För våra läsare kan du väl presentera dig för dom som inte än har koll på vem du är?

Victor: Jag är gitarrist och låtskrivare i framförallt två band som heter Gathering Of Kings och Saffire. Saffire har hållit på ganska länge på en rätt medelhög nivå och en satsande nivå, medan Gathering Of Kings är ett rätt nystartat projekt som har satsats ganska hårt på de sista tre – fyra åren. Melodiös hårdrock skulle man kunna kalla båda konstellationerna, även om den ena är lite rotad i 70-talet och den andra lite mer rotad i 80-talet.

Ja, jag tycker att båda konstellationerna kan ändå blanda lite friskt, både Saffire kan ju vara lite hårdare även om det är lite melodiös hårdrock och även Gathering Of Kings känns som det har utrymme att kunna blanda lite friskt från och till.

Victor: Ja, jag tror att jag vill aldrig känna mig helt begränsad av en box. Jag älskar ju 70-80 tals hårdrock men det är alltid roligt att ha någon liten krydda med. Lite som om man gör en köttfärssås så kanske det är roligt att ha någon annan krydda med än vad som står i receptet.

Ni har släppt er tredje platta under namnet Gathering Of Kings.
Hur har responsen varit hittills från både fans och kritiker?

Victor: Ja egentligen bara bra! Det kanske är någon som har sagt något “elakt” men det har inte nått oss i alla fall. Jag tror att Gathering Of Kings är ganska tydligt koncept från första början med väldigt tydliga ingredienser. Sen så gillar jag ju som jag sa förut, om man ska ta den här mat analogin igen, att det är viktigt att man tar lite olika kryddor, så att det inte bara blir som en McDonalds hamburgare varje dag. Vi har hittat ett koncept med första skivan, där det finns tydliga 80-tals influenser med stora refränger, stora synthar, stora körer, men ändå med ett sound som är lite mer rotad i nutid. Jag är inte någon som säger att det måste låta exakt som en tidsmaskin från 1987 med alla dom begränsningarna som fanns då. Jag tycker att finns det utrymme för att låta “bättre”, vilket dock inte är ett facit på vad som är sämre eller bättre, men enligt mig då att man kan ta del av ett fläskigare, tyngre och större ljud i produktionen nu för tiden, så bör man nyttja det. Om man vill, det vill säga!

Gathering Of Kings. Foto: Effie Trikili

Hur har processen sett ut i skapandet av denna skiva kontra de två tidigare, jag tänker kring att det varit pandemi och så vidare?

Victor: Vid Gathering Of Kings första skiva så var egentligen tänkt att det skulle vara ett “one-off project”. Där det blev så att jag skrev lite låtar och sedan var tanken att det skulle vara jätte många olika artister/musiker från hela Sverige, i olika typer av melodiösa rock band då som skulle spela på varandras låtar. Men då blev det så att jag skrev alla låtar. Men processen var redan då att man skickade låtar mellan sig och så fick alla lägga sin egna touch på det. Sedan var det inte så mycket mer med det. Jag var väl då inte så kaxig att jag gick in och sa “nej vad gör du, det där får du ändra” utan jag lät alla göra sin egna grej. Sen så blev det ytterligare en skiva, vilket då inte var tänkt att det skulle bli. Då började vi slimma ned lite kring musiker och så. Men jag sitter likt då fortfarande på samma sätt, i min studio och gör demos med allting på, sång, keyboards och allting. Sedan skickar vi ut det till alla, så får alla spela in och göra det i sin egen tid och miljö. Sedan så skickar man det till mig så tar vi det vidare kring om något måste ändras på eller dylikt. Egentligen har det då inte gjort något i den utsträckningen att det blev en pandemi i den aspekten, kring skapande processen och inspelning processen.

Har du någon favoritlåt från skivan, i nuläget?

Victor: Roligast att spela är nog en låt som heter “Here Be Dragons”. Det är alltid roligt att spela låtar som har lite disco stomp. ”4 on the floor” liksom. Man märker på publiken att det är lätt för dom att hänga med på den här raka feelingen, folk börjar hoppa och det blir ett bra gung. Men alla låtar är ju såklart ens bebisar. Det går ju såklart vecka till vecka, vilken man känner mer för eller mindre för. Svårt att välja haha.

Ni har haft en drös fantastiska musiker under åren på dessa skivor. Har du någon dröm sångare eller dröm musiker som om du fick välja, skulle gästa Gathering Of Kings på tex en kommande ny skiva?

Victor: Ja men det har man väl alltid. Vi har ju sagt att vi ska bara jobba med svenska musiker och artister, där vi ska försöka att hålla något typ av koncept kring det hela och att alla ska kunna vara med och gästa live, om de så vill. Vilket är lite svårare om det är någon från Brasilien till exempel som ska åka och spela med oss på Skogsröjet. Då är det ju lättare att åka från Göteborg till exempel. Gänget som vi har nu har vi sagt att vi inte ska hålla på och byta ut folk. Nu har vi landat i ett gäng där alla kan hänge sig jättemycket åt detta och kan prioritera om det behövs. Vi har ett jätte god stämning och alla bidrar med massa bra grejer. Men det är klart att det hade varit kul med till exempel Yngwie Malmsteen eller Joey Tempest. Men eftersom vi har fem stycken fantastiska sångare och en drös bra musiker så känner jag aldrig att det är något jag saknar.

Att samla ihop en drös musiker tillsammans, på en låt eller skiva är ett beprövat koncept. Så som Avantasia, Hear And Aid, Revolution Renaissance och så vidare. Var kommer din inspiration till ett sådant band som Gathering Of Kings, har du någon liknande konstellation som du sett upp till innan Gathering Of Kings skapades?

Victor: Bra fråga! Jag var ju inte egentligen initiativtagare till detta projekt utan det var Ron och Nina DahlgrenRocknytt samt en kille som heter Sebastian Ekblom. Det var dom som förklarade hela “Phenomena” konceptet för mig, jag var inte så insatt i det tidigare. Däremot har jag alltid gillat ett band som heter Ayreon, något liknande Avantasia koncept. Mer progressivt och väldigt koncept artat. Det tycker jag är häftigt, med lite progressiva hårdrock musikaler mer eller mindre. Det går ju dock inte riktigt att applicera på Gathering Of Kings för det är lite av en annan grej men i just den sfären och den typen av projekt så är det väl Ayreon som jag tycker är häftigast.

Hur ser framtiden ut för er nu då skivan är släppt, gig etc?

Victor: Det har varit ett sådant konstigt år för vi har slagits med näbbar och klor för att boka in gigs men det är så himla svårt just nu. Pandemin har ju gjort att folk har ju datum som de haft inbokade sedan tidigare, typ sedan 2019 mer eller mindre. Som då fortfarande inte är genomförda. Så det bara byggs på i någon slags flask tratt och tillslut så tar det bara stopp. För alla datum är i stort sett uppbokade. Så att boka nya gig nu får man nästan titta på 2023. Det är ju synd att det är så, men någonstans får man bara gilla läget och vi tar dom gig som vi kan lösa. Så får vi ta det därifrån. Vi säger alltid när vi är ute med Gathering Of Kings, för vi har ju bara gjort några strö gigs mer eller mindre, “ah kan vi inte giga idag också”, när vi ska åka hem då. För det är så himla härligt att träffa gänget och vi får alltid så mycket kärlek live av publik och så. Vi hade velat spela mycket, mycket mer. Men, vem vet vad som händer nästa år!

Det kanske blir hela året ut, 7 dagar i veckan. Ni får göra en Metallica, back in the day.

Victor: Haha ja precis, som de gamla gubbarna som Ted Nugent på 70-talet när de gjorde typ 300 gigs om året.

Saffire.

Några korta frågor för att avrunda denna intervju:

Kommer du ihåg den första skivan du köpte för egna pengar? Vilken var den?

Victor: Det törs jag knappt säga haha. Jag var väl typ 9 år eller något sådant. Köpte väl någon absolute music skiva haha. Grejen är att jag upptäckte inte rock n roll/hårdrocksmusik tills jag var typ 13 år eller något sånt. Jag var ganska ointresserad av det, jag var ju en riktigt fotbollskille. Sedan gjorde jag mig ganska illa på träningarna ofta. När jag då såg Hellacopters på tv när jag var 13 år och insåg då att “shit, det här påverkade något inom mig” och det hade jag inte riktigt upplevt från musik tidigare. Så det var nog faktiskt där det började, innan det var det liksom att man satt hemma och bläddrade i farsans disco-vinyl låda hemma. Med lite Village People och så där, haha. Så den första rock n roll plattan jag köpte var Hellacopters “High Visibility”, vilket är den första viktiga skivan jag köpte.

Vilken var den senaste skivan du köpte?

Victor: Alltså jag köper ju inte skivor längre.. Det är ju hemskt att säga haha.

Ah, sånt man inte får säga som musiker eller låtskrivare själv.

Victor: Nej jag vet.. Det är verkligen, “köp min skiva”, men jag köper inga själv haha. Känns jättedumt. Men jag har ju köpt lite begagnade vinyler på sistone. Jag köpte en Japan edition på ”Rainbow “Rising”, men jag har redan två kopior av den, så det var verkligen bara av en samlar aspekt. Senast jag köpte en CD-skiva var nog Opeth, vilket jag tror var “The Pale Communion”.

Har du ett samlarintresse när det kommer till vinyl?

Victor: Inte längre på det sättet utan jag har några favoritskivor och favoritband som jag samlar på. Bläddrar lite ibland i skivbackar och kikar lite på Ebay. Men det är inte mer än så längre. Jag har tappat det lite tyvärr. Det går nog lite i perioder.

Du som är gitarrist själv, om du skulle nämna en gitarrist är den mest underskattade gitarristen, vilken skulle du då säga?

Victor: Bra fråga! Jag är inte riktigt någon underground kille som kan säga “det fanns ett holländsk band från 70-talet som släppte en demo som ingen har hört” haha, ja du vet. Men jag är väldigt svag för Michael Amott från Arch Enemy och Spiritual Beggars. Spiritual Beggars var ett band som var lite av en väg in i 70-tals hårdrocken för mig. De var någon slags brygga för mig att komma in i hårdrock med keyboards. Jag hade som inte fattat den grejen tidigare. Så de öppnade många dörrar för mig. Dom tycker jag är ett otroligt underskattat band, framförallt deras tidigare material då de var lite mer i ropet så att säga. Nu är det ju mer som Michael Amotts lilla hobbyprojekt. Vilket är lite synd för Apollo som är med i Gathering Of Kings spelade med dom och jag hade gärna sett att han fick komma ut och lira lite mer med dom. Michael är verkligen en hårdrocksgitarrist som lägger mer fokus på melodier i sitt spelande, han är inte riktigt någon show-off kille och det tycker jag många kan lära sig av. Att lägga fokus på ton. En ton kan säga mer än 25 toner. Tvärtom än vad Yngwie Malmsteen säger, haha.

Vilken är den bästa konserten du varit på?

Victor: Jag skulle precis säga att jag går inte på konserter längre, jag låter verkligen som världens tråkigaste människa haha. “Jag köper inga skivor, jag lyssnar inte på musik och jag går inte på konserter”, hahaha. Nej men jag måste säga att det var lite ståpäls när de gjorde comeback med Dregen och så, för några år sedan. Det var en konsert på Sticky och att få höra låtarna från första skivan live och det var magiskt. Den konserten står mig väldigt nära hjärtat.

Om du endast fick ta med en skiva till en öde ö, vilken skulle du välja?

Victor: Det behöver ju nödvändigtvis inte vara den bästa skivan heller. Den bästa skivan kan ju vara en platta som jag har lyssnat så fruktansvärt mycket på att jag kanske inte vill lyssna mer på den. Så det skulle ju kunna vara en platta som är ganska nyligen upptäckt. Men då finns det ju en risk att man kan börja hata den också. Skulle kunna vara en lång skiva om man nu bara får ta med sig en skiva.

Haha precis så!

Victor: Men jag får nog ändå svara, “Long Live Rock N Roll” med Rainbow. Där är ändå varje låt helt fantastisk. Då spelar det ingen roll att den är ganska kort.

Efter pandemi så har ju äntligen landskapet öppnas upp för konserter och festivaler igen. Har du något roligt festivalminne eller turne minne som du kan dela med dig av?

Victor: Jag tror att jag svarade det här i Sweden Rock Magazine men jag kan ta det igen här! Det är ett ganska pinsamt minne, men det är något som jag kan garva åt nu. Det var när vi spelade med Saffire på Sweden Rock Festival 2016 och då inledde vi hela SRF. När vi kom dit på onsdagen klockan 12 eller något så var det ju typ ingen där kändes det som. Då hade man ju en sån där inställning att “ja vi går väl ut och spelar för typ 70-pers då”. Sedan kan vi ju ha det skoj efteråt i några dagar. Vi gjorde någon liten soundcheck, sedan satt man instrumenten på scenen och gick av. Sedan gick man på igen och då tittade jag utanför och då var det väl ett par tusen i alla fall, vilket då var mycket mer än vad vi någonsin hade spelat för. Jag började tappa fattningen lite, jag har lätt för att bli nervös inför gig. Då ropar dom in oss på scenen, vi går på scenen och ska börja köra. Jag tar första bästa gitarr som står där och så ska vi börja lira. Då inser jag att jag har ju ingen kabel till gitarren och inget axelband. Vad händer? Var tog allt vägen? Då känns det som jag står inför typ 2000 personer som stirrar på mig, bandet står och stirrar på mig, dom säger “Vad gör du, Victor?”. Då hör jag basisten ropa “Men där är din gitarr!!”. Då har jag alltså tagit min reserv gitarr som bara stod där. Man kunde typ höra en nål falla kändes det som. Det var penibelt och lite hemskt där och då. När man väl insåg att ja men där står gitarren, då hade man redan dragit ned brallorna på sig själv, så då var det bara att köra. Vad mer kunde hände liksom? Men det blev en kanon spelning. Det är ett minne som alltid finns med mig.

Tusen tack för att du ställde upp på den här intervjun, Victor!

Victor: Tack själv!

Intervju gjord av // Rasmus H. Wiklund