Intervju – Biff Byford

Saxon släppte nyligen sitt nya album Inspirations och Pauline fick chansen att göra en snabb intervju med Biff Byford själv om albumet och hur världen ser och har sett ur omkring honom och dem omkring honom.

Hej Biff! Hur är läget?

Det är bara bra!

Jag har lyssnat på det nya albumet idag! Jag blev lite förvånad över att det var ett coveralbum men samtidigt lite nyfiken eftersom jag är väldigt förtjust i din egen cover på Scarborough Fair!

Åh! Ja vi tänkte väl att det skulle vara kul att göra någonting tillsammans under Lock down tiden. Och när vi kom på det här så var det riktigt roligt att göra!

Det måste ha varit kul att gå igenom den låtskatten som finns med banden som inspirerat er!

Ja det var det! Våra val kanske inte är andras förstahandsval men de är våra favoriter. Varje låt på albumet har sin egen bakgrund så det var väldigt roligt.

Jag inser ju att det blir svårt att turnera med ett coveralbum men kommer ni att spela låtarna på kommande turnéer?

Ja det är inte alls omöjligt. Vi kanske kan köra dem som extranummer eller så. Det tror jag skulle bli rätt så bra. Vi får ju se vad folk tycker om albumet först men om publiken gillar det så kommer de antagligen att vilja höra dem live också. Vi är alltid öppna för förslag!

Albumet heter ju Inspirations och jag funderade lite på om ni nu när ni spelat i omkring 50 år hittat nya inspirationer på vägen som påverkat er musik?

Det har definitivt dykt upp band som influerat oss på vägen. Grunge scenen och thrashmetal scenen var väldigt inflytelserika och sättet man började använda gitarrerna då. Metallica har verkligen influerat en del av våra senare album. Influenser och inspiration sinar ju aldrig utan det är något som pågår hela tiden i takt med att musikscenen utvecklas.

Upplever du att hårdrock och metalscenen har fått en större scen sedan ni startade upp?

Tja, vi har ju gjort album i 42 år eller något sådant och jag tror att 80-talet var den perioden då det var mest accepterat att lyssna på hårdrock. Men jag tror inte att det någonsin varit helt ok att lyssna på och leva i den genren, haha. Hårdrockaren har alltid varit familjens rebell! Men jag tror det är bra! Det är i alla fall inget dåligt, jag gillar att vara rebell, att tillhöra rebellgänget! Haha!

Helt rätt! Jag kikade lite på listorna genom åren och jag såg att 5 av era första album låg på UK top 40. Och i Sverige låg 4 av dem på första plats på hårdrockslistan! Och Battering Ram låg också på topp när den kom ut. Känns det som att ni har hittat en ny fanbase också eftersom det går så bra för det nya materialet också?

Ja verkligen! Vi har väldigt lojala fans i Sverige, unga som gamla. Svenska folket har alltid haft en plats i sina hjärtan för Saxon genom åren och den lojaliteten märks ju när de nyare albumen som Battering Ram säljer så bra. Om man ser på en konsert i Sverige är åldersskillnaderna väldigt stora. Det finns folk i vår egen ålder men också tonåringar och det tycker jag är bra när det kommer till hårdrock och Heavy Metal genren. Jag tror att så länge som man fortsätter att göra album kan man skapa ett band över generationsklyftorna.

Om vi ser tillbaka till början. Fanns det någonsin ett ögonblick där du fick avgöra om musiken var vad du ville fokusera på eller om du skulle göra någonting annat?

Du menar ända tillbaka i starten? Jo men i starten så spelade jag bas och sjöng. Jag testade att vara med i ett band i 4–5 månader och om det inte blev något av det så gick jag vidare till nästa band eller hittade ett annat band mig! Vi spelade i alla lokala band tills vi hade hittat en sättning som passade och det blev Saxon! Så jag spelade i ganska många band innan Saxon haha! Men vi spelade in demos med de banden och försökte då skivkontrakt men med Saxon föll det sig naturligt. Men det var tufft, punkscenen hade fått fart och ingen ville signa att hårdrocksband längre. Vi fick kontrakt, det tog ett tag men det vi fick det.

Stämmer det att ni spelade in det här albumet på Brockfield hall?

Ja det gjorde vi! Anledningen till att jag ville göra det var att jag ville spela in det som det var på 70-talet omkring 1972. Det fanns inga studios då egentligen så då åkte man till ett stort hus eller en herrgård eller ett slott för att utnyttja akustiken i de stora rummen och salarna! Och sen lastade man in all utrustning där. Man utnyttjade de stora rummen och gjorde om hela huset till en studio helt, man stannade ett par veckor. Alla bodde där och lagade mat och det var en fantastisk upplevelse! Och nu på Brockfield Hall fick vi göra det ihop och det var första gången som vi spelade ihop sedan Mars! Vi har såklart pratat på telefon och så men det var härligt att få vara tillsammans och prova olika saker och spela igen. Och jag producerade och jag ville göra det lite som på 70-talet med en modern edge. Allt gjordes ”live and loud” och det låter ju toppen!

Ja det gör det verkligen! Jag kommer nog att lyssna på det mycket här hemma!

Det är perfekt att lyssna på i bilen!

Jag läste någonstans att du verkligen gillar Rolling Stones och ni har ju med Paint It Black på albumet, hur tycker du att de har utvecklats som band genom åren?

De har ju utvecklats och influerats av allt genom åren! De är ett sådant där band som kan passa in lite överallt, de kan vara ett popband ett rockband eller något annat och det beror nog på att de influeras så mycket av allt omkring och oavsett vilket är de ju jättebra! Men just under perioden med Paint it Black så experimenterade de med det östliga soundet. Speciellt på den låten. Och just kring sent 60-tal tidigt 70 så var de ju väldigt experimentella och vi valde en av de låtarna för att de andra har så många gjort redan. Paint it Black också för den delen men inte lika mycket och valde den för att den betyder mer för oss.

Vilken låt kände du var den största utmaningen att göra?

Alla var utmanande! De flesta låtarna skrevs ju av 17/18 åringar haha! Det var utmanande att få fram den känslan och det uppspelta i låtarna som grabbarna måste ha känt när de spelade in dem från början. Men jag tycker ändå att vi lyckades och det jag tror var mest utmanande för mig med sången var till exempel Speed King som har en del svåra sångpartier men det var en kul utmaning, det var inte helt enkelt. Men det var roligt och allt var ju live. Jag spelade in tre spår sång på varje låt och valde den bästa och allt blev gjort på två veckor.

Ni har ju haft mycket samröre med Motörhead och när jag lyssnade på Bomber så kunde jag nästan höra Lemmy i låten.

Ja jag spelade in ett spår med en mörkare röst som ligger under mitt sång-spår, jag ville få till känslan av att Lemmy sjöng den med mig. Och jag tycker att det blev bra, det blir lite som en spökröst, en kör så jag lät det bli kvar. Vi gjorde ju vår första turné någonsin med Motörhead 1979 på just Bomber turnén så Bomber har ju varit en stor influens för oss.  

Ja det var så jag fick lite rysningar när jag lyssnade på den. Hur ser planerna ut framöver?

Ja jag tror att vi kanske kan få spela lite efter sommaren. Kanske! Och det beror ju lite på vilket land man ser på. Vi får bara hoppas på det bästa och i slutänden så får vi lita på vetenskapsmännen! I UK kanske det blir någon festival i sommar men det är ett stort kanske. Men nästa år kommer det ju ut ett Saxon album i februari så då får vi hoppas på att få turnera lite och jag och min son ska släppa ett nytt album som vi jobbar på just nu som vi tror kommer ut under sommaren.

Vi saknar er!

Och vi saknar er! Vi saknar varandra och det känns som att underhållningen kommer vara det sista som kommer igen till det normala men vi får tänka på hur underbart det kommer att vara när vi får vara på scenen igen!

Vi tackar varandra för en trevlig intervju och Biff talar om att han ska göra sig en kopp te inför nästa intervju. Vi småpratar lite om hur mycket vi saknar riktiga musiktidningar och hur roligt det är att vinylen har fått ett sådant uppsving i det senaste innan vi lägger på och jag känner att det där är en sådan kille som man vill träffa på en festival och bara hänga med. Biff Byford. Vilken kille…

/P ”The Poser” Pousár