Intervju med Luke Morley Från Thunder!

Thunder släppte ju sitt album Dopamine precis och det har mött kärlek från alla håll! När jag fick chansen att ta ett snack med Luke Morley som är the one and only creator från bandet var jag inte sen att tacka ja så jag tog min laptop till jobbet, jobbade över och satte mig i ett hörn och zoomade in på den brittiska sydkusten!

Hej Luke! Hur är läget?

Det är finfint! Hur är det själv?

Det är bara bra! Vad har ni för väder borta hos dig nu?

Det är kallt!! Antagligen inte lika kallt som hos dig men jag bor på sydkusten nära Brighton och jag var precis ute och gick och det var riktigt kallt!

Ni har släppt en ny platta! 

Japp! 

Nu har ni ju kört sedan 1989 och det hela började med Backstreet Symphony där det i huvudsak var du som skrev musiken, är det likadant idag med den nya?

Ja så är det nog. De andra vara väl delaktiga på andra plattan och Harry, trummisen var med och skrev lite på tredje och fjärde plattan men sedan dess är det jag som skrivit musiken. 

Wow, du har talang!

“Well, it’s a dirty job but somebodys gotta do it!”

Visste du att det var det här du skulle bli? Var det alltid drömmen att få jobba med musik?

Det var det, jag tror jag var elva år när jag såg T Rex och det var kört. Jag såg dem i Södra London och jag blev förbluffad och det som påverkade mig mest var publiken. Hur publiken reagerade och jag kände att “jag måste göra detta! Det här ser ut att vara något bra!” och efter det fanns det inget annat jag ville göra. Så låtskrivandet började redan där. I mitt första band i skolan sa jag att vi borde göra egna låtar och när vi skulle bestämma vem som skulle skriva dem sa jag att jag ville testa och på den vägen var det! Nu är det nästan en besatthet i det! Haha!

Apropå publikens reaktioner, minns du ögonblicket när du stod på scenen och visste att “nu gör jag det här på riktigt nu har jag nått dit!”

Oj, men ja jag tror att det ögonblicket var 1990 när vi spelade på Donington på Monsters of Rock festivalen framför 80000 personer i publiken. Jag har aldrig varit så nervös och jag har aldrig varit nervös efter det heller. Men då var jag riktigt nervös innan vi gick ut på scenen och alla händer lyftes upp i luften och det var en riktigt bra dag. Efter det sålde albumet guld i UK nästan över en natt. Då tänkte jag att vi har klarat det, vi klarar oss. Vilket var en lättnad! Haha!

Vad har varit den största förändringen inom musiken sedan dess då?

Den digitala revolutionen helt klart. När vi startade upp med Thunder var CD skivor fortfarande något nytt. Vinyl var fortfarande huvudsaken. Sen i mitten av och slutet på nittiotalet när Napster och andra sådana siter startade upp så förändrades ju allt. Musiken förlorade kanske lite av sitt värde där ett tag. Eller inte värde men priset liksom. Folk vande sig snabbt vid att inte betala för musik och nu har vi en hel generation som tror att musik är gratis vilket är lite konstigt haha.  

Det har ju inte blivit enklare med Spotify till exempel, missförstå mig rätt! Spotify är en briljant grej men de tar för lite betalt. Så artisterna får inte tillräckligt betalt. Och det är inte rättvist. Det gör det ännu svårare för unga människor som vill lyckas eftersom de inte kommer att ha råd att slå igenom, för det kostar pengar. 

Helt sant, men innan pandemin verkade det som att vinylen fick en uppsving igen. Tror du att det kommer bli en grej?

Ja jag tror det kommer bli stort. Och många av våra fans växte ju upp med vinyl och cd och uppskattar att ha ett fysiskt exemplar av en skiva och för dem är konceptet att ett album är ett verk som någon jobbat för att få ihop. Medan för dagens ungdom ser det väldigt annorlunda ut. De är så upptagna och har allting i sina telefoner så deras uppmärksamhet är inte lika fokuserad. Jag tror att den digital eran bara är i sin linda och jag hoppas jag finns kvar om 30 eller 40 år så jag får se vad det blir av den. Hur det utvecklas och hur folk anpassar sig. Det som är värst just nu är när man går på en spelning och du har bandet tio meter framför dig och ändå står folk och tittar genom sina mobiler. 

Er musik faller väl under genren klassisk rock och den klassiska rocken verkar ha ett uppsving just nu med tanke på nya band som Greta Van Fleet och att så många äldre band uppmärksammas igen. Tror du det kan gynna er nu i och med det nya släppet?

Det har jag inte ens tänkt på men du har en poäng där! Ja jag tror det. Rockmusiken har ju varit mer eller mindre populärt genom åren och när Thunder började 1989 så var rockmusiken ganska mainstream med band som Guns´n Roses och Bon Jovi. Rock spelades på radion och sen kom dansmusiken och tog över en stor del av det, i alla fall i UK. I USA var det Grunge som tog över. Så mainstream rock´n roll eller klassisk rock vad man nu vill kalla det knuffades ur vägen lite då. Och det var lite frustrerande att lyssna på band som Soundgarden som jag tyckte lät som Black Sabbath och Pearl Jam. Allt låter som Rock i mina öron så jag blev irriterad över att det delades upp i olika genren. Jag tror att det har förändrats idag. Rock är rock och ungdomarna gillar t ex The Darkness idag och ser vilka de inspirerats av och upptäcker dem med. Jag älskar rockmusik! Om unga rockband kan lyfta stofiler som mig så är jag bara tacksam! Haha!

Jag har lyssnat massor på er musik inför den här intervjun och det är tre låtar som sticker ut för mig, som verkligen får mig att känna någonting och det är The Smoking Gun, Don’t forget to Live Before You Die och sen från den senaste plattan Dancing in the Sunshine, den är extra speciell eftersom den verkligen behövs i dagens samhälle. Blir du mycket inspirerad av samhället och vad som sker omkring dig?

 Jag spenderar mycket tid med att observera världen och vad som sker i den. Jag tror att det är en viktig del av jobbet för en låtskrivare. Och just nu är det en mycket bra tid för skapare eftersom det är så otroligt mycket på gång där ute. Bra och dåligt! Inom rockmusiken finns det fantastiska låtar och texter, inte allt så klart det finns folk som skriver usla texter. Förutsägbara och tråkiga, jag är skyldig till ett par själv! Men med tiden har jag lärt mig att jag kan inte skriva om hjärtesorg hela tiden utan jag måste skriva något som betyder något för mig. 

Jag blir glad när du säger att du berörs av The Smoking Gun för jag älskar det själv, att bli berörd av musik. Och det är väl det man är ute efter när man skapar musik. En reaktion, bra eller dålig. Man vill förmedla en känsla och det är så mycket som sker i världen nu och på förra albumet var jag förbannad på så mycket! Brexit, Trump, Boris Johnson… Jag är fortfarande arg på Boris Johnson! Och världen över lag. Och det är bra när något motiverar så mycket för det skriver man ner och musiken blir som terapi. Det här albumet skrevs ju nder lockdown och Dancing in the Sunshine var en låt där som handlar om att ha ett party! Det behövs något positivt!

Apropå lockdown och pandemin, var det svårt att spela in albumet under lockdown?

Inte direkt! Jag har en liten studio här hemma där jag spelar in demos på låtarna och skickar till grabbarna så de kan repa in dem och sen kunde vi mötas upp i studion, efter att vi nyktrat till från första kvällen efter att inte ha setts på fyra månader haha.

 Producerar du allting själv också?

Ja det gör jag. Det har liksom bara blivit så. Första albumet producerades av Andy Taylor. Och det behövdes för vi visste vart vi ville men vi behövde någon som visade vad vi skulle göra så efter halva andra plattan tog vi liksom över själva. Och sen dess har det blivit så! Jag ser alltid till att vi har bra tekniker som tar den biten. 

Vilka var dina största influenser när du växte upp då?

Jag hade tur som var tonåring under sjuttiotalet! Det fanns fantastisk rockmusik överallt! Sweet, T Rex, Slade, Led Zeppelin, The Who, Rolling Stones, Thin Lizzy, Judas Pirets Bla bla bla haha så många haha, och i mitten av sjuttiotalet började jag lyssna på amerikanska band som Steely Dan och sånt. Men mest Brittisk rock. Och Beatles förstås!

Så hur har din egen musikaliska resa varit? Har du ändrat dina egna preferenser på vägen?

Ja det har jag. Man utvecklas ju gradvis hela tiden! Det finns vissa band som kör samma album om och om igen men Thunder är inte ett sådant band. Vi vill framåt hela tiden och vi har gjort misstag på vägen där man inte gjort riktigt rätt men vi har tagit oss framåt med hjälp av det. Det finns band som inte borde göra album längre utan bara turnera på det dom gjort men vi är inte sådana. Ser man tillbaka på något man gjorde för 30 år sedan kan man oavsett vad man gör se att det man gjorde då var en smula naivt. Men det gäller ju allt!

Har du någonsin känt att du vill lägga av?

Eftersom jag är helt värdelös på allt annat så nej haha! Eller ja, den enda branschen jag skulle kunna tänka mig är film! Min fru jobbar i filmbranschen och den fascinerar mig!

Vilken är din favoritfilm då? Eller filmer för det går aldrig att välja en!

Jag tror att det svåraste som finns oavsett om det är film eller musik är att ta en enkel ide och presentera den på ett sätt som ingen gjort innan. Filmer handlar ofta om samma saker. Den senaste filmen som jag sett som jag tyckte var riktigt bra var Parasite, en koreansk film som är helt fantastisk. Jag tycker om filmer som berör. Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet) är en klassiker som lyfter det mänskliga och människans inre styrka. Jag gillar Scorsese filmer för att han använder musik på ett väldig bra sätt. Sätter stämning. Och han gör filmer som han vet något om. Om var han växte upp och karaktärer som han sett som barn. Jag gilla det mesta men det värsta som finns är när man sett 20 minuter av en film och känner att det här är så dåligt. Jag hatar det!

Vi småpratar lite om kommande spelningar och hur de älskar att spela i Sverige. Nu är det sommar på gång och de har en del spelningar på gång så håll ögonen öppna på deras sociala medier för att se var du kan se Thunder spela både nytt och gammalt material live!

/P ”The Poser” Pousár

Liked it? Take a second to support Pauline Pousar on Patreon!