Foto: Lasse Johansson

Det är mycket Tears nu. Med re-releasen av det debutalbumet från 1974 via Sound Pollution, en nysläppt låt och ett gig i Stockholm på lördag, är de högaktuella på många sätt. Jag ringde upp sångaren Lars Fubbe Furberg och basisten Matti Vuorinen för att snacka om såväl framtidsplaner som gamla minnen.

***********************

Jag får börja med att gratulera till förstaplatsen på den svenska vinyltopplistan, 48 år senare! Hur känns det?
Fubbe: Haha, bisarrt, kan man väl säga.
Matti: Det var verkligen skoj, inte väntat. Inte från skivbolaget heller, faktiskt. De var lite överraskade de också.

Finns det några planer på en re-release av Rocky-T [1975]?
Matti: Ja, jag har snackat med dem och de säger ungefär såhär: ”Ja, vi får se hur det går med ettan.” Men vi har en singel till som ligger och väntar också, om någon månad eller så.

Vad kul! Finns det några planer på att göra ett nytt album med den kommande singeln och ”Gold Digger”, som kom ut nyligen?
Matti: Inga direkta planer. Låtar har vi ju ganska många men inga färdiga planer, eller vad säger du, Fubbe?
Fubbe: Nej, vi får se. Vi tar det vartefter det kommer.

Är det nyskrivna låtar, eller är det gamla, återupptäckta demos?
Matti: Det är nyskrivet, men det kan vara nå’t år gammalt.
Fubbe: Det finns inget kvar av det gamla. Vi använde allt som vi gjorde. Skivbolaget frågade efter om vi hade några gamla grejer som vi kunde använda som bonuslåt på re-releasen, men det finns inte. Vi var inte en minut i studion mer än vad vi behövde.
Matti: Vi hade fullt upp så länge vi höll på. Vi spelade hela tiden, så vi hann varken repa eller vara i studion så himla länge. Vi hade inga restriktioner i studion, utan vi fick använda den tiden vi behövde, men vi hade dåligt med tid i övrigt.

Anledningen till att det är så mycket snack om er just nu har mycket att göra med dokumentären [”Glam, Sweat and Tears”, SVT, 2021] Förväntade ni er att det skulle ta så mycket fart av dokumentären?
Fubbe: Nej, det gjorde vi absolut inte, skulle jag säga.
Matti: Det var lite av en chock där med, precis som med förstaplatsen, när de sa att det var en miljon som hade streamat den.

Hur gick det till när ni fick frågan om att göra en dokumentär?
Matti: Jovan [Radomir] som gör dokumentären, han kommer från Katrineholm, så han hade oss i bakhuvudet eftersom vi också kommer därifrån. Det var där det började. Han ville göra någonting som handlade om oss, men som också handlade om gamla Katrineholm.
Fubbe: Han berättar, gärna och glatt, att han fick idén när han träffade Ola Salo [The Ark]. De började prata och det visade sig att Olas fru är från Katrineholm och att han gillar Tears, så det var väl där själva tändningen kom. Sedan hörde han väl av sig till dig, Matti?
Matti: Ja, han ringde och pratade och vi hade ett långt samtal där han hade en idé om att göra en film, och det lät ju roligt.
Fubbe: Det var ungefär i samma veva som vi på annat håll blev engagerade i att spela på Katrineholms hundraårsjubileum.
Matti: De två sakerna hörde egentligen inte ihop. Det bara råkade bli samtidigt.
Fubbe: Det var 2017, så att det har ju tagit fem år sedan dess. Bara att få fram vinylen, rent fysiskt har ju tagit närmare ett år.
Matti: Det kom ju en pandemi mitt i allt också. Vi hade några spelningar på gång, bland annat en rockgala som skulle vara en internationell sändning på internet, men sedan vågade de inte ta in oss, för vi var så gamla att vi var riskpersoner, haha. Så det blev ingenting. Så det hände en del i samband med dokumentären, eller det var i alla fall på gång, men pandemin ställde till det, precis när vi var på gång.

Men på lördag står ni på scen igen, och spelar tillsammans med Diamond Dogs och Velvet Insane. Vad har ni för relation till dessa band?
Matti: Vi råkade på Sulo [Sören Karlsson] på ett hotell när vi spelade i Katrineholm, och då frågade han om vi ville att han skulle skriva låtar åt oss. Vi skriver många låtar själva. Vi är ganska produktiva, så det kom liksom inte på tal, men han hade väl varit intresserad av att göra något tillsammans under en tid. Och Velvet Insane kallar sig själva för jätte-Tearsfans, och har tjatat i några år om att de vill spela med oss. Nu till slut ringde de och sa ”Kan inte vi få spela. Vi spelar gärna gratis, bara vi får spela med er”, så det är lite roligt.
Fubbe: Ja, Diamond Dogs… Jag känner Sulo, och har träffat Boba [Anders Lindström, The Hellacopters] som var med förut. Och Janne Borgh, basisten, honom känner jag också sedan tidigare. Första gången jag hörde talas om Diamond Dogs, var när Sulo ringde, för han hade ett hobbyband medan Diamond Dogs hade tagit timeout, och då hade han startat ett annat band med folk som var lediga, och han frågade om det var okej att det bandet gjorde en cover på ”Rocky-T”. Det tyckte jag var kul. ”Ja, Eddie [Eriksson] kommer och lägger solot”, säger Sulo då. ”Vad fan säger du? Vad kul”, svarar jag. ”Skulle du kunna tänka dig att dela på leadsången med mig?”, säger han då. Så blev det. Men tyvärr kom den aldrig ut. Det blev inte någon platta av det där, men det var ju kul ändå. Och det vara Katrineholmskillar i det där bandet.

Kul att det finns så mycket musik, från en ganska oglammig stad, som Katrineholm.
Fubbe: Ja, musiklivet har alltid varit förbannat blomstrande där, och de hade en ohyggligt aktiv förening, som hette Drag utan Drog, på 80-talet. De hade Ebba Grön och fan och hans mormor där. Mycket aktiva människor som höll på med det där, så på den sidan har det alltid varit väl förspänt.

Ni var ju väldigt banbrytande på 70-talet med smink och platåskor. Var det något ni tänkte på då?
Fubbe: Vi visste ju att vi var ensamma, men det var inte så att det på något sätt var sporren. Vi tyckte ju att de engelska förlagorna, inte minst Sweet, var jäkligt häftiga. Vi har väl alltid egentligen försökt att få till någon form av extrema kläder eller så, så att det skulle se lite roligare ut. Jag menar, jag kommer ihåg en gång, ett par år innan vi slog igenom, så spelade vi med Charlie & Esdor, en gammal proggduo med sitar och gitarr. Efter spelningen kom Charlie [Edmund Franzén] efteråt och sa: ”Fan, jag tycker ni är bra, men jag gillar inte att ni byter om innan ni spelar!”
Matti: Det var ju också så, att om man bortser från kläderna, hade vi en stark scenshow. Det var en jätteviktig sak för oss. Det var allt: ljus och ljus. Vi hade till och med färdiginspelat ljud som vi låtsades kom från omklädningsrummet, innan vi kom in på scenen, som Kiss gör nuförtiden. Vi har alltid velat ha en häftig scenshow, och då blev det också naturligt att man skulle ha lite häftiga kläder. Det skulle gå ihop med ljus och ljud och så. Scenshowen har väldigt viktig för oss. Vi var ett typiskt liveband då, Vi hade otroligt många publikrekord i folkparkerna då, runt om i landet. Så ett typiskt liveband, men inga stora hits. Vi spelade också på några av de största festivalerna i Finland. I Sverige var det inga festivaler, eller så var det progg-festivaler och det var ju inte vi inbjudna till, så att man måste komma ihåg vad det var för tid i Sverige som vi verkade i, och med tanke på det så var det ju ännu större.
Fubbe: Vi lirade i Furuvik och hade Tommy Körberg och Solar Plexus  som förband. På en spelning i Stockholm hade vi Tomas Ledin som förband. Det kom till och med ut någon flyer med ”TV-inspelning med Tears, Tomas Ledin värmer upp.” Vi var faktiskt förband åt Slade också, på Olympen i Lund -74, eller -75. Det var rätt tungt.
Matti: Det var ju verkligen så. Vi var ett liveband och vi drog jättemycket folk! Det var bland annat för att vi hade en häftig scenshow. Det här med platåskor och lite glitter och sån’t är bara en del av ett större sammanhang, inte någonting som vi hittade på för att det skulle sälja bättre.

För det som vill se en riktig show är det Stadsgårdsterminalen i Stockholm som gäller. Det hela går av stapeln på lördag, den 5 november, och biljetterna köps här: https://www.tickster.com/sv/events/mblebcgda2lmm1c/2022-11-05/diamond-dogs-tears-velvet-insane?fbclid=IwAR3eAsCIxlzuMI7vtaPqoP6NGjAcpgnH_j6zfIsqaw6M-H9zQ0bh1djrVVA