Intervju med Roof Down

Roof Down släppte albumet Devil´s Machine i februari och Pauline älskade det. Så när hon fick chansen att ta pulsen på bandet svarade hon utan tvekan ja!

Hej hur är läget?
Det är bra!!

Mats: Stämmer det att du sitter i Kalmar och ni har 17 grader idag?

Jodå det stämmer bra det! Hör ni, tack för ett grymt album! Var man tonåring på 90-talet så blir man ju överlycklig när man hör bra grunge idag!

Johan: Tack för att du lyssnar!

Ni har ju lirat ihop sedan 2013. Var det självklart från början att ni skulle lira grunge eller blev det bara så?

Staffan: Åh herregud så länge?!

Johan: Jag vet inte… Jag mötte dom via en annons någonstans på nätet. Jag hade lagt ut en annons om att jag sökte ett band tror jag och skrivit att jag har grungeröst.

Thobbe: Ja, det var något vi fastnade för.

Staffan: Det här är spännande eftersom vi egentligen inte har pratat om musiken på det sättet innan. Man gör musiken och pratar om låtarna men inte mer. Vi har aldrig sagt att ”Nu ska vi låta Grunge!” utan det har mera blivit det och det beror väl på att man vuxit upp med det och tycker om det. Vi har kanske någon gång ändrat från dur till moll och skapat lite disharmoni för att vi gillar hur det låter men vi har nog aldrig medvetet sagt att nu måste vi hela tiden dra det åt grungehållet egentligen.

Thobbe: En intressant sak som jag kommer ihåg är att de två första skivorna försökte vi att styra det åt det lite mer radiovänliga och försökte få det lite mer kommersiellt. Men sen till EP ´n (Grunge Pro Bono) så bestämde vi att nu släpper vi tyglarna fria och gör det så som vi vill att det ska bli utan att tänka efter. Och sen kom Lost och så denna då (Devil´s Machine) och det är så det blir om vi inte styr in oss själva på villovägar.

Mats: Vi har ju alla skivhyllorna fulla med grunge. Det bara kommer åt det hållet tror jag.

Det är häftigt! Men vad har ni för musikaliska bakgrunder?

Staffan: Vi var födda till det! Haha! Nej men jag tror vi alla spelat sedan vi var små. Jag tror jag började när jag 6 eller 7 år.

Mats: Jag hade ett band när jag var 16, vi var en trio som spelade instrumentalt och vi spelade ute. Så i 16 års åldern började jag och därefter olika bandkonstellationer och jag har hållit mig till rock hela tiden.

Johan: Jag startade mitt första band när jag var 8. Men vi hade inga instrument och ingen spelade något instrument. Jag skrev någon text och sen hade vi en bandkassa där vi sparade för att kunna köpa instrument sen. Och när jag var 9 började jag spela trumpet och spelade två terminer sen spelade jag piano en termin innan jag började spela gitarr. I sexan tror jag att det var, då startade vi ett band med två gitarrer och trummor.

Mats: Var du sångare i dina band då?

Johan: Nej vi hade ingen sångare. Vi hade inte ens en mikrofon, vi hade två gitarrer och ett trumset och en förstärkare som vi kopplade in två gitarrer i! Hahaha!

Mats: När kom du på att du kunde sjunga då?

Johan: Det var nog i högstadiet. Musikläraren satte upp en musikal, Evita och jag fick rollen som Che och det var ju en ganska stor sångroll. Det kanske var där jag började.

Thobbe: Det är en lite rolig historia hur jag kom in på musiken. Jag var 12 tror jag när några kompisar hade ett band med gitarrist, trummis en sångare och en på keyboard, och de sa till mig att jag fick vara med om jag lärde mig att spela bas. Så då satt jag med min akustiska gitarr och lärde mig basslingorna tills jag fick tag på en egen bas och det tycker jag är lite häftigt så nu när man tänker på hur många år jag hållit på därefter! ”Ja du får vara med om du lär dig spela bas.”

Mats: Men det var ju en bra order du fick! Se nu, det har ju gått bra ju!

Man hör ju tydliga influenser från den klassiska grungescenen i er musik men vilka har varit era personliga favoritband?

Johan: Jag är ju så bred, mina första idoler var Beatles och Elvis och The Boppers! Hahaha! Senare var det ju hårdrock, Kiss gillade jag mycket, lite AC/DC och Iron Maiden. Jag blev hårdrockare! Jag hade till och med tygmärken på min jeansjacka. Men det fick jag inte ha för mina föräldrar så jag packade ner jackan i väskan när jag gick till skolan och tog på mig den på väg till skolan!

Thobbe: Europe var det mycket i början för mig och jag hade kompisar som jag uppträdde med för föräldrarna där en spelade på tennisracket och någon slog på kuddar som trummor och någon annan på en låtsas keyboard. Och Beatles var det också för min del, Queen tyckte jag väldigt mycket om, Alice Cooper och sen kom lite AC/CD. Iron Maiden fastnade jag aldrig för, jag tyckte det lät för jävligt. Men ganska tidigt kom ju grungebanden och jag vill nog säga att Soundgarden är mitt stora band.

Mats: För mig började det med Deep Purple och Zeppelin, det var det enda som gick hemma. Sen blev det Alice In Chains, Stone Temple Pilots och Soundgarden. Men skivsamlingen hemma ser ju ut som skivsamlingen på Åhléns. Jag har Bach och Billie och Depeche Mode, jag hör mycket grunge i Depeche Mode från tidigt 90-tal, det finns mycket mörkt melankoliskt härligt där. Jag tycker jag hittar grunge i alla former av band, även i klassisk musik. Jag gillar det mörka och häftiga! Men det hörs säkert i musiken också att Soundgarden har vi gemensamt och Stone Temple Pilots från att vi träffades.

Jag och Staffan startade ju bandet sen hittade vi dom här två på internet via bandfinder.se.
Staffan: Tinder? Eller?
Johan: Bandtinder!
Mats: Ja vi började på Tinder men fick inte napp så då testade vi Bandfinder.se istället och då hittade vi dom här. Så det rekommenderar jag starkt till alla som vill starta upp och bygga ut med medlemmar.

På 90-talet utvecklades ju musikstilarna väldigt mycket. Metal blev hårdare, hårdrock blev mer progressivt och melodiöst och grungen växte.

Johan: Jag håller nog med om det. Metallica är ju ett exempel där de spelat metal och väldigt skramlig musik och så kammade dom till sig och började spela mer finproducerat och mer finpolerat men med tyngd. Lite balladkänslan men med tyngd.

Thobbe: Ja med Black Album och framåt. 

Ja de är ju ett typexempel på ett band som spelade och blev populära men som sen valde att spela vad dom ville spela istället för att följa strömmen. Lite som ni gjorde när ni valde att släppa taget om radiovänligheten.

Thobbe: Ja och vi har ju kommit längre på det.
Johan: Ja det känns bättre i alla fall! Och det är det viktigaste liksom, att det känns rätt! Att det blir trovärdigt för det blir det inte om man inte känner att det är äkta.
Mats: Ja och vi gör ju det här trots att vi vet att det är metal som gäller idag. Man kunde önska att lyssnare och marknaden kunde släppa sargen lite och få upp öronen för någonting nytt som det vi gör till exempel. Vi har vår lilla 90-tals nisch här och vi är ganska ensamma om det. På gott och ont. Vi skulle säkert få fler lyssnare om vi spelade metal, och spelningar, men det går inte. Det kommer inifrån och det som kommer inifrån måste ut och det som kommer är Seattle ljudet, vi kan inget annat. Eller även om det går fysiskt så går det inte mentalt.
Thobbe: Men sen är det ju mycket utifrån dig Johan som sitter med det och producerar och ägnar fruktansvärt mycket tid på det och det sätter ju också sin prägel på slutresultatet.
Staffan: Sen har vi ju en låtmaskin här bakom mig. Mats sprutar ur sig låtar. När vi skulle spela in den här skivan hade vi 16 eller 20 färdiga grundstrukturer till låtar som vi fick välja ifrån. Vi kunde ju inte göra ett dubbelalbum så vi började betygsätta varje låt och de låtarna som blev favoriter spelade vi in. Det är roligt att det är lite olika typer av låtar på skivorna och det tycker jag vi gjort på den här och tidigare. Det ska vara en spännande skiva att lyssna på. Man ska inte veta efter första låten att ”Det är såhär dom låter” det är inte okej. Men det tycker jag att vi har hittat fram till, att få en bredd och en variation i låtarna. Ta den sista låten på albumet (Save Me And You) den fastnade vi för för att den har en sådan skön känsla och ett gung i den.
Mats: Vi kallar den för Kent-låten internt.
Johan: Jag skulle säga att vi är bra på att få en bredd på låtarna, de låter olika men sen har vi ganska lik struktur på dem. Typ intro, vers, brygga, refräng och så vidare. Det är så hela tiden medan andra band försöker att variera strukturen men istället låter likadant i musiken. Det är en smaksak.
Thobbe: Ja av vissa recensenter har vi fått kritik för det att dom tycker att det är för repetitivt men i vår värld är det ju så det blir. Det passar oss. Det tjänar ingenting till att försöka fylla ut med en massa konstiga partier. Det skulle jag inte orka lyssna på ändå.
Mats: Jag tror att vi tog lite intryck av den kritiken från förra skivan och har kanske smyckat ut lite, som Johan säger vi är ju lite mer vers, refräng, vers, refräng men vi smyckar ut övergångarna lite mer nu tror jag, där har vi utvecklats. Låtarkitekturen är lite mer komplex, det händer lite mer och det märks på feedbacken vi får också.

Nu är det ju svårt att turnera och så men har ni turnerat mycket innan?

Mats: Ja i Sverige har vi väl varit i ett par städer. Norrköping, Linköping, Trollhättan och så har vi varit i Holland också. Det var en radiostation i Holland som gillade oss så mycket så han åtog sig att hjälpa oss att fixa en spelning! Och så en massa ställen runt i Stockholm förstås.

Johan: Ja men vi kommer ju gärna utomlands. Det var vår första spelning utomlands, i Holland. Sen kom Corona.

Staffan: Ja men det är ju lite det här med var man hittar sin publik också. Med internet så är det ju bra för man kan hitta sin publik även när man spelar smal musik. Inte för att vi direkt spelar så smal musik men man ska ju ändå hitta sina personer. Men som på Spotify till exempel, där kan man fortare drunkna i utbudet som finns. Men å andra sidan kan man nå fram till folk som tycker om den stilen av musik. Problemet är att publiken blir väldigt utspridd. Det hade varit bättre att få ett x antal tusen i specifika städer istället för spridda över världen. I alla fall så tänkte vi att den svenska scenen är svår att få spelningar på. Det är inte direkt så att man går ut för att lyssna på musik i Sverige. Några musikpubar och ställen finns ju men att dra in en full lokal som ett okänt band är ju svårt att göra. Då kom vi fram till att länder som Holland och Tyskland har ju flera musikintresserade människor på ett mindre geografiskt område så vi bestämde oss för att fokusera lite mer på dom områdena.

Thobbe: Jag tror att där vi är nu, Corona har ju satt krokben för allt, men nu vill vi ha tag på någon som kan hjälpa oss med den biten. Nu har vi släppt en skiva och skivbolag visar intresse och hjälper till med spridningen så men vi skulle behöva ha en extern person eller verksamhet som skulle kunna hjälpa till med dom bitarna också. Det är ju ett otroligt stort jobb och vi har ju inga kanaler eller kontakter. Vi har ju försökt med hjälp av kompisar och så att ligga på festivaler och vi kommer fram till bokare, men det är jävlar i mig inte lätt.

Mats: Örebrofestivalen var vi ju med på. Så det går ju ibland.

Nu när Corona skärper sig, när vi har fått vaccinera oss och vi börjar närma oss det normala. Vad är det första ni vill göra då?

Johan: Efter att ha kramat mamma då?

Mats: Giga!

Johan: Ja giga, åh! För mig är det det som är grejen. Att få spela live, det får jag en kick av! Att sitta i en studio och spela in är som ett nödvändigt ont. Hahaha!

Thobbe: Ja det är ett äventyr. Att åka iväg, det blir ett härligt häng…

Vi avslutar intervjun och småpratar om hur mycket vi alla längtar efter sol och socialt umgänge. I Kalmar hade vi ju ”en uteserveringsdag” egentligen men det känns lite torftigt att behöva sitta vid varsitt bord och hojta till varandra som läget är. Men har du en balkong eller en altan och en god vän eller käresta att dela den med så rekommenderar jag er att slänga på Roof Down´s senaste alster när solan ligger på och njut av bra musik och D vitaminer!

/P ”The Poser” Pousár