Jag sätter mig tillrätta vid datorn och småbubblar lite med en vän medan jag väntar på att få höra en mycket bekant röst på andra sidan. Plötsligt stormar han in och även om det bara var en röst kändes det lite som en virvelvind in i rummet med mig! Tobias Sammets röst tar över helt i en halvtimma och oj vad det var trevlig och intressant! Varsågoda, Mr Tobias Sammet! 

*************************

Hej! Förlåt att jag är sen! Jag kan prata dubbelt så fort så du får den tiden du blivit lovad!

Det är ingen fara alls och nej! Prata normalt, jag vill ju inte råka missa något viktigt!! Hur är det med dig!?

Det är bara fint hur är det med dig?

Det är faktiskt jättebra. Jag har tagit en extra semesterdag imorgon och ska umgås med familjen. Lite höstsemester.

Det låter bra! Det låter som det ska vara!

Ja verkligen! Jag har lyssnat på albumet och i vanlig ordning är jag förbluffad över den fantastiska kreativiteten du bjuder på! Du är ju helt galen vet du det? Haha!

Tack! Det tar jag som en komplimang!! Även om det kan låta galet att ta det som en komplimang när någon kallar en galen! Haha!

Men hur är det möjligt? Först med Edguy och allt fantastiskt du gjorde där och att sedan skapa Avantasia som är ett så enormt rock och metal operaprojekt. Hur räcker inspirationen till?

Jag vet faktiskt inte! Jag tror att nyckeln är att man ska tycka om det man gör. Vad man än tar sig för så ska man tycka om det, då blir det bra. Jag känner mig inte tvingad att leverera, det är mer en längtan efter att få ur mig någonting. Jag gör det med musik och texter. Och visst åker vi på turné och det känns ibland nästan banalt i jämförelse, jag älskar det! Det är hedonism att gå upp på scenen när publiken jublar och jag dricker rödvin med Geoff Tate och det är underbart och jag gillar det! Men den kreativa processen är något jag använder för att få ur mig någonting, detta är lite som terapi! Jag bara älskar det, jag är i frid med mig själv när jag sitter vid pianot eller framför en keyboard och leker med ljud och jag bara älskar det. Sen när jag har gjort någonting. När jag är nöjd med en melodi eller en inspelning eller till och med ett framträdande så är jag oftast trött men lyckligare än vad jag var innan jag gjorde det. Och det tyder ju på att det är något grundläggande för mig att göra det. Om du förstår vad jag menar?

Jag förstår precis, det visar ju att du hittat din plats i livet. 

Ja! Jag känner verkligen att när jag skriver musik så är jag i frid med mig själv. När jag jobbar på ett album så är jag inte särskilt social. Jag är inte helt asocial annars men speciellt nu under pandemin så har man inte varit så social, man sitter mest hemma och för mig var det inte en så stor omställning från hur det var innan. Men allt man upplever när man jobbar med ett album flödar ju in i musiken, allt du upplever omkring dig och du kopplar ditt liv till produktionen och det kanske låter konstig när jag beskriver det och det kanske är en konstig hobby men det är ju terapi också! 

Musik är terapi, både att skriva och att lyssna på den.

Verkligen, och att lyssna på musik är riktig terapi för mig med. För mig är det ibland renande att lyssna på ett riktigt bra spår som berör, musik kan beröra mig på ett sätt som nästan ingenting annat kan. Jag kan bli väldigt melankolisk när jag lyssnar på musik. Riktigt sorgsen och då menar jag inte som när man var 17 och förstod vad Kurt Cobain sjöng om utan det är mer den där strofen som både kan röra en åt både glatt och sorgset. Det behöver inte bara vara sorg. Det handlar om hur musiken är skapad, det är svårt att förklara. Musik är något väldigt märkligt men samtidigt väldigt nyttigt. Hahaha!

Så titeln på det här albumet “A Paranormal Evening with the Moonflower Society”. Vad betyder det?

Jag närmade mig det här albumet utan att ha någon story, jag ville istället ta med mig lyssnaren till en magisk teater, en koffert av under, som ett besök på en plats vid en märklig grind mot en annorlunda värld. Och varelserna som tar dig dit, i mitt fall till min studio, är mina inspirationer och de spöken som omringar mig. Musorna och spektralerna och andarna ger mig ideér som möten när jag låst studio dörren bakom mig. Jag försöker att ge dem ett ansikte och kallar dem “The Moonflower Society” och de får vara protagonisterna på den fantastiska teatern. De kan vara en metafor för alla människor i Avantasia, vokalisterna jag omger mig själv med men de kan lika gärna var en metafor för min inspiration och för alla knasiga gnistor och entiteter som förtrollar mig när jag försvinner in i min egen fantastiska lilla värld. Och det är det jag försöker förmedla med titeln. Vi närmar oss den magiska scenen där vi hittar The Moonflower Society och jag kallar den “A Paranormal Evening with the Moonflower Society”.

Det är ju fantastiskt med det upplägget och att släppa albumet i oktober i höstmörkret med halloween och allt. Det känns som att det här är något vi borde lyssna på när mörkret lägger sig. 

Det är ett perfekt höstalbum! Jag älskar hösten! Jag har inte alltid gjort det för jag kan också vara på gränsen till ett mörkare sinnelag.  Hösten kan vara mörk och påverka mitt mående dåligt men hösten kan ju också vara mysig!! En höstkväll när det regnar ute, eller snöar! Ännu bättre! Eller när det inte ens snöar utan det bara är riktigt kallt och du kan se fullmånen utanför ditt fönster. Ett glas rödvin, du ser ut genom fönstret och lyssnar på riktigt bra musik. Det kan inte bli mysigare! Det enda som är mysigare än det är Julafton! Och det gör det ju till det bästa tillfället. En mysig kväll framför din stereo, en bra bok i näven och bra musik. Så vill jag lyssna på ett nytt Magnum album! Dom släpptes väl alltid på hösten?

Jag tänkte på det du nämnde om vokalisterna du omger dig med, dina melodier är ju alltid helt fantastiska och väldigt unika. Brukar du skriva melodier med en specifik röst i åtanke eller hur ser den processen ut?

Det händer ofta att jag har det. Det är intuition och inspiration tror jag som gör det. Ta Scars till exempel. Den påminde mig först om en låt av Pat Benatar, kanske Love Is A Battlefield? Men så kom gitarrljuden och jag tänkte att “det där är något för Geoff, det hade kunnat vara Queensrÿche!” Så jag tänkte direkt på Geoff och jag är ett så stort fan av Geoff! Det han har gjort har myntat och banat väg för så många av oss som sångare inom powermetal! Sen börjar jag sjunga med i låten, bara gallimatias ingen riktig text utan mer *Tobias sjunger något svulstigt och ohörbart* och jag hörde det! Jag hörde honom sjunga det bara genom att tänka på det och då skrev melodin sig själv. Det händer ganska ofta och det eldar på sig själv på något vis. Min idé med Geoff på sång inspirerar mig och låtidén inspirerar min tanke kring hur det låter med Geoff. Det är ganska lika med Michael Kiske och Bob Catley men ibland är det tvärtom! Ibland skriver jag en låt som är tänkt åt någon men.. Ta Floor Jansen till exempel! Hon sjunger på två låtar. Jag hörde av mig till henne för att se om hon var intresserad av att vara med och det ville hon så jag skickade “Displaced Among The Angels” som redan var färdig och hon sa att den inte riktigt passade hennes omfång så jag sa “Okej jag skriver något åt dig!” Jag skrev “Kill The Pain Away” åt henne och hon sjöng den. Men sen sjöng hon “Displaced Among The Angel” med! Hon erkände att hon hade testat att sjunga den och att den också passade henne bra så hon ville köra båda. Och de båda låtarna har helt olika födelse och produktion. Helt olika bakgrunder, den ena skrevs och tilldelades henne och den andra skrevs för henne och det är det bästa exemplet på att det finns ingen regel utan undantag. 

*************************************

Det är ju fantastiskt! Du nämnde förut att ligga framför stereon med en bok i handen. Vad läser du för böcker? Jag menar allt du skriver är ju som en saga!

Jag uppskattar sagor. Jag ska erkänna att jag inte är någon tålmodig läsare. När en bok är tjock läser jag sällan färdigt dem. Jag ser inte mycket film heller. De är oftast ganska fantasilösa och lägger fram något som de tror att jag vill se och vad de tycker att jag borde vilja se och det är inte särskilt tilltalande. Jag vill ju se det jag vill se inte vad de vill att jag ska se och det är ju böcker betydligt bättre forum för! Jag inspireras av de klassiska sagorna, de gamla sagorna! Jag älskar de klassiska gotiska novellerna som “The Machine” av Algernon Blackwood. Det är något som tilltalar mig! Edgar Allan Poe är också med där! Och de ger mig en grund till mina berättelser men det mesta av det drömmer jag fram själv! Jag får en gnista från dem och min hjärna bygger vidare på en egen story. Eller avsnitt av en story som jag fick gnistan till!

Jag älskar hur du delar med dig av det! Jag är kreativ själv och att diskutera kreativitet är så fascinerande eftersom alla som skapar har olika sätt att prata om och beskriva kreativitet!

Det är så spännande! Att få olika synvinklar och perspektiv och att få reda på hur andra tänker och gör! Och att få vara omkring lekfulla barn och se hur de närmar sig saker! Jag pratade med Uli Jon Roth för bara ett par dagar sedan om just det, hur olika man sätter samman saker och planerar och bygger. Han är för övrigt en fantastisk fin människa och extremt duktig gitarrist! Men det jag vill säga är att vi får aldrig förlora den där känslan, spänningen i att prata med andra om kreativitet och att lära oss nya sätt och nya vägar! Vi får aldrig sluta lyssna på deras berättelser! Det finns så många fantastiska människor där ute som gör fantastiska saker!

Jag har en fråga som jag ställer till att jag intervjuar! Om du fick välja ett album genom tiderna oavsett genre vilket album får våra läsare inte missa?

Jag vet inte vad dina läsare missat men min smak inom rockmusik är ganska mainstream! Så om jag säger Foreigner eller Journey så kommer alla att ha hört det! Men jag säger, och det här är inte ett underground val alls! Men jag väljer det här ändå även om jag inte får många vänner på kuppen! Haha! Jag är ett stort KISS fan och jag vet att KISS fans är väldigt märkliga ibland och jag vet att många inte gillar den här plattan men min favorit KISS platta är Crazy Nights! Och många ogillar det för att de inte tycker det är KISS för att det låter mer som Ron Nevison och visst Reason To Live låter lite som Shot In The Dark med Ozzy och allt det är sant! Men för mig är kvaliteten på Pauls sång och Paul Stanleys låtskrivande på Crazy Nights enastående! Och en värld som inte tillåter en låt som Reason To Live att toppa listorna i alla, precis alla västerländska länder borde oroa oss! Reason To Live är en jätte ballad! Crazy Nights fick en singel platina i USA tror jag men det borde ha fått samma status som Slippery When Wet! Det är skam! Det är en förolämpning mot den mänskliga hjärnan att mänskligheten inte köpt fler exemplar av Crazy Nights! 

Jag håller med!! (Rycks med att Tobias upproriska tirad)

Bra! Då är vi redan två! Men vi måste bli fler!Vi måste göra Crazy Nights till nummer ett i USA! Men om jag listar ut hur man gör det kanske jag borde applicera det på “A Paranormal Evening with the Moonflower Society”… Hahahah!

Ja men vi börjar med att sprida ordet om Crazy Nights till våra läsare!

Ja, KISS kommer tacka mig för det en dag! Hahaha!!

Vi småpratar lite om hans vänskap med Doro Pesch och att hans fru hade sagt att han borde göra en låt med henne vilket vi i vårt hem bara kan hålla med om och Tobias tyckte själv att det var en bra idé. Så kom ihåg var ni hörde det först! 😉

/P “The Poseur” Pousár