Your one stop place for all things rock!

Intervju – Fredrik Sööberg från Alfahanne

Alfahanne är bandet som skapar sina egna regler och vägrar låta sig placeras i ett riktigt fack. Vi träffade gitarristen Fredrik Sööberg för att snacka Alfapokalyptisk rock, varför de gör tvärtemot vad de säger och varför bandet grundades samt mycket mer.

Tjenare hur är läget?

– Det är bra med mig!

Alfahanne firar ju tio år som band i år, men jag hörde först om er runt 2012/2013.

  • Ja det kanske vi gör, det har du nog rätt i! De flesta hade nog inte hört om oss innan det. Då var vi nog ganska introverta och hade inte släppt något, det var inte så mycket gig heller så det var väl svårare då att hålla koll på oss.

Men nu ser man ert namn lite överallt, ni har ju bland annat spelat på Wacken vilket är rätt stort.

  • Ja det stämmer, även om stort är ett relativt uttryck. Det beror ju på vad man menar med stort, men det är klart att vi får spela på jävligt mycket bra ställen. Vilket är kul!

Ert senaste album Atomvinter släpptes förra året, något som jag reagerade på är att ni har både engelska och svenska texter. Beror det på att ni fått en så bra respons utomlands också?

  • Nej eller nja kanske jag ska svara. Tanken var från början att vi inte skulle ha några engelska låtar med på skivan överhuvudtaget. Inte någonsin under vår karriär, vilket vi har varit ganska benhårda med. Och då måste vi ju såklart göra tvärtemot vad vi har sagt. Samtidigt så bor de flesta som lyssnar på oss utomlands och det kommer ju en hel del frågor om texter och sådant. Personligen tycker jag att texterna är en väldigt stor del utav bandet och musiken. Så vi tänkte att det kunde vara kul för oss att testa och dels för att alla våra fans kommer förstå vad vi sjunger om. Det är ju svårt att få samma naturliga nerv i engelskan som man kan få i svensk text, så jag vet inte om det blir samma sak. Men vi var faktiskt inne på att köra hela plattan på engelska. Men det sket vi i…

Ni verkar vara ett band som från början bara ha kört på vad ni känner för?

  • Ja, det var det som var tanken med bandet från början. Vi saknade ett band och det fanns så mycket annat som enligt oss inte var riktiga band. Hela konceptet med image och att man såg att det var en enhet, men också för att vi ville ha frihet att kunna göra vad vi kände för. Och för att leka lite med utseende, musik och sådana bitar. För allt behöver inte alltid vara som det ser ut, eller låta som förväntat.

Ni kallar er stil för Alfapokalyptisk rock, kan du berätta lite mer?

  • Alla ska ju sätta en i ett fack hela tiden och vi blev så himla trötta på frågan om vad vi spelar och inte fan vet vi det. Det är en blandning av allt möjligt, så vi drog till med det epitet som egentligen inte säger någonting om det musikaliska vilket för oss är ganska bekvämt. Om vi sätter oss i det facket så kan vi fortfarande skapa inom det uttrycket.

Har Alfahanne något nytt på gång trots att det är kaos i världen?

  • Vi har alltid något nytt på gång, men ingenting som är konkret. Vi har väl liksom gått lite i ide, vi trivs med att vara det. Jag tror vi har tagit en liten välförtjänt semester, på många sätt och vis.

Upplever ni det som att streamingtjänster som Spotify har gjort det enklare för folk att upptäcka er musik?

  • Alla sätt att nå ut med sin musik är väl bra, kan jag tänka. Det negativa är att streaming och digitala musiktjänster påverkar skivförsäljningen som inte är som den var, men samtidigt så når man ut till fler genom de nya tjänsterna. Så det är väl både plus och minus.

Nu när de flesta musiktidningarna fått lägga ner så blir det väl så att streamingtjänsterna får ta över även där.

  • Ja, det är väl så det är. Personligen så tycker jag att det är roligare att bläddra i en fysisk tidning och att titta på en fysisk vinyl. Men å andra sidan är det mer svårtillgängligt. Det är ju lättare att hitta något nytt om man sitter och surfar runt på nätet.

Vilket album ska man börja med att lyssna på, om man aldrig har hört Alfahanne tidigare?

  • Oj, det är nog hugget som stucket tror jag. Alla har sina likheter och olikheter, men den som stuckit ut publikmässigt är ju den senaste skivan, Atomvinter (2019). Och första skivan Alfapokalyps (2014). Man får nog botanisera runt och se vad som faller en på läppen!

Då vill jag bara avsluta med att be dig rekommendera tre album som du tycker våra läsare ska lyssna på.

  • Spännande! Det finns ju miljarder med skivor, så nu måste jag tänka efter. Dissection Reinkaos är en klassiker och den kan man inte leva utan. Jag skulle rekommendera gemene man att kanske gräva ner sig lite i Ultravox rent generellt. Kanske inte ta det senaste, utan rikta in sig på 70- och 80-talet. Jag lyssnar skitmycket på Wormwoods senaste skiva Nattarvet, den tycker jag är fantastiskt bra så de är väl värda uppmärksamhet!

Fotocred: Rickard Lantz

/P ”The Poser” Pousár