Intervju – Björn Strid

Night Flight Orchestra är på gång med släppet av Aeromantic II och Pauline tog ett snack med mångsysslaren och sångare Björn Speed Strid en ljummen sommarkväll!

Hej Björn! Hur är läget?

Det är bra! Det är ju såklart lite konstigt men samtidigt har jag haft en bra sommar och för andra sommaren i rad har man ju kunnat koppla av och andas och det har ju varit bra. På gott och ont kanske man ska säga! Förra sommaren kände man att det var en välbehövlig paus och nu börjar man liksom känna att fan. Nu börjar det rycka lite, nu måste det snart hända något! Men vi har ju inte legat på latsidan heller, det har varit ett extremt år både med Night Flight Orchestra och Soilwork så visst fan har det hänt grejer. Man har hållt sig sysselsatt… Vi släppte Aromantic och sen så gjorde vi en II nu för vi var liksom inte klara med ettan, vi hann ut på vägarna i Europa i en vecka och sen fick vi ju åka hem! Vi hade byggt upp så mycket inför den releasen och jag tror det är många som kan relatera till det som släppte en platta just där och då. Men vi kontrade det med att vara ännu mer kreativa och spela in mer musik och så kände vi att vi är fortfarande inte klara med ettan, den vill vi ha med oss också, både emotionellt och kreativt. Visst det kan se ut på pappret som att ”här gör vi business” och nu har dom en ny business masterplan men så är det inte utan det var mer att den ska fan med, vi är inte klara med Aeromantic! Och visst är det väl bra business också men det är inte det det hänger på och det hörs ganska tydligt på plattan tycker jag.

VI är väldigt glada att det kommer nytt!

Vad roligt att höra! Ja man kanske kan säga att utan pandemin så hade det kanske inte funnits något nytt album nu så det är ju positivt men många har ju också råkat illa ut under pandemin men vi gör alla vad vi kan! Och förhoppningsvis blir någon lite gladare av det här!

Ja det har varit ett ovisst år för många! Men du kör väl väl heltid med musiken?

Ja det har jag gjort sedan 2003 och det har varit ett spännande år med mycket studiogrejjer och sessiongrejjer och som sångare också över lag! Jag har fått spela in en massa olika saker med band från hela världen och det känns bra att ha kunnat hålla sig över ytan ekonomiskt men också att man har fått hålla i gång pipan! Jag har sjungit och det är fan viktigt det där! Jag känner att jag verkligen har utvecklats under den här tiden med At The Movies och hela den grejen också. Det är många grejer som gjort att jag känner att jag fått utvecklas som sångare fast det inte är några turnéer utan det är många intressanta projekt i stället.

Saknar du turnerandet?

Ja och nej! Jag har ju turnerat sedan 1998 och det finns ett typ av Love/Hate förhållande till den grejen! Haha! Det finns många gånger man vaknar i sin bunk i turnébussen och undrar ”vad gör man här? Varför sysslar jag med detta?” Men så får man träffa folk och så går man upp på scen och då är det så jävla gött igen och då fattar man precis vad man gör där och sen börjar det om igen! Samtidigt så finns det något med det, många dagar ser likadana ut men det finns en frihet och när du är hemma är du hemma.  Det är en svår balans men jag ska inte klaga.

Du måste ju ha varit runt 17/18 när Soilwork slog igenom, tror du att det påverkat din inställning till musikbranschen?

Det är ju svårt att säga men jag var ju en idrottskille från början. Jag spelade hockey och skulle bli hockeyproffs men så fick jag en gura när jag konfirmerade mig och spelade rå punk och sen började man skrika i en mikrofon och tyckte det var gött men det fanns ju aldrig någon plan så där. ”Jag ska bli artist!” eller ”Jag ska bli rockstjärna!”. Det skedde liksom gradvis och det blev en kick att få ett skivkontrakt! Mäktigt och overkligt och sen släppte vi vår första platta och så kom vi till Japan med vår första platta och där behandlas ju alla som Ozzy liksom så det blev ju en falsk bild av hur det ser ut. Sen åkte man till Köln och det var något helt annat. Men då tänkte man inte ”Är det det här man vill syssla med?” utan man bara åkte med! Sen helt plötsligt 15 år senare så Aha! Oj! Man fattade inte att man var i den här grejen utan det bara hände och man tänkte ”Vänta det här har inte jag valt men det är rätt gött fast jag skulle ju syssla med det där… Hej dåå!” Och så är man här.

Det är ju häftigt med dig också för du har ju verkligen en bred stil med Night Flight Orchestra, At The Movies och Soilwork.

Ja absolut! Jag är en jäkla kameleont! Jag gillar att testa på det mesta röstmässigt, det är kul! Det är kul att sjunga fortfarande, jag fyller 43 i september och känner fortfarande att jag utvecklas sångmässigt så det är jag tacksam för. Vissa sångare är slut när de är 28 men jag är en late bloomer känns det som.

Men har du utbildat dig någonting inom sången?

Nej. Jag har bara sjungit utav bara helvete. Varje dag, med band från över hela världen, massor av olika musikstilar och ibland blir jag förvånad och undrar ”vad fan ska jag göra med det här?” men nu jävlar kör vi. De vill att jag ska skriva texter de vill att jag ska skriva melodier och så gör man det och det är ju så man utvecklas. När man får någonting man inte är van vid. Jag kan ju förvänta mig ett visst sound när jag får någonting från någon av våra bandmedlemmar men om det är ett band från Colombia eller Australien så är ju influenserna ibland tydliga medan andra gånger så undrar man ”har ni någonsin lyssnat på Soilwork?” de har inget som låter som Soilwork eller Night Flight och ändå vill de att jag ska sjunga och skriva texter. Ja, ok fine. Det här är jag inte van vid men vi kör! Och det är ju så man får utmaningen och utvecklas.

Påverkar det musiken du skriver med Night Flight och Soilwork någonting?

Det är svårt att säga. Visst jag breddar mig ju sångmässigt så där kan man säkert höra en del men jag tror att man får vara försiktig med att försöka göra saker bara för att man kan. Man måste lyssna på låten och ge den det den förtjänar liksom. Men det är inget jag tänker på så mycket, början man överanalysera musiken blir det inte bra.

Nu när ni spelade in Aeromantic II har ni kunnat ses i studion eller har ni spelat in på varsitt håll?

Vi har kunnat ses i studion, vi gjorde ju den där turnén. Vi hann ju en vecka in i den i mars förra året och sen kom vi hem och alla blev sjuka. Alla fick Covid och blev mer eller mindre sjuka. Och just där och då tänkte man ju att ”nu är det safe, nu har vi ju haft det så vi kan ses” och gjorde två sessions som inspelningsgrejer då. Nu vet man ju att antikroppar inte är någon garanti! Ingen vet någonting egentligen! Haha! Men just där och då kändes det rätt och mycket ljuv musik uppstod av det och sen körde vi en sista inspelningssession i början av året och då var det ju glasklart att här har vi en skiva.

Men om vi jämför denna med den förra. Hörs det att det är en fortsättning på första, en uppföljare eller är det en helt egen skiva?

Ja melodispråket kan man nog känna igen. Det kan man i och för sig höra i alla plattorna men det är kanske lite tydligare här. Dom kopplar ganska bra men inte för mycket. Men vi jobbar ju väldigt mycket med att varje låt ska ha sin egen mix och sin egen produktion. Det låter ju olika och det är okej att det finns olika stilar på en och samma platta. Vissa människor har kanske lite svårt för det vilket jag kan förstå men jag kan tycka att det är lite gött, ”Vad fan hände här?” liksom. Samtidigt finns det ju en röd tråd. Alla låtar är kopplade fast de har ett eget liv. Så var det ju på Aeromantic även om jag tycker att Aromantic II låter lite bättre eller ja, jag vet inte. Det är ett slags upplyftande ton i den men tillsammans är de fantastiska. Kombon är odödlig.

När det kommer till produktionen då, är det mycket tillsammans eller är det någon som tar över i det läget?

Vi jobbar mycket tillsammans men själva mixen tar Sebastian hand om, gitarristen i bandet. Men produktionen gör vi själva, vi sitter där och då i studion och där sker mycket på plats när vi spelar in. Det finns mycket kunnande och ändå är det väldigt öppet på en gång, inget är satt i sten. Det är det som är det roliga med det här bandet att det är så jäkla gränslöst på det sättet. Man kan liksom balla ur lite hur som helst! Både musikmässigt och videomässigt, hela estetiken. Det är kul! Man kan leka, det är viktigt att ha en lekfull approach till det hela.

Men med dina influenser och vad du tycker om då, vilket band skulle vara drömmen om de tog kontakt och ville göra någonting med dig?

Oj, men alltså det finns ju ingen som kan… Det har ju Adam Lambert fått erfara att man inte kan ersätta Freddie Mercury! Men han har gjort sin grej och han har gjort det jäkligt bra! Så en sådan grej, fan vad det hade varit mäktigt. Jag säger inte att det skulle bli bra men fan vad kul att få testa!      

Apropå influenser då, vilka album och artister har påverkat din stil och hur du sjunger?

Oh, det är svårt att prata just album men sången då. Lou Gramm i Foreigner är ju en vansinnigt bra sångare som kanske är en antirockhjälte egentligen, inte mycket frontman men satan vilken pipa! Det är så mycket ton i hans röst och det är verkligen sådant som har influerat mig, att fånga den där tonen i rösten. Sen har vi ju kvinnliga röster också och då är Annie Lennox en av mina absoluta favoriter. Morsan spelade alltid Eurythmics i bilen när jag var liten och jag tyckte hon var så jäkla mäktig alltså. Och det tycker jag fortfarande! Det är en typisk partygrej att dra i gång videon från Freddie Mercury tributen från 92 när hon gör ”Under Pressure” med David Bowie, fy fan vilken ståpäls varenda gång! Sådan pondus, hon är så jäkla grym och vilken sångerska! Tonen i rösten och framförandet. Det finns jättemånga sångare som influerat mig. Frankie Miller är helt fantastisk, han har ju till och med gjort en John Lennon låt rättvisa, Jealous. Om du inte hört den innan så släng på den, fy fan så bra. Dom dyker upp fortfarande de där klassiska rösterna från sjuttio och åttiotalet. De är så äkta på något vis, man vet att det är på riktigt. Sen gillar jag ju Motown väldigt mycket också. Patti Labelle, vilken pipa och Dennis Edwards i Temptations! Jag letar nog mycket ton och uttryck i rösterna. Det måste inte alltid vara så jäkla duktigt! Rod Stewart är en annan! Men åh! Medan jag kommer ihåg det! Ett tips till! Patti Labelle när hon sjunger med sin son hemma i köket! Det är sådan ståpäls, det är ett sådant jäkla mor och son moment så man bara baxnar alltså. Bara sök på Youtube. Kolla det sen! Du kommer gå och lägga dig med ett sådant flin, och kanske en tår eller två.

Men om man lyssnar på dig när du sjunger så ligger det ju mycket kraft, ton och känsla i det. Det påminner ju mycket om dem du nämnt nu.

Ja, vad ska jag säga. Jag uttrycker mig bäst genom sången tror jag. Kanske inte in orden i sig men just genom sången. Det är på blodigt allvar på något sätt, det är det bästa sättet för mig att förmedla en känsla, att sjunga. Det trodde ju inte jag då, det var ju inget som kom naturligt för mig som liten men det har liksom växt.  

Men det är ju häftigt att gå från idrottskille till musiker så också i den åldern.

Ja, man visar ju känslor inom hockey också men det är väl mer macho samtidigt. Och jag har väl alltid känt mig lite mitt emellan! Jag är ingen machogubbe men jag är heller ingen Emo-kid om du förstår hur jag menar!

Vi skrattar lite åt att jag ska ha det som lockrop till er läsare ”Björn Speed Strid Avslöjar!!! ”Jag är ingen Machogubbe men jag är heller ingen Emo-kid!”” innan vi avslutar intervjun och önskar varandra en trevlig kväll. Albumet ramlade in ett par dagar senare och jag tror inte att någon av er kommer att bli besvikna, för den som är lite extra nyfiken så kommer det en recension på bloggen snart så håll ögonen öppna!

/P ”The Poser” Pousár