Mats ”Mappe” Björkman från Candlemass Intervju

The Maloik Rock Blog har fått nöjet att ta ett snack med Mats Björkman dagen efter The Tritonus Theater har avslutats. Candlemass har spelat på Södra Teatern i Stockholm i dagarna två. Första kvällen bjöd man på hela debutskivan Epicus Doomicus Metallicus och andra kvällen uppföljaren Nightfall plus en del extramaterial. Vi sitter ner en stund krogen Bröderna Olssons Garlic and shots som Mats är delägare i.

Jag inleder med att fråga hur bandet fick idén att göra två så speciella spelningar och dessutom på en teater med sittande publik?

På sjuttiotalet när jag var 13-14 år och började springa konserter spelade banden på den typen av ställen. Jag såg Rainbow på konserthuset i Stockholm 1977 inför sittande publik. När vi började prata om att vi skulle göra dom här unika gigen kom det upp förslag som Hovet och Avici Arena t.ex men det var då jag kom att tänka hur det var förr och jag ville att det skulle vara i en något mindre lokal för att det skulle bli speciella spelningar för Candlemass hardcorefans så jag föreslog Södra Teatern med inringning före första och andra akten som det ska vara på en teater och de andra i bandet nappade direkt.

Det verkar ha varit ett lyckat drag. Jag själv t.ex. brukar gå på konserter med några kompisar hemifrån men när dom här biljetterna kom ut hade jag inte tid att fråga någon annan. Det var en måste ha känsla eftersom jag fullkomligt älskar dom två albumen.

Ja det var helt galet. Biljetterna tog slut direkt och det var verkligen Hardcore fans som dök upp. Det var folk från hela världen. Norge, Danmark, England, Skottland, Portugal, USA. Jag sade till mina bästa vänner som jag brukar sätta upp på gästlistan eller kanske fixa en biljett till att den här gången får ni vara beredda att köpa biljett annars kommer ni inte in och det var faktiskt en polare som hörde av sig för några veckor sedan och ville komma och då fick jag säga att det finns inte en chans. Det är så häftigt att vi kan turnera på dom två albumen som är 35 år gamla. Jag tror det bara är vi och Europe bland svenska band som kan göra turnéer som bygger på låtar från 80-talet. Det är lite lustigt att både Epicus och Nightfall är större idag än när de kom ut. I början var det ingen som trodde på oss förutom Ragne och Styrbjörn Wahlqvist från Heavy Load.

Första gången jag hörde Candlemass var nog i radioprogrammet Rockbox med Pär Fontander.

Ja han trodde också på oss och promotade oss men vi hade ändå svårt att få spelningar i Sverige, jag tror första giget var i Uddevalla inför typ 15 pers. Det var först när vi spelade på Dynamo Open Air 1988 som vi breakade. Efter det fick vi några spelningar på The Marquee i London och så tog det fart men vi hade fortfarande svårt att få spelningar i Sverige. Idag är Candlemass större än någonsin och har tilldelats grammisar i Sverige och blivit nominerade i USA. Det är väldigt roligt men också lite konstigt, nu är vi ju 60 bast liksom och har börjat få en del fans som är i 20 års åldern. De var ju inte ens påtänkta när vi släppte Epicus.

Johan Längqvist är tillbaka i bandet och Leif Edling är pigg och kry igen. Ni gör dom här speciella spelningarna. Har Candlemass fått en nytändning?

Ja det kan man verkligen säga. Jag har velat ta tillbaka Johan i flera år och plötsligt stämde det för honom och jag tycker han gör det så otroligt bra. Han har inte sjungit på trettio och lirar vi förband åt Ghost på Globen och Johan bara går in och sätter det inför så mycket folk. Eftersom Johan var med från början och sjunger på Epicus Doomicus Metallicus och The door to doom som är vårt senaste album så känns det lite som att cirkeln är sluten. Johan är både en fantastisk sångare lite som en familjemedlem. Jag skulle säga att Johan betyder allt för Candlemass just nu.

Jag håller med om att Johan gör det otroligt bra men tycker också att Candlemass har skämt bort oss med bra sångare genom åren.

Ja Mats Levén gjorde det också bra Messiah Marcolin, Robert Lowe och Thomas Vikström var bra på sitt sätt. Jag tycker det är lite kul och ser på det som olika eror inom bandet.

Hur ser framtidsplanerna ut? Blir det någon mer spelning likt denna, ny skiva, turné?

Nej, ingen mer spelning som denna fast vi har lite funderingar på att sätta ihop någonting på någon teater i Göteborg men det beror på om vi får in det i kalendern och det blir i så fall bara en kväll. Leif Edling har skrivit ett antal väldigt bra nya låtar så vi kommer att spela in en ny skiva. Först ska vi under nästan hela 2022 turnera på skivorna Epicus Doomicus Metallicus och Nightfall sedan är planen att spela in nya skivan i november 2022 och då lägger vi de gamla skivorna åt sidan ett tag.

Jag reste som sagt ensam hit och kom i fredags. På lördagsmorgonen träffade jag tre nyvunna vänner från Danmark på hotellet. En av dom hade en Rainbow t-shirt så jag frågade om de skulle på Candlemass och på det svarade dom ja på så jag tipsade om Bröderna Olssons Garlic and Shots. Det är häftigt att upptäcka hur vänliga alla hårdrockare är.

Ja det är lite som en familj. Väldigt kul att våra fans tar hand om varandra.

Jag har också träffat två norrmän och en skotte som jag umgåtts med i helgen och allra häftigast var mannen som var från Irak som nu bodde i Detroit i USA och hade flugit hit för dom här två kvällarna, som ni signerade grejer åt här igår efter giget.

Det är helt galet han åkte från Detroit och hit för att se oss. Det är så coolt och han var jättetrevlig. Jag frågade Leif vad han skulle göra efter giget. :-Jag åker väl hem sade han men då sade jag att vi måste dra till Garlic and Shots och träffa folk. Det är fans från hela världen där som väntar på oss så han hängde med. Jag blir rörd när jag tänker på det. Det visar att det verkligen var våra största fans som var här.

Det är så mycket kärlek och värme som sprids under en sådan här helg och att alla kan texterna och vrålar med skapar en närmast euforisk känsla av lycka som ger energi och som säkert alla besökare kommer att leva på ett tag. Det är få konserter som når den höjden.

Tack så mycket jag blir så otroligt glad av att få höra sådant här. (Mats visar hur håret reser sig på armarna)

Jag undrar om den känslan av gemenskap och glädje når scenen. Känner man som musiker att det här är bra?

Ja det gör man. Jag var ju lite orolig inför det här med sittande publik men när jag såg hur folk satt och headbangade och jag måste säga att publiken som sjöng med hördes verkligen också så visst känner vi av stämningen. Publiken gjorde det väldigt bra och alla jag pratade med efteråt var lyriska.

Nu övergår vi till att prata om restaurangen som jag märker att Mats med all rätt är stolt över. Inredningen består av en massa grejer från Rock’n’roll världen och vi kommer in på soffan som D.A.D.använde på omslaget av deras klassiska skiva Riskin’ it all från 1991

Mats berättar att man tog fotografierna till omslaget i Stockholm och att det från början fanns två soffor varav D.A.D. auktionerade ut den ena och den andra blev stående kvar och hamnade sedan i ett förråd utanför Stockholm tills det kom ett telefonsamtal till Garlic and Shots som undrade om de ville ha en gammal soffa som hade använts till något skivomslag av ett band som hette D.A.D. så det var bara att åka och hämta den. Nu vill D.A.D. köpa tillbaka soffan men den är inte till salu. Bakom soffan hänger backdroppen från Candlemass Nightfall turné och den visade sig ha exakt samma färg som bakgrunden på skivomslaget så den passar verkligen in. När jag noterar att det är fullt av vinylskivor på golvet och taket tas ämnet vinylbrist upp och Mats säger att han ångrar att han sålde alla sina vinylskivor när Cd:n kom. Nu har han börjat samla vinyl igen och säger något som jag tycker stämmer till fullo. Man kan såklart lyssna på musik via digitala kanaler men sätter man på en LP så lyssnar man verkligen på den. Man håller i skivan och sedan i fodralet och finns det texter så följer man med och det blir ett helt annat lyssnande.

Kommer helgens spelningar att spelas in och på DVD för försäljning?

Det är inte riktigt klart än. Konserterna är inspelade och vi fick provlyssna lite och det väldigt bra. Det lät som om vi stod i lokalen och spelade men tanken är att det ska bli en konsertfilm likt The Hellacopters I’m in the band men om inte det blir av så kommer vi säkert att släppa en DVD med materialet

Foton: Allen Khamou och Marcus Ahlberg

Text: Marcus Ahlberg