På långfredag släpper Reach sitt tredje album Prophecy. Vi tog ett snack med bandets sångare och gitarrist Ludvig ”Ludde” Törner samt trummisen Marcus Johansson om skivan, Idol, Melodifestivalen och om hur hårt jobb kan löna sig.

Jag måste faktiskt börja med att säga att ju mer jag lyssnar på skivan, desto bättre blir den.

Ludde: Fan vad kul. Den är ju lite konstig, så man behöver lite tid och lyssningar innan den sätter sig. Det är lite grand som med förra plattan och även för oss som har skrivit den. Det är många intryck som ska tas in när man lyssnar på den och det är mycket som händer hela tiden. För vissa kanske det kan vara lite svårsmält, men ger man det lite tid så kan den leva länge.

På första delen av skivan upplever jag det som att ni experimenterar likt ni gjorde på förra skivan. Den ena låten är verkligen inte den andra lik. Finns det en risk att ni experimenterar för mycket?

Ludde: Nej. Vi brukar ibland vara ute och lira lite hårdrocks-covers. Vi jammar hela tiden och improviserar på lite olika idéer som vi har och även på våra olika spelstilar, så det blir lite flummigt.

Jag har försökt skriva lite enklare och rakare låtar som till exempel ”Who knows” men jag kan inte dra mig för att lägga in något konstigt stick när jag skriver. Det måste liksom bara in där, så det är inget medvetet val att det ska vara konstigt, men det är det som tilltalar och som går vidare när vi sitter och jammar och skriver tillsammans. Det blir liksom de låtarna som går vidare när vi har valt vilka vi vill fortsätta att jobba med.

När jag lyssnar på skivan så är första delen lite mer experimentell medan den andra hälften är den mer trummor, bas och gitarr.

Ludde: Det stämmer ganska bra. Vi går ut med en bang på ”Grand finale” men det har inte varit medvetet, men om man kollar tracklistan så stämmer det ganska bra.

Hade ni flera låtar att välja mellan?

Ludde: Vi spelade in alla grunder till plattan live. Vi körde tillsammans, jammade på massor av olika grejer, testade olika saker och det blev detta som kom ut.

När jag skriver låtar slutar jag jobba med dem, om det inte finns något där efter första versen. Då lägger jag den åt sidan och går vidare med nästa. Hela min dator är fylld med låtidéer och vi skickar idéer till varandra, men det är inte så att vi väljer mellan 200 låtidéer utan vi försöker hela tiden hitta de bästa guldkornen som vi kan jobba vidare med.

Marcus: Det som är med på skivan är de bästa idéerna som vi hade just där och då.

När ni skriver låtarna, har ni en tanke på hur låtarna ska arrangeras på förhand eller tar ni det lite grand som det kommer?

Ludde: Förra plattan gjorde vi med Jonas från H.E.A.T. Han har sitt pianotänk i huvudet och det bidrog mycket till det soundet. Sedan mellan det så har det smittats av lite på oss själva, för vi gillade det soundet och tyckte att det gick åt rätt håll.

När jag skriver så får jag upp en musikvideo i huvudet. Man ser delar som man vill ha, men inte direkt hur de låter. Till exempel så kan det vara så här, att jag skulle vilja ha något som fyller det här syftet och det kan handla om text eller musik, men oftast är det en kombination av båda sakerna. ”Million lives” är till exempel en ganska mörk låt, så den kan inte låta som ”Who knows”. Den ska liksom ha det där skalet, för att lyfta lyriken, medan ”Save the world” är åt det totalt motsatta hållet. Där får alla vi tre spela ut så mycket vi kan och vi köttar på rätt så bra.

Många av låtarna gjorde vi i delar när vi spelade in i studion tillsammans. Vi gjorde en take från en demo tillsammans med vår producent Christian Schneider, där han tyckte att vi skulle testa lite nytt och balla ur lite grand och majoriteten av det som kom ut behöll vi.

Marcus: Det var ett helt annat sväng när vi spelade in det tillsammans. Som Ludde sa, så spelade vi in det första grejerna som den trio vi är. Om det inte lät bra redan då, så var det egentligen ingen mening med att fortsätta med den låten. Om låten lät bra med bara oss tre, så kunde vi gå vidare med den och det tycker jag hörs på skivan för det är en helt annan spelglädje över lag. Det var avslappnat, roligt och inspirerande.

En grej som jag tyckte var lite kul var det där leksakspianot på ”Beautiful life”. Kan ni berätta mer om det?

Ludde: Det finns en simulator som heter Toy Piano eller liknande. Sen har vi tweakat det tills det låter ostämt och konstigt. Jag ville ha det där salongssoundet och det fanns lite olika inställningar att använda sig av. Men det lät mest som ett sånt där ostämt, klinkigt västernpiano. Det var ett sånt där slut som vi körde på plats och det kom väldigt spontant.

Jag satt och jammade för att få tiden att gå i väntan på lunch eller liknande och så kom det bara till mig, och jag tyckte det lät så konstigt så jag kände att vi bara måste ha med det. Samma sak är det med introt på låten, för det som hörs är en örn och det är ju verkligen cowboytema på låten.

Marcus: Det finns även en spagettivästern-gitarr i introt och i sticket.

Ludde: Det är coolt när man har en vision med en låt. Man har en musikvideo i huvudet och så försöker man skriva soundtracket till den videon. Man ser de där dammbollarna som rullar runt i blåsten, som verkligen gör den där västernlooken som man har sett på film.

Om jag påstår att titelspåret ”Prophecy” är inspirerad av Zeppelins ”Kashmir”, vad säger ni då?

Ludde: Den är 100% Audioslave och Nine Inch Nails. Jag älskar Chris Cornell. Han är min husgud.

Den skrevs samtidigt som ”Grand finale”. Om man lyssnar så är det samma typ av markeringar. De öppnar och stänger plattan lite på samma sätt. Det är ju ett klassiskt rockriff och ”Kashmir” är ju ett ultimat sådant riff.

Till vår fördel (eller nackdel) är den typen av riff skitkul att använda och det är dem som vi vill bort ifrån, för att inte göra som alla andra. Så fort man märker att något redan är gjort så vill man göra något eget, men det mesta är ju redan gjort, så det blir svårare att göra något eget.

Introt på ”Prophecy” är kanske inte något nytt, banbrytande eller konstigt så. Det är en klassisk hårdrocksgrej och vi måste behålla det för vi är ett hårdrocksband i grunden och vi har de elementen i oss som vi vill få fram.

Jag skulle kanske inte vilja kalla er ett hårdrocksband så. Jag skulle mer vilja kalla er ett experimentellt rockband, för ni har skapat ett helt eget sound där ni blandar hej vilt mellan olika stilar.

Ludde: Det kanske du har rätt i. Det är kul att höra, för det är vår vision att skapa något eget.

Marcus: Det finns många band som gör samma saker som vi gör. Kolla på till exempel Rush. De har gjort alla genrer som finns men de blir inte kallade för experimentella ändå. Dom är ju Rush liksom.

Samma sak med Kiss eller Ghost. De har ju också prövat allt, så i grund och botten är vi ett rockband. Sen är det där måstet att dela in allt i genrer. Behövs det genrer egentligen?

Jag läste igenom texterna på skivan och det finns en hel del mörka inslag i texterna. Jag tänker framför allt på ”Mama, Mama”, ”Eviga natt” och ”Psycho violence”. Kan ni berätta mer om dom?

Ludde: De kan bland annat skildra mina mörka stunder, när jag kanske inte tycker allt är direkt skitkul. Ganska ofta kan det gå åt det extrema och det är då dessa texter kan komma till mig. Sen kan det inte bara hamna om mitt liv.

Mycket är scenarion och då kommer vi tillbaka till den där filmgrejen igen. Man har en bild framför sig och då vill man skapa musik och en story till den.

”Million lives” handlar om en skolskjutning vilket är det ultimata mörkret. ”Mama, Mama” handlar om en pojke från en serie som heter Sandman.

Ja, för du sjunger om att han är familjens svarta får och frågar sin mamma hela tiden om han ska dö.

Ludde: Ja precis, för det handlar om ett barn som är utsatt. Så det är lite om det och sen blandar jag den inspirationen med ett totalt asmörkt avsnitt.

Det handlar om när pojken slår ihjäl sin morsa med en slägga, så det är fyllt av sorg. Det är så jäkla mörkt och då ville jag baka in detta i storyn. Sen vill jag påpeka att detta är inget som jag har upplevt själv men det är saker som jag ser eller har fått intryck av och det jag ville skriva en text om.

”Psycho violence” är i grunden en låt om att vara annorlunda och vilja gå sin egen väg, men jag väljer att paketera texten på ett lite annat sätt. Jag tycker det är lite kul att inte vara för uppenbar utan det får gärna vara lite svårtolkat.

Det är roligt för mig att skriva och vill man dyka ner i texterna, så finns det många sätt att tolka dem på. Fler än ett sätt kan vara rätt. Det är inte bara en handling utan det är mer ett tema som jag behandlar.

Jag tycker om att skriva texter för det är tillfredsställande och den tillfredställelsent ökar bara ju mer musik vi gör.

Ska jag tolka det som att du gillar i att skriva i metaforer?

Ludde: Nja. Det kan handla om att beskriva specifika händelser. ”Eviga natt” kan vara att man vill gå till en mörk plats och bara försvinna liksom och den tror jag att jag kan relatera till lika mycket som någon annan.

”Ängel” skrev jag till min pappa när han gick bort och den är också väldigt personlig. Den är till mig men den platsar åt andra också.

”Beautilful life” till exempel är bara en story som jag har hittat på. Samma med ”Motherland”, som mellan raderna skulle kunna handla om Putin men det är egentligen bara ett ont väsen. Den karaktären finns i verkligenheten också på flera olika ställen, men för tiden så passar han in i det hela.

Kan man säga att ”Eviga natt” är en fortsättning på ”Ängel”?

Ludde: Det skulle man kunna säga. Det är eftermälet av någonting. Det är en väg att gå om man inte vill eller kan komma vidare och göra ett lyckligt slut av det hela. Man ger helt enkelt upp i all sorg vilket ibland är helt rimligt. Jag tänkte inte så att det skulle bli en uppföljare när jag skrev den.

Att skriva på svenska för ett band med vår bakgrund kan bli lätt melankoliskt.

Marcus: Sen passar sig svenska språket mycket bättre på den typen av låtar. Det gifter sig bra liksom och det finns en anledning till att Kent är Sveriges största rockband, för deras texter är inte muntra direkt.

Finns det planer att göra en platta på svenska?

Ludde: Har vi någonsin reflekterat över att göra svenska grejer innan vi gjorde det?

Marcus: Det har väl dykt upp liksom. Jag vet att jag har varit på dig att skriva mer på svenska de senaste åren och då har det blivit de här låtarna.

Nu är vi inne på det här att vi kan göra lite som vi vill och vi har ett skivbolag som står bakom oss till 100 procent i det vi gör och då vill vi gärna göra det.

För att ta ett exempel så streamas ”Ängel” just nu mest i USA i hela världen och det är inte så vanligt för en låt på svenska. Det har ju funkat av någon anledning och folk verkar gilla den.

Ni ska ju ut och turnera inom kort med spelningar i bland annat Tyskland. Hur tänker ni med arrangemang av låtarna, för ni är ju bara en trio?

Marcus: Vi har ju aldrig hymlat med att vi använder backing tracks som 99 procent av alla band gör idag och det kommer vi att fortsätta med, för i nuläget kommer vi inte ta in någon extra musiker.

Ludde: Det mest ultimata hade varit att ta in ett storband. Det är ju mycket grejer som händer i låtarna och de är ju där av en anledning.

Vi har sagt att målet är när vi skriver låtarna är att vi ska försöka hålla nere på extragrejerna och det tycker jag vi har gjort ändå, men jag kan ha fel i detta. Om det inte är en viktig del som vi verkligen känner att vi vill ha med, så är låtarna inspelade för en gitarr för vi är ju bara en gitarrist.

Det vi har på tracks är ju sådant som vi inte har råd eller har möjlighet att ta in. Det är ju bland annat syntar och stråk, men själva låten ska hålla från första början.

Marcus: Låtarna är ju mer gitarrdominerande rent allmänt på den här plattan än den förra.

Ludde: Det blev så eftersom vi spelade in grunderna som en trio, och skulle våra backing tracks lägga av så blir det inga problem att framföra dem live. Men för att återkoppla till din fråga så kommer det att vara vi tre med backing tracks. Vi kommer dock försöka lägga lite mer krut på ljus, kläder och lite andra grejer så det blir mer show. Eftersom det går bättre och bättre för oss så vill vi steppa upp lite mer som band för att få en bättre slutprodukt.

Har ni tänkt tanken när ni skriver låtarna att det kan bli för mycket extra lull-lull för att ni ska kunna spela låtarna live?

Ludde: Alla låtar ska vi kunna spela live. Sen är ju vissa lite jobbigare att spela live än andra, men då tänker jag mer sångmässigt. ”Beautiful life” är en rätt köttig låt att sjunga men vi fixar att lira den.

Vi på The Maloik har ju följt er ända sen ni släppte ”New divine” och varit med på hela er resa från bara några få streams till över 350 000 streams/månad som ni har idag. Har ni något mål över hur långt ni kan gå för ni bara ökar och ökar i popularitet?

Ludde: Självklart. Vi brinner för det här och vi kör så långt vi bara kan. Vi tror på det här och det går bara bättre och bättre.

Bara det här som Marre sa, att vi har ett skivbolag som tror stenhårt på oss och låter oss göra som vi vill räcker väldigt långt. Vi får utlopp för att skriva, spela in och släppa det vi älskar och sen komma ut och spela live. Sen spelar det inte så stor roll om det är 50 eller 5000 i publiken. Visst hade det varit soft om det varit 5000 varje gång för då hade vi haft råd att göra detta på heltid.

Marcus: Sen har vi en fördel att vi som band har gjort detta ganska länge nu. Vi har inte tjänat några pengar direkt. Vi har gjort en del turnéer men vi har framför allt kämpat och kämpat med det här bandet. Vi är fortfarande väldigt goda vänner vilket är en stor fördel för oss. För även om det skulle börja gå väldigt bra för oss så kommer vi inte glömma bort allt jobb och slit som har krävts för att komma dit.

Man har ju hört talas om band som har slitits isär när det har kommer in mer och mer pengar i bilden, men jag tror inte att det kommer bli några problem för oss tack vare att ingenting har kommit enkelt för oss.

Ni ska till Tyskland snart och lira. Har ni några mer spelningar på gång?

Ludde: Vi har lite coola grejer på gång men det är inte 100 procent satt ännu så det är inget vi kan berätta om just nu. Tyskland ska bli kul som tusan. Dels för vi ska pröva de nya grejerna samt utföra det som vi har en vision för att göra.

Marcus: Det är ju värt att nämna att det är vår första headline-turné vilket vi inte har gjort förut.

Ludde: Vi vill ju ut och spela. Vi kör ju lite annat tillsammans som inte är Reach. Vi har ju bland annat coverbandet Wild Frontier med Tommy Johansson.

Spelningar här i Sverige då?

Ludde: Vi har spelningar här också och de kommer offentliggöras inom kort.

Du var ju med i Idol 2014. Känner du att din medverkan har varit till hjälp på något sätt för er?

Ludde: Nej, det skulle jag inte vilja säga. Den här framgången har vi helt och hållet oss själva att skylla på så att säga.

Marcus: Det är många mils körning och pengar som gjort att vi kommit dit där vi är idag.

Ludde: Jag tänker på det där ganska ofta, för jag försöker kolla tillbaka varifrån vissa gig kommer. Vi fick ett gig där som resulterade i ett gig där och inget av dessa gig hade med Idol att göra. Vi hade ju bandet ganska långt innan mitt deltagande.

Sen fick ju jag personligen en massa grejer gratis. Jag åkte runt med bland annat Kicken från The Poodles och det var ju direkt kopplat till Idol men han har aldrig satt sin fot i Reach. Sen har ju Marcus spelat med Deathstars och det har ju gett vårt band betydligt med än vad Idol någonsin gjort. Det var en skitcool upplevelse och för mig personligen var det säkert en nyttig erfarenhet.

Det finns ju ett annat skyltfönster om man vill sprida sin musik och jag tror ni vet vad jag pratar om. Vad säger ni om det?

Ludde: Tror nästan knivhuggning i ryggen är bättre om vi tänker på samma sak.

Marcus: Tror jag har svurit åt det där hela dagen idag. Vilket jävla trams det är. Det är så jävla dåligt och ingenting är roligt med det längre. Man undrar egentligen vem som tittar på eländet.

Ludde: Tydligen finns det en röstgrupp som är mellan 3 och 6 år vilket säger det mesta.

Marcus: Det är nästan lite grand som Idol. Det är i princip omöjligt att komma med om du inte känner någon. Att komma in som till exempel vi som är ett svenskt rockband, som skriver alla låtarna själva och även släppt några skivor till dags datum samt har en del catchiga låtar. Men istället tar man samma gamla vanliga låtskrivare varje år. De vägrar ta in nya utan det är samma gamla vanliga skåpmat.

Ludde: Vi har faktiskt haft det på bordet några gånger men för varje gång som dörren har stått på glänt så har vi själva stängt den för det är ingenting för oss. Men skulle vi någon gång vara med, så skulle vi göra vår egen grej under våra premisser utan någon som helst inblandning från någon annan låtskrivare till exempel.

Hade vi velat gå en enkel väg så hade vi aldrig gjort den musik som vi gör idag. Vi hade spelat rock ’n’ roll som typ Whitesnake som är betydligt enklare och fått en massa festivalgig. Man snor ett par riff och så får man åka iväg och spela med en gång och det är inte den vägen vi vill gå för då hade vi gjort det för länge sen.

Vi åker ju runt och spelar lite covers men inte som Reach. Vi kan köra Judas Priest och till och med Mando Diao om vi får feeling. Vi får vårt utlopp där för de saker som är kommersiellt och redan är klart liksom, men Reach är vårt konstprojekt. Det platsar helt enkelt inte in i Melodifestivalen. Det platsar hemma hos folk men Melodifestivalen är inte ett forum som ser till det som vi försöker göra.

Marcus: Vi vill nå framgång genom hårt jobb och då är det ut och spela som gäller och skriva bra låtar.

Hur tänker ni för framtiden? Finns det redan planer för nästa skiva eller har ni släppt allt sådant och lägger allt ert fokus på att komma ut och spela?

Marcus: Det är så mycket fokus på släpp och att grejerna kommer ut nu så den delen har vi släppt för tillfället.

Ludde: Det rasslar till liksom. Man ses och dricker lite brännvin och dagen efter är man lite ledsen i huvudet och så slänger man ihop 4 till 5 låtar och så är man redan halvvägs klar med nästa skiva.

Är det du Ludde som är den kreativa hjärnan i det här gänget?

Ludde: Jag skriver mycket men det råder fullständig demokrati i bandet. Man kan säga att jag startar det hela och sen avslutar vi det tillsammans. Jag är varken trummis eller basist och jag behöver mina vänners influenser för att göra de grejer som vi gör.

Jag skriver texterna själv i mångt och mycket och sen gör jag lite olika grejer som gör att vi utmanar oss själva hela tiden. Jag vet ju vilka grejer som Marre och Soffe fixar på sina instrument men ibland går jag lite bananas, bara för att det ska bli en utmaning.

Marcus: Vi känner varandra så väl vid det här laget och vi känner även varandra väl hur vi spelar och uttrycker oss rent musikaliskt. Även om Ludde skickar en demo som är superplain så vet jag någonstans vad han vill komma åt och då blir det lättare för mig att få fram det och göra något så det blir mer intressant.

Sen har det blivit ganska naturligt att Ludde har tagit på sig den stora biten att skriva låtar för han har blivit så jävla grym på att göra det. De senaste två skivorna bevisar verkligen min tes, för låtarna är så grymma att det är klart att han ska skriva.

Man hör ju även från diverse håll att du Marcus är en jävligt kompetent trummis.

Marcus: Det är ju samma sak där. Det är mycket hårt jobb bakom det hela och ingenting har kommit gratis. Man har tackat ja till allt och hoppat på allt som har funnits bara för att bli en bättre musiker. Det är det som har gjort att man har tagit sig någon vart och fått komma ut i världen och lira.

Det har ju verkligen betalat sig eftersom du sen ett tag tillbaka är sponsrad av Yamaha.

Marcus: Det var en dröm som jag hade sen jag var 20 och nu hände det för ett par år sedan, men det tog sju, åtta, nio år innan man kom dit. Jag har ju gjort grejer där den enda betalningen som jag fick var en ond rygg. Jag blev en bättre trummis i slutändan vilket är det viktigaste men det var på bekostnad av en ömmande rygg.

Är du permanent medlem i Deathstars nu mera?

Marcus: Jag är permanent medlem i bandet men det är Andreas och Emil som skriver låtarna i bandet. Man är med i bandet och hela den biten men vi skriver inte låtarna på samma sätt som vi gör i Reach utan det är de två som är låtskrivarteamet i det bandet.

Är du rädd att din medverkan i Deathstars ska krocka med Reach?

Marcus: Det har inte gjort det hittills och skulle det göra det någon gång så får vi lösa det liksom. Fram till att den dagen händer så får man tacka ja till grejer för jag spelar hellre trummor än gör något annat. Deathstars har ju funnits i säkert 20 år nu och de har ju jobbat stenhårt och skrivit bra låtar för att nå den status det har idag och det är något som vi också strävar efter.

Text och nästan alla bilder Ulf Romedahl

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *