”Jag är en amatör under ständig utveckling”

En exklusiv intervju med Michael Schenker

Han spelade solot som av många betraktas som det bästa som gjorts live på vinyl genom tiderna, på albumet som ännu fler anser vara tidernas bästa liveskiva. Han satte UFO och Scorpions på världskartan, han har nobbat The Rolling Stones, Deep Purple, Aerosmith och Ozzy Osbourne. Och han har alltid gått sin egen väg.

The Maloik Rock Blog fick en exklusiv intervju med världens genom tiderna främste rockgitarrist som nu firar 50 år som artist.

Hej, Michael, hur mår du?

Bara fint, let’s do it!

Du gjorde två skivor med Michael Schenker Fest, med dina tidigare MSG-sångare, och nu är du tillbaka med ”gamla” MSG igen med nya sångare och musiker. Var det din avsikt från början att gå vidare med nya sångare och nya erfarenheter?

Till att börja med så är allt Michael Schenker Group, ända sedan 1980. Men när jag startade upp igen för tio år sedan så kallade jag det för olika saker med olika medlemmar, som Temple of Rock och Michael Schenker Fest. Men nu när jag firar 50 år som artist så känner jag att det kan vara med vilka som helst, men det kommer fortfarande att vara Michael Schenker Group.

Men när du skriver ny musik och har alla dessa olika sångare, hur bestämmer du vem som ska få vilken låt? Är det du själv, producenten Michael Voss eller sångarna själva?

Den här gången, med viruset, var det något av en bitterljuv upplevelse. Jag planerade först att fira mitt jubileum med ett gäng gästmusiker för ett år sedan, men när det här sedan hände så insåg jag att plattan inte kommer att släppas förrän 2021. Men sedan sa min agent till mig att Scorpions-plattan ”Lonesome Crow” inte släpptes förrän 1972. Jag har själv ingen koll, för jag blickar aldrig bakåt!

Jag skrev ”In search of the piece of mind” när jag var 15 år gammal 1970, och resten av Scorpions var 21 år gamla. Rudolph såg till att det alltid stod Rudolph Schenker som låtskrivare i Scorpions, men jag hade ingen koll, haha! Men skivan släpptes först 1972 och då insåg jag att jag faktiskt hade en tvåårsperiod att fira mitt 50-årsjubileum. Då började jag se mig om efter det band jag ville ha till mitt jubileum. Jag ville ha sångaren Ronnie Romero och basisten Barry Sparks, och sedan fyllde jag på. Men så kom Coronaviruset.

Jag och Michael Voss påbörjade inspelningen av nya skivan och sedan väntade vi på Ronnie. Men han sa att han inte kunde komma för att han då var tvungen att sitta i karantän. Så jag sa att det var okej och att jag skulle fundera ut något. Då sa min partner Amy ”Vad tror du om Ralph Scheepers (Primal Fear), han är tysk?”, och dagen efter spelade vi in tillsammans. Och dagen efter fick Voss ett samtal från trummisen Brian Tichy (Whitesnake och Dead Daisies), som är en av världens bästa trummisar. Det visade sig att han är ett fan av MSG och ville spela med oss, så han spelar på sex av låtarna på nya plattan. Sedan ringde han igen och sa att keyboardisten Derek Sherinian (Dream Theater, Black Country Communion) ville bidra och jag sa ”Vad ska vi göra med honom” och Voss sa ”Jamma med honom!” och jag frågade ”Som Jon Lord med Deep Purple?” och han sa ”Exakt!”, och det blev perfekt för fansen. Så där har du fördelen med viruset, jag fick med delar som aldrig hade hänt annars.

Efter det ringde jag upp Ronnie igen och han sa att han fortfarande satt i karantän hemma i Chile, så jag frågade Michael Voss vad vi skulle göra, för klockan tickade. Så han frågade ”Vad tror du om Joe Lynn Turner?” och jag sa ”Joe Lynn Turner? Han är en av mina favoritsångare!”. Dagen efter spelade de in. Så jag fick Ralph på två låtar, och Joe på två låtar, och sedan fick vi med Simon Phillips på trummor på några låtar. Sedan har vi Michael Voss, som alltid har en plan B. Han skriver alltid texter till alla låtar, om vi inte får med oss någon annan, så han sjunger på två låtar. Därefter var det dags att ringa upp Ronnie igen, och han var äntligen redo och sjöng på resten av de nya låtarna.

Sedan ville jag göra något speciellt med den nya versionen av ”In search of the piece of mind”, som var mitt 50-årsjubileum. Men jag ville inte ändra något musikaliskt, den är som ”Stairway to heaven” eller något med Leslie West (Mountain) – du ändrar inte på den. På resten av skivan kan du höra mig som en amatör under utveckling, men just den låtens komposition är rätt avancerad, så jag var lyckosam när jag skrev den. Men jag ville göra den nya versionen episk, titeln i sig har varit temat i mitt liv så när jag la solot så kändes det som att det summerade mitt liv som 50 år som gitarristen Michael Schenker. Och sedan bad jag Gary Barden, Robin McAuley, Doogie White och Graham Bonnet att lägga sång på den. Och jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur vackert och fantastiskt det kunde bli.

Den tidigare världsmästaren i Formel 1, Nigel Mansell, sa en gång att han endast körde 10 perfekta varv i sin karriär. Är det liknande för dig när det gäller gitarrsolon?

Mina gitarrsolon är en konstant utveckling. Det är en resa, som i en bok, från början till slut. Jag gör aldrig någonting som jag inte vill göra, det kommer alltid från insidan. En artist gör aldrig något fel. En artist uttrycker sina inre känslor och det finns aldrig rätt eller fel i ens eget självuttryck. Det är vad det är, aldrig något annat, det är bara du.

På tal om legendariska gitarrsolon, UFO:s ”Strangers in the Night” från 1979 anses av väldigt många vara den bästa liveskiva som någonsin har spelats in, och ditt solo på ”Rock Bottom” är något av skivans själva klimax. Men stämmer det att du blev rejält osams med producenten Ron Nevison gällande den version av låten som till slut hamnade på skivan?

Jag var egentligen redan klar med UFO då efter att Phil Mogg hade nitat mig. Men vi gjorde ett par konserter, och Ron Nevison bestämde sig för att använda sig av inspelningen från Chicago istället för den andra. Men jag spelade några felaktiga toner på den versionen, och jag kunde inte förstå hur han kunde välja den versionen där jag spelade fel. Men det blev den accepterade versionen, och ju oftare du hörde den versionen desto mer accepterad blev den.

Men det är ju verkligen en älskad och klassisk version?

Ja, jag vet, och du har rätt! Men jag blev ändå förbannad, men jag förstår samtidigt att Ron ville ha den version där allt i övrigt fungerade bäst tillsammans, vilket var på det Chicago-giget. Men det var inte den huvudsakliga anledningen till att jag lämnade UFO. Jag hade nått en punkt där jag hade nått toppen som gitarrist för UFO och jag var en av världens fem bästa gitarrister.

Efter det blev jag biljetten för Scorpions till USA. Jag hjälpte dem med ”Lovedrive”, jag skrev bland annat ”Coast to Coast” och ”Holiday”, och de ville efter det ha kvar mig i bandet, men jag kunde inte. Jag kunde ju ha stannat i UFO om jag bara hade velat nå framgång och kändisskap på den nivån. Jag ville verkligen hjälpa Rudolph och Klaus Meine, och jag gjorde det också. Jag blev den sjätte medlemmen i bandet men de hade inte ens med mig på skivomslaget, vilket var ett kontraktsbrott. Om jag ser tillbaka på det idag så var det en rad såna händelser som inte var okej. Jag ville alltid hjälpa Scorpions och jag minns att jag såg Uli Roth när jag lämnade Scorpions för UFO och tänkte att han var den ende som kunde ersätta mig, så jag frågade honom och han sa ja och han gjorde ett fantastiskt jobb. Och innan jag gick vidare med Michael Schenker Group efter att jag hade lämnat UFO så hjälpte jag dem som sagt återigen med ”Lovedrive”. Och de hade aldrig slagit i USA utan min hjälp. Men jag ville inte åstadkomma något stort, jag ville bara köra mitt eget race. Om jag hade velat bli stor så hade jag tackat ja till Ozzy Osbourne eller Deep Purple, men jag ville bara ha en bra och ödmjuk sångare för mig själv – och det blev Gary Barden.

Copyright by Matthias Rethmann / Tour-Files / Fotograf Münster

Har du någonsin ångrat att du lämnade UFO 1978 när ni verkligen var på gränsen att slå igenom på riktigt i USA?

Fråga dig själv. Varför skulle jag nobba Ozzy Osbourne? Varför skulle jag nobba Deep Purple?

Du ville bara göra din egen grej.

Exakt, tack!

Nu när du firar 50 år på scenen, vilket är ditt stoltaste ögonblick som artist?

Till att börja med så tycker jag inte om ordet ”stolt”. Jag säger hellre ”lycklig”. Om något stort händer så blir jag lycklig, jag är aldrig stolt. När jag skriver en ny platta så är det som en bok. Jag skriver en bra bok som inte känns tråkig, det är mitt jobb.

Är det något som du ångrar?

Det är verkligen en konstig fråga. Många har frågat mig det och självklart finns det saker som vi senare ångrar på väldigt många plan. Man inser att det finns saker man kanske inte borde ha gjort, men det huvudsakliga är att utan dessa steg, utan dessa beslut, så skulle vi inte sitta här idag.

Du blev tillfrågad att provspela för The Rolling Stones strax efter att du gick med i UFO när du var 19 år, för att ersätta Mick Taylor? Men de valde till slut Ronnie Wood istället?

Jag hade precis gått med i UFO och hon jag bodde hos knackade på min dörr och sa att jag hade ett telefonsamtal. Så jag gick ner till mellanvåningen och tog telefonen och det var en kille som undrade om jag ville provspela för The Rolling Stones. Och jag svarade ”Va?!”. Några månader tidigare hade jag sett i en tidning i Tyskland att Brian Jones hade dött och jag tänkte att The Rolling Stones var ett gäng galningar. Så jag svarade att jag ringer tillbaka, men jag frågade inte ens efter telefonnumret. Istället ringde jag direkt upp min bror Rudolph och sa att jag precis blivit tillfrågad att provspela för The Rolling Stones och frågade vad han tyckte. Han sa att det var mitt eget val, att jag skulle göra det som gjorde mig lycklig. Men jag hade precis gått med i UFO som var ett skönt gäng, och jag var redan i England där jag alltid hade velat vara. Jag tänkte att om jag går med i The Rolling Stones så kommer jag att vara död inom två månader. Så jag gick istället in i X-mode och började skriva musik för UFO och gjorde dem till ett helt nytt band. All musik jag gillade kom ju från England, som Led Zeppelin, Black Sabbath, Deep Purple, Ozzy… Jag älskar Ozzy Osbourne även om jag nobbade honom!

Du har sagt att du aldrig vill bli berömd, samtidigt som din storebror Rudolph aldrig har velat något annat?

Ja, vi är verkligen varandras motsatser. Men vi fick båda vad vi ville. Jag fick friheten, han fick berömmelsen. Vad jag än gör så gör han det exakt motsatta. Så jag förstår faktiskt inte varför Scorpions fortfarande har kvar ilskan och bitterheten gentemot mig, jag vill bara vara ifred och önskar att de också kunde välja att bara vara ifred.

Nyligen så gick Pete Way (basist i UFO) tragiskt bort, hur var din relation med Pete?

Jag har alltid haft en god relation med Pete och jag har alltid hjälpt honom. Jag flyttade till Arizona när han flyttade till Arizona och jag flyttade till Brighton när han flyttade till Brighton. Så vi har alltid följt varandra. Jag försökte alltid att få med honom i mina projekt. Han var verkligen en ikon med en så enorm karisma. Han hade fans, och musikerfans, som Steve Harris (bassist i Iron Maiden), och han fick faktiskt samma erbjudanden som mig med både Ozzy Osbourne och The Rolling Stones. Han var en så naturlig stjärna och så vänlig. Jag såg faktiskt aldrig Pete Way arg.

Det var Phil Mogg (sångare i UFO) som var den arge?

Ja, han var slagskämpen.

Träffar du honom idag?

Ja, vi träffas rätt ofta för vi bor nästan grannar, helt otroligt! Men han gör sin grej. Jag kramade honom faktiskt när Paul Raymond (keyboardist i UFO) gick bort. Jag hoppade ur bilen när jag såg honom och kramade om honom. Han blev faktiskt chockad.

Så vackert gjort!

Ja, jag kände att jag behövde göra det och det var ett kärleksfullt ögonblick. Men annars låter jag honom vara. Han gör sin grej med UFO, och jag gav tillbaka mina 50% av rättigheterna till bandnamnet 2002 när han förklarade att han behövde det för att kunna jobba. Jag vill själv inte hitta den enkla vägen ut, jag vill bara vara lycklig.

Av Tony Johansson