara med och skriva och producera tillsammans med bandet. En knapp vecka innan inspelning av album nr 2 kommer nästa dråpslag. Robert blir tvungen att lämna bandet, bl a av kontraktsmässiga skäl. Desperat kontaktar man då Soufian som accepterar uppdraget att lägga bas på vad som skulle komma att bli ”The great divine”. Han hade då endast tre dagar på att sig att lära sig låtarna. Det blev en nervpirrande inspelning, men Soufians förmåga att lära snabbt och att spela innovativt betalar sig och han bldrar inte bara till inspelningen utan blir även fullvärdig medlem i nya Reach.

With a little help from our friends…

Bandet kan inte nog betona Jona T’s bidrag till ”The great divine”. Han har varit en mycket viktig motor både i låtskrivarprocessen, i låtarrangemang och för skivans sound. Ludvig berättar att ”Muse”, ”Alter Bridge” och ”Chris Cornell” har varit och är fortsatt viktiga influenser för honom och kreativiteten som ligger till grund för Reach, som de låter 2018.

”The great divine” är ett mångfacetterat album med en smältdegel av influenser. Förutom ovanstående inspirationskällor finns låtar som bär spår av både Eclipse, H.E.A.T, U2, Zeppelin och Foo fighters.

Ludvig: När vi gjorde ”Running on empty” var den från början inte tänkt som ”den kommersiella hiten”. Jag och Jona satt och jammade och kom på att det här låter ju exakt som Foo fighters låt ”The best of you”. Men sedan tänkte vi ”fuck it” vi jobbar vidare.

Soufian: Jag tyckte den var en filler först, men den har verkligen växt efter hand som allting har fallit på plats.

Ludvig: Det handlar om att inspireras av varandra och jobba med det som vi tillsammans tycker låter häftigt. När jag var med i idol skulle var och en spela in en singel av redan färdigskrivna låtar. Av de låtarna fick jag aldrig någon som helst känsla av att ”fan detta är bra”. Av den anledningen är det så uppfriskande att få skriva och spela något som bara låter ”nice”. Så var till exempel feelingen med ”NIghtmare”. Jag hade en bild i huvudet från filmen ”Monsters inc” av en hand som kommer ut från garderoben. Ledordet under produktionen var ”spök”. I den låten är Jona T’s bidrag ifråga om både arrangemang och sound otroligt värdefulla. ”Live or die” är också en intressant låt som handlar om en psykiskt sjuk person. Jag har lagt mer fokus på texterna på ”The great divine”.

Om ni får välja helt fritt, levande eller döda personer, att samarbeta med vilka skulle det vara ifråga om producenter, låtskrivare och musiker?

Ludvig: Hade Chris Cornell ringt och frågat ”Är du sugen på att göra något annorlunda?” så hade jag ställt upp alla dagar i veckan. Jag gillar också Axl’s sätt att skriva, och i synnerhet på Gunsplattan ”Chinese democracy”, det är väldigt annorlunda. Muse albumet ”The 2:nd law” är också fantastiskt.

Soufian: Jag hade velat jobba med Josh Homme från ”Queens of the stone age” som också gjorde senaste Iggy Pop plattan. Han verkar vara bra på att få ut det bästa av folk.

Marcus: Jag lyssnar ju på så mycket, allt från Priest till Def Leppard till Rammstein, men någon som proddar Rammstein då till exempel. Det låter alltid så slickt och snyggt. Åtmistonne förbanda Rammstein vore jävligt kul.

Vad föredrar ni: Klubbspelningar eller större evenemang?

Soufian: Jag tycker klubbspelningar är läskiga. Det värsta som finns är att spela för tjugo personer, när de sitter och tittar på dig.

Marcus: Ja, eller när man ser att de skakar på huvudet och går.

Ludvig: Det här giget nu ikväll är lite ”shaky”. Vi har inte spelat på så länge, men det som samtidigt är nice med klubbgig är att man hinner med att lyssna ordentligt hur det låter. Det är mindre stress med klubbgig jämfört med större festivaler där man bara ska koppla in allt snabbt på tio minuter och oroa sig för om backing tracket funkar. Samtidigt är det ju skitkul med stora scener på festivaler.

Hur ser framtiden ut?

Soufian: Vad vi vet så lirar vi i Köpenhamn nu på söndag. Därefter är det ”Rock city Stockholm” i Annexet den 28/4.

Ludvig: Tre gig i september är bestämda i Spanien och Italien. Vi har också skrivit nya låtar och spelar in nytt material i november om jag får som jag vill. Enligt Spotify är majoriteten av våra lyssnare i USA efter Sverige. Där har vi hittills varken spelat eller gjort någon press. Den nya plattan är en ”Game changer” som har öppnat upp nya möjligheter. Med tanke på de fina recensionerna vi fått och så länge vi i bandet kan fortsätta jobba tillsammans och upprätthålla kvaliteten vi nu har arbetat upp, tror jag vi kan fortsätta göra det här länge.

Nämn en platta du inte kan vara utan, en favoritmusiker och en person du skulle vilja träffa över en öl (död eller levande):

Ludvig: Wild frontier med Gary Moore (platta), Chris Cornell (musiker) och Chris Cornell (träffas över en öl).

Marcus: Painkiller med judas Priest, Tommy Aldridge, Gary Moore

Soufian: Inferno med Motörhead, Tony Palladino, Phil Lynott

Nämn en låt som är så dålig att den blir bra!

Soufian: ”Hammertime” med MC Hammer, eller ”Baby got back” med Sir mixalot

Ludvig: ”Kung för en dag” med Uggla

Marcus: Svårt, pass!

RECENSION: Reach live @ Hard rock café, Göteborg 2018-03-09

Det här är första ”riktiga” spelningen med nya Reach om man inte räknar förra veckans intima akustiska spelning för familj och vänner på hemmaplan i Stockholm. Som de flesta vet är Reach numera decimerade till en trio vilket, ska det visa sig, klär dem. Den musikaliska inriktningen har ändrats, likaså soundet. Ludvig Turner hanterar numera de båda tunga posterna sång och gitarr. Av dessa anledningar betraktar man sig därför som ett helt nytt band och ägnar hela spelningen åt låtarna från nysläppta ”The great divine” sånär som på två covers.

Nya albumets inledningsspår ”Into tomorrow” öppnar som en käftsmäll. Energinivån är hög från start och inte minskar den när rappa singelspåret ”You say” direkt tar vid utan mellansnack. Därefter bjuds vi på teatralisk mardrömsmetal i spöklika ”Nightmare”. Det märks att bandet börjar bli varma i kläderna nu. Ludvig sjunger med självklar pondus och inlevelse.

Om jag skulle fått välja nästa singel är ”Off the edge” en het kandidat. Refrängen sitter som tuggummi under fotsulan och är som klippt och skuren för radio med sitt moderna sound. U2 inspirerade ”One life” presenteras som ”mamma rock” med sin mjukare framtoning. Låten är förvisso bra på platta men växer live ytterligare flera pinnhål. Ståpälsen är ett faktum. Jag ryser! Även titelspåret ”The great divine” växer betänkligt live. Kraften i det suggestiva drivet påminner såväl om ”Uprising” med Muse som ”Personal Jesus” av Depeche mode. Här finns också ett monster till refräng som bara växer för varje lyssning.

På pappret känns kanske gamla Sabbath örhänget ”War pigs” som ett konventionellt och en smula tråkigt coverval. Ikväll, och i detta sammanhang, känns den dock helt rätt. Vi bjuds på en väldigt improviserad version som drar ut ordentligt på tiden. För vissa band kan det bli problem, men inte för Reach. Trots längden bibehålls både energi och tryck. Ludde visar att han är en rejält kompetent gitarrist och publikfriar genom att spela solo bakom ryggen. Jag får förklarat för mig att man inte repat in slutet ordentligt vilket är ett djärvt drag som hade kunnat sluta i katastrof om nu inte Reach hade besuttit den erfarenhet och kompetens som de har. Dessa tre herrar kan ju varandra utan och innan musikaliskt då man spelat i flera andra band tillsammans och var för sig.

Plattans i mitt tycke svagaste spår ”Shame” har den otacksamma uppgiften i att följa föregående klassiker. Det är alls ingen dålig låt, men den kan inte heller mäta sig med höjdpunkter som t ex ”Nightmare”, ”Into tomorrow” och ”One life”. Senaste singeln ”Running on empty” får avsluta ordinarie set, och det gör den med bravur. Det är uppenbart att det flirtas mycket med Foo fighters hiten ”Best of you” här. ”Running on empty” har dock i mitt tycke fördelen av att vara snäppet poppigare och mer medryckande än sin förlaga. Här är också publiken ordentligt med på noterna.

Ytterligare en cover får avsluta. Zeppelins fantastiska ”Immigrant song” är ytterligare en megaklassiker som känns helt rätt i denna ensemble av idel grymma låtar. Hade man nu också luftat episka ”River Deep” hade kvällen känts komplett. Jag hoppas innerligt att den läggs till i setlistan till nästa gång.

Reach befäster och förstärker musikaliskt live vad jag upplever på skiva. Bandet besitter en ärlighet samt en genuin passion och kärlek till musiken. Ludvigs röst är i en klass för sig. Med förebilder som Chris Cornell och Myles Kennedy sätter man höga mål åt sig själv. Han är på god väg att nå de målen. Soufian Ma’ aoui är ett monster på bas med flera fantasifulla små licks och basgångar, och Marcus Johansson är en supertight trummis med den goda smaken att spela snyggt, effektivt, svängigt och enkelt.

Jag är övertygad om att Reach kommer växa ytterligare live i denna sättning. När Ludvig efter några fler spelningar på allvar har vuxit i sin roll som frontande sologitarrist kommer Reach att blomma än mer. Det här är bara början. I slutet av april spelar de på Rock city Stockholm festivalen. Det vore ytterst korkat att missa dem då.

Betyg: 8/10