Intervju med Jason Bieler

Jason Bieler släpper sitt album Songs For The Apocalyps på fredag och ni kunde läsa vår Mattias glödande recension igår!

(Om ni missat den finns den HÄR)

Pauline fick chansen att prata med Jason och självklart tog hon den för vem skulle inte bli nyfiken på någon som döper en låt till Horror Wobbles The Hippo? Vi ringer upp på Skype och på skärmen dyker det upp en man med skägg och ett brett leende!

Hej Jason! Hur är läget?

Jag kan inte klaga på någonting alls faktiskt!

Inget alls? Det är ju fantastiskt!

Ja! Jag kan verkligen inte klaga på någonting just nu. Läget är som det är men jag har fått göra ett album och får jobba med det jag tycker om så jag klagar inte alls!

Underbart! Jag har lyssnat på albumet och jag älskar det. Med tanke på din bakgrund och de banden du spelat med, vad hade du för tanke med det här albumet?

Jag har alltid varit ett musik-fan. När jag växte upp tänkte jag aldrig på några gränser på något vis utan jag lyssnade på The Beatles, mina föräldrar hade Beatles album på stereo 8 kassetter och band som The Fifth Dimension och här i USA hade vi radiostationer som AM Gold som spelade 70 tals hits och jag satt i baksätet i bilen och lyssnade. Och nu med! Mina play lists har Barry Manilow bredvid Meshugga. Där finns Tom Waits, Jane´s Addiction, Björk, Miles Davis, jag bara älskar och har alltid älskat musik!

Jag har aldrig varit en genre-snobb. Mitt favoritcitat är “There´s two types of music. Good music and the other kind.” Och så har det alltid varit. Jag har alltid blivit imponerad av duktiga musiker oavsett genre.

För mig handlar det mer om att vara ”the real deal”, du märker om någon är bra på det dom gör. Oavsett om det är polka eller klassisk musik eller ambient. Sen finns det dom som bara hänger med, det hörs att det inte kommer inifrån. Så har jag alltid känt för musik och jag tror att det till slut handlar om att inte tänka på konsekvenser när det kommer till att skapa musiken jag vill skapa. Jag gör det jag vill göra. Senare kan folk komma och påpeka att det är så annorlunda eller si eller så men för mig handlar det om att göra det jag vill. Jag önskar ibland att jag hade fokus nog att bara göra en typ av musik! Jag beundrar band som AC/DC där du kan plocka upp ett album och du vet precis vad du får utan att tumma på kvaliteten! Det kommer alltid att finns där, som en favoritkudde som alltid känns bra och är det det ska vara. Men jag. Jag har ett musikproblem. Jag bara älskar musik!

Det är ett beroende!

Ja! Och jag tror det beror på att redan när jag var barn, innan jag ens kunde prata så fick jag känslor för och av musiken. Jag kunde identifiera mig med den. Och när jag sen blev musiker så kände jag att jag kunde uttrycka mig, jag kunde förmedla det som fanns i mitt huvud. Och sen insåg jag att alla inte kunde göra det och det fick mig att känna mig lite speciell. Och den cykeln fortsatte. Andra kunde spela fotboll riktigt bra eller hockey eller räkna matte och jag kunde spela musik. Det växte och med tiden blev jag bekväm i musiken och kände att jag förstod den. Jag har alltid känt att the Beatles till exempel talat till mig. Inte som en galen röst i huvudet grej, utan jag förstod vad de ville förmedla och ja… Jag förstod det. Och ja, det är en sjukdom!

Jag förstår precis! När jag var runt fyra hörde jag Uriah Heeps Come Away Melinda, jag kunde engelska redan då och när jag hörde texten grät jag! Och jag känner fortfarande så när jag hör den, en enorm sorg.

Det är det som är så fantastiskt med musik! Jag är från Amerika och här talar folk knappt engelska! Och knappast något mer språk men förmågan en fantastisk melodi har att överskrida språkbarriärer och förmedla känslor, folk fattar det bara. De kanske inte kan bryta ner varenda textrad eller varje ord men känslan finns där. Och jag är inte någon andlig person men det är magi, och jag tror att det är en av de sista magiska saker som finns kvar här, jag kan inte förklara hur eller varför men du kan bygga upp en notrad och folk börjar känna någonting. Hur cool är inte det?

När vi pratar språkbarriärer så kommer jag osökt att tänka på The HU. De har ju verkligen lyckats överskrida barriärer!

Jag älskar dem! Och jag älskar att få höra sådant jag inte hört innan! En del människor gör inte det, och det är också okej! En del gillar att gå till McDonalds för att de vet att de får samma sak som smakar likadant medan jag, jag gillar såklart god mat men jag älskar när kocken överraskar mig med något jag aldrig smakat på innan! Så känner jag för musiken med. Det är klart att man vill ha någon typ av referensmusik som man tycker om att lyssna på och återkomma till men samtidigt så finns det så mycket musik i världen som ingen har en aning om. Som indisk klassisk musik med sina mikro-toner. Det är helt briljant! Och jag tror att oavsett vilken genre du hittar så kan du hitta någonting som du tycker om. Så länge som du har ett öppet sinne. Och det är faktiskt lite upp till dig som lyssnare att avgöra om det är värt det för dig att lyssna och hitta något du tycker om.

Så sant. Men du, som världsläget är just nu. När man släpper ett album brukar det ju i vanliga fall vara en hel promo-apparat igång, känns det märkligt att inte få vara där ute och promota som vanligt?

För mig är det faktiskt lite tvärtom. Jag har haft en karriär och jag har gjort den där promogrejen tidigare. Och haft lite framgångar. Men när jag gjorde det här albumet gjorde jag det helt ego och tänkte att jag ska ringa några polare och jag vill bara göra det här. Mitt mål med det hela var att höra Devin (Townsend) säga ”Det här är en cool låt!” eller David Ellefson eller Bumblefoot. Jag ville bara hänga med mina vänner och jobba med dem och säga ”Det här var kul!”. Så allt som hänt efter det är ju bara plus! Som låtar som har hamnat på progmetal-listor och Spotify, inte för att det är någon hit på några vis ännu men de får uppmärksamhet och feedback och det är ju fantastiskt!

Jag var liksom inte alls i den fasen där jag kände att ”Nu måste jag promota mitt album!” utan det var ett litet egoprojekt för att få göra lite musik och ha roligt med mina polare. Och så blev jag färdig med det och vi gillar den. Och det häftigaste just nu är att fler och fler upptäcker musiken. Mycket tack vare Spotify eftersom de lägger mig i samma listor som Devin Townsend och David Ellefson. Så de som upptäcker min musik idag de har ingen aning om vad Saigon Kick är! De tror att det är någon plockmat från 70-talet! Men det är jätteroligt att en helt ny cirkel upptäcker min musik. Jag vaknar varje morgon, och jag är typen som förväntar mig att Karmas dödshjul ska halshugga mig varje morgon, men än så länge har det bara varit givande och roligt!

Har musiken alltid varit ditt karriärval eller hade du andra drömmar?

Ja, från så tidigt som jag kan minnas när jag sett någon uppträda med musik har jag tänkt att det vore underbart att få göra det själv. Jag minns när jag var åtta eller nio år gammal så jobbade min mamma på en teater och hon frågade om jag och min kompis ville komma och se en artist uppträda och vi sa givetvis ja. Och det råkade ju ”bara” vara Ozzy Osbourne på Blizzard of Oz turnén, med Randy Rhoads och Tommy Aldridge och Rudy Sarzo. Och Def Leppard öppnade, det var deras High And Dry turné tror jag. Så det var min första konsertupplevelse och det ändrade hela min existens! Jag tänkte att det måste vara det bästa jobbet i världen.

Och sen slöts cirkeln 1991 när jag turnerade med Saigon Kick som var förband åt Ozzy i Japan på Budokan. Jag hade blivit vän med Zakk Wylde som sa åt mig att komma och sitta bakom hans förstärkare! Så jag satt bakom Zakks förstärkare, och såg Ozzy på scen och kunde se rakt ut på den plats jag själv satt på tio, femton år tidigare och jag kände som ett Lejonkungen moment där Zakk skulle bära mig ut och…! Men, jag har haft sådan tur! Jeff Scott Soto gav mig mitt första gig när jag var runt arton och jag kom till Sverige med Talisman och turnerade i Sverige. Andra band har kommit dit och spelat i Stockholm och Göteborg men vi turnerade i hela Sverige. Och sedan dess har jag varit musiker. Jag tror inte man kan ha mer tur än så. Jag vaknar fortfarande och känner att, jag har faktiskt lyckats! Jag äger ingen slips, jag har ingen kostym.

Det måste ju vara en fantastisk känsla att få jobba med det man drömde om som barn. Och jag tror att musiken är otroligt viktig i dagsläget och relationen mellan er som artister och era fans i intervjuer och videos.

Absolut! Jag tror att Netflix och musik är viktigare än någonsin just nu! Jag hade inte velat gå igenom detta utan musik, böcker eller ja, kulturen över huvud taget. Jag kan inte tala för alla men jag tror att ha något att se fram emot, oavsett om det är en ny Netflixserie, en livestream med Bruce Springsteen eller ett nytt album så har det hjälpt till att göra den här situationen enklare att ta sig igenom.

Ja, det var inte utan att man blev lite orolig förra våren när många sa att de skulle skjuta upp såväl skivsläpp som turnéer. Känslan från oss var att vi behöver ju ny musik nu! Vi behöver saker att se fram emot! Och med dagens teknologi behöver man ju inte ens vara i samma land för att skapa musik!

Ja det är ju jag bevis på! Jag gjorde i princip hela grunden på albumet, skrev musiken, texterna och spelade in det jag kunde och skickade det vidare till de andra. Som tur var har alla sina egna små studios idag. Och det blev jättebra! Jag vet att det finns en romantisk bild av bandet i studion men jag tror att i det här fallet, eftersom alla är så begåvade så blev det en frihet i att få göra det helt själv. I sin egen studio, i sin egen pyjamas och utan mig som sitter och stirrar med en sur min som ber dom ändra på någonting. Så jag fick de bästa möjliga versionerna och varje morgon när jag fått ett mejl från någon av dem var som julafton!  Jag blev överväldigad och det var väldigt roligt! Sen kan man ju inte förvänta sig något annat från så begåvade musiker. De har ju alla fantastiska karriärer och det har varit riktigt roligt att få höra vad de skapade när de fick vara ifred.

Jag måste bara fråga. Jag har lyssnat på Devin Townsend i över 25 år och sett honom flera gånger. Och han verkar lite galen. Är han det?

Ja, alltså vi är inte likadana men vi ser på saker lite på samma sätt. Vi gör saker för att vi vill göra dem. Så i en värld där andra band försöker få plats i en genre så gör Devin lite tvärtom och skapar det han vill göra. Och för oss som gillar honom är det bara att luta sig tillbaka och njuta medan jag kan förstå att skivbolagskillarna sliter sitt hår! Men jag tror att just det där att bara gå sin egen väg kan ses som lite galet. Man säger att ”nu gör jag det här och du kan gilla det eller dra” och det kan uppfattas som galet men tio femton år senare så har folk hunnit ikapp och ser geniet bakom det hela. Och sådana är vi ju som lyssnare också! Jag vet inte hur många gånger jag köpt ett nytt album och först känt att det inte riktigt är min grej och sen plötsligt älskat det!

Ja som Music From The Elder som Kiss släppte som fick oförtjänt mycket kritik då men som väldigt många nämner som ett favoritalbum idag.

Ja! Vad lustigt att du nämner just det! Jag har sett att flera börjat prata om det albumet! På Q&A´s och i andra sammanhang där folk får frågan om favoritalbum dyker plötsligt The Elder upp överallt! Men det är därför jag fokuserar på att vara kreativ och göra det jag gör. Och det är jättekul om ni gillar det men det är ok om ni inte gör det. Det finns ett Saigon Kick album som inte alls var omtyckt när det släpptes men som jag får massor av positiv feedback om idag så det är ju så det funkar. Ibland tar det längre tid att få det positiva resultatet, tillfredställelsen av berömmet. Som en bra bok! Du läser ju inte fyra sidor och känner att nu är jag klar! Du får lägga ner arbete och läsa boken innan du når slutet, finalen. Så är det med musiken med, du måste investera tid för att belönas. Och ibland suger en skiva. Hahaha! Det händer faktiskt! Inte ofta men det händer!

Men apropå genres då. När du turnerade i Sverige, hörde du dansband då?

Nej, eller jag gjorde nog det men det for förbi. Jag var 18 år, vild och hade upptäckt alkohol! Haha Jag minns att jag gick i Gamla stan med Jakob Samuel. Jag och Jakob var de unga bråkstakarna och de andra suckade och sa åt oss att skärpa oss. Men ja, det gick ju sådär. Men jag har fortfarande sådana magiska minnen från Sverige. Stockholm och Sverige kommer alltid att vara en av mina favoritplatser på jorden! Det var det första stället där jag fick göra musik och någon betalade mig för det. Människorna var fantastiska och jag upptäckte alkohol vilket är en viktig milstolpe i en ung mans liv! Det är ju oftast då man tar sina bästa beslut! Vi spelade in två Saigon Kick album i Solna. Det var antagligen därför bandet bröt upp! Hahaha! Jag tvingade dit dem två gånger. En gång på sommaren och allt var fantastiskt och underbart med underbara människor och värme. Och alla ville tillbaka men sen var det inte riktigt vad de väntat sig, ett Florida band som åker till Solna i februari.

Men jag minns en gång när vi spelade I Luleå, klockan var omkring 2 på natten och man såg fortfarande solen. Ni kanske inte tänker på det som bor där men det är ett ganska magiskt land ni lever i. Det är det närmaste Sagan om Ringen jag kan tänka mig. Det var bara en sak som störde mig och det var att alla i Sverige pratade engelska bättre än mig och de var så artiga att var vi än befann oss pratade alla engelska för att jag inte skulle känna mig utanför! Så jag fick inte lära mig så mycket svenska som jag kanske hade velat.

Namnen på låtarna, var de dina idéer eller var det ett grupp-projekt?

Sorgligt nog var det bara jag.

Vem är Crab Claw Dan?

Även om det här inte är ett konceptalbum så kändes det som att det fanns ett mörker, inte jättemörkt men mera Monty Python-mörker över det. Lite mörk karneval, 20-tals, Vaudeville lite vriden sideshow känsla och röd tråd som dras igenom hela albumet. Och när jag hörde den lite skramliga jollriga musiken så, alltså, saker kommer gärna till mig i delar och jag kan gå där och så kommer jag på ”Crab Claw Dan! Det är en låt. Den måste jag göra” och så gör jag det. Det enda negativa med det är att min fru heter Jane. Hon är inte helt nöjd med att jag skrivit in Bearded Jane (Skäggiga Jane) hon känner ju att hon är Bearded Jane på albumet, det har orsakat lite trubbel i paradiset! Nu är det upp till er att se till att albumet blir en hit så hon kan förlåta mig för det.

Och då har jag en sista fråga, och det är vilka är de tre albumen du inte kan leva utan?

Wow, den är svår. Och speciellt för mig! Det ändrar sig från dag till dag! Det måste ju vara en Beatles, för att jag tycker att de är arkitekterna av allt som hänt efter dem. Och något med Miles Davis för att han var arkitekten tre gånger om som återuppfann musiken gång på gång. Och jag älskar den han var och hur han var. Vad Miles än ville göra var det han gjorde. Och… Jag måste säga Tom Waits. Och Mule Variations. Jag har aldrig sett mig själv som en sångare. Jeff Scott Soto är en sångare, Devin är en sångare jag har ett sound. Tom Waits har också ett sound, ett sätt att uttrycka ett narrative och han får musiken att låta som att man faktiskt är i en lada och en höna springer förbi medan en snubbe slår på en tunna. Och så får du Jane´s Addiction, Nothing Shocking, du fick fyra album. Förlåt!

Det är helt okej! En bonus är tillåten! Tack för att du tog dig tid att prata med mig!

Tack själv för att du ville prata med mig! Stay Safe!

Detsamma!

Om ni missat musiken kan ni se videon och höra min personliga favorit Bring Out Your Dead här nedan. En ganska tydlig referens för den som delar Jasons typ av humor! Markera den 22 Januari i er kalender, för då släpps ett mästerverk!

/P ”The Poser” Pousár