Han har varit fast medlem i W.A.S.P sen 2006. Han lirade med bandet redan 1992 när de turnerade på albumet The Crimson Idol som än idag ses som en odödlig klassiker.

I dagarna släpper han en EP med projektet signal2noice där han spelar på en gitarr som har både bas och gitarrsträngar.

The Maloik kan idag stolt presentera en stor intervju med ingen mindre en Doug Blair.

Vad har Ingemar Stenmark och Brian May gemensamt? Hur startades signal2noice? Varför sover han alltid innan han ska gå på scen? Allt detta och en massa mer finns nu att läsa i vår stora intervju. Trevlig läsning.

Vi sitter just nu på ett café på Södermalm, som du själv valde för denna intervju. Varför just detta ställe?

Jag älskar Södermalm och just detta café är mitt favoritställe. När jag turnerade med W.A.S.P på The Crimson Idol turnén 1992, så bodde vi på Hilton som ligger väldigt nära från där vi sitter nu. När jag gick ut på en promenad i området och såg allt vatten, Gamla Stan och husen runt hotellet så tyckte jag, att det påminde mycket om Boston med gamla hus och öppna ytor likt den vi sitter på nu. Min promenad tog mig den till kyrkan, som ligger på andra sidan gatan. De hade någon typ av festival eller liknande. Så det var mina första intryck av Stockholm. Det finns även en trappa som går hela vägen ner som jag minns klart och tydligt och nu i oktober har det gått 30 år så tiden har verkligen flugit i väg. Så det är därför jag gärna sitter här för det var här allt egentligen började. När jag var här förra året så satte jag upp ett mål för mig själv, att om ett år så ska jag ha en permanent bostad här i Sverige.

Du bor just nu i Finland, men är det bara ett steg på vägen för att flytta vidare?

Precis. Finland var ett steg på vägen för att kunna flytta till Europa. Jag flyttade inte till Finland för att coacha band på Rock Academy där jag jobbar en del. Det är jättekul att jobba där, men jag min tanke har varit hela tiden att bosätta mig någon annanstans. England var mitt första val när jag flyttade till Europa, men saker och ting har förändrats. Speciellt under de perioder som vi har turnerat väldigt mycket och jag flackar omkring överallt, så har det blivit svårare och bo i Finland tack vare migrationskrisen, pandemin och så vidare. Så av många anledningar så känner jag mig redo att flytta till Stockholm för jag älskar att vara här.

Ni lirade på Skansen i juli. Det var W.A.S.P första konsert på 2,5 år. Hur kändes det att vara på scen igen?

Underbart. Det kändes ändå ganska normalt och inte alls ovant för mig. Jag har spelat med mitt andra band samt gjort en del clinics i Finland. Även det inte har varit på en lika stor scen, så har jag inte känt att jag har varit borta så länge från den stress och spänning som det innebär att stå på scen. Det var samma sak med vår trummis Aquiles Priester. Han har gjort en massa saker med olika band på scen. Vår bassist Mike Duda har spelat med Dizzy Read från Guns N’ Roses, så det väl bara Blackie som inte har spelat publikt sen vår senaste spelning i Brasilien. När vi kom tillbaka till hotellet efter konserten så kändes det ganska normalt. Det var som att det hade gått bara några veckor sedan vi sist spelade tillsammans.

Dom flesta känner dig som Doug Blair, men ditt fullständiga namn är Douglas Blair Lucek. Som jag har förstått det, så hade du rötter från Tjeckien. Kan du berätta mer?

Japp. Min pappa var tjeck och jag använde hela mitt namn i mitt tidigare band Run 21 som jag hade med Stet Howland som också har lirat med W.A.S.P. Problemet var bara att de flesta inte kunde uttala Lucek korrekt. Så efter en spelning gick jag in i vårt omklädningsrum och sa till de andra i bandet. ”Jag måste verkligen berätta en sak för er. Från och med nu kommer jag enbart att använda mig av mitt mellannamn så nu heter jag Doug Blair” De blev väldigt lättade för de trodde jag skulle hoppa av bandet.

Övervägde du någonsin att ta ett artistnamn?

Nej, jag tyckte det räckte med mitt mellannamn.

Jag läste att du hade en drömde att bli professionell skidåkare när du var yngre.

Kanske inte professionell, men jag älskade att tävla. När jag var tonåring, så jag åkte runt till flera olika skidanläggningar på helgerna för att tävla med mina vänner. Min storasyster var faktiskt på gång att försöka kvalificera sig till OS men vi stannade på amatörnivå. Det var fram tills jag var runt 16–17 år, som jag hade en liten ambition att fortsätta tävla. Att bli proffs är en dock del jobb med att skaffa sponsorer, utrustning och så vidare. Sen upptäckte jag att det var roligare att turnera, stå på scen och göra folk lyckliga.

Hade du någon förebild när du åkte skidor?

Absolut. Ingemar Stenmark och Alberto Tomba och sen hade jag en stor förebild inom motocross. Det var en belgare som hette Roger DeCoster, som likt Ingemar var i sin egen värld. Han hade en förmåga att kunna kommunicera med sin motorcykel på ett sätt, som gjorde att han vann precis allt.

När vi spelade tennis så var Björn Borg en stor förebild och det som förenar alla dessa är deras fokus. Man kan faktiskt jämföra dem med gitarrister som Yngwie Malmsteen eller Eddie Van Halen. De tog sig ann sitt instrument på samma sätt som de tog sig ann sin idrott. Samtliga tog det hela till en helt ny nivå, tack vare att de var så fokuserade och ville bli bäst.

Visste du att när Ingemar var som bäst, så stannade Sverige när han åkte? Till exempel skolor och arbetsplatser stannade upp för att folk ville se eller höra när han åkte.

Är det sant? Jag har faktiskt en bra Ingemar-historia.

Vi brukade åkte skidor i Vermont som låg ca två timmars bilfärd norr från där vi bodde. Jag träffade aldrig mina vänner på helgerna under vintern för vi drog och åkte skidor i stället.

På den tiden brukade det arrangeras en världscuptävling där en gång om året, så vi åkte dit för att se de bästa i världen tävla. Naturligtvis var alla liftar avstängda så det gick inte att använda dem, men man kunde gå upp för backen. Så jag och mina vänner gick upp och satte oss i snön nära en av portarna vid en väldigt brant del av backen. När vi satt där och kollade in när de andra åkarna inspekterade banan, så kom Ingemar och stannade precis där vi satt. Han stod där en liten stund innan han åkte nedför branten i full fart genom alla portar och vi bara satt där och bara gapade. Det var en grym upplevelse att få uppleva på nära håll hur han åkte. Ingemar hade en så unik och distinkt åkstil. Inom musikbranschen, så kan man jämföra honom med bland annat Jeff Beck eller Brian May. Om jag får nämna Yngwie Malmsteen som exempel, så spelar han på ett sätt som andra kan kopiera. Det är dock betydligt svårare att kopiera Jeff Beck eller Brian May. De har ett helt unikt sätt att spela och det är samma med Ingemar. Han var så unik när han åkte och det var ingen som kopiera hans åkstil.

Vilka förebilder hade du när du började lira gitarr?

Jimmy Page och Alex Lifeson framför allt. Till viss del även Jimmy Hendrix också, men honom hann jag aldrig se. När jag upptäckte Rush, så var de på väg att bli riktigt stora.  Det var lite obskyra, fortfarande underground men på det sättet de spelade på fast de var en trio. Geddy och Alex körde med sina fotpedaler och de kunde addera saker till sitt sound när de behövde göra det. Led Zeppelin gjorde det också, men på ett lite annat sätt. Det var John Paul Jones gjorde alla de där sakerna medan Rush kombinerade mellan Zeppelin och Judas Priest. De hade lite mer tyngre gitarrer likt Black Sabbath, men med mer stil och dynamik än Zeppelin

Rush är ett band som jag personligen inte har upptäckt ännu. Jag känner naturligtvis till några låtar och medlemmarna men tyvärr inte mer än så.

Det är något konstigt gap mellan USA och Europa. Vissa amerikanska band som typ Manowar slår i Europa men inte i USA. Band som Van Halen, Journey och Rush är jättestora i USA, men inte lika stora i Europa.

När jag nu har bott här ett tag så kan jag nästan sätta fingret på det. Det finns mycket att säga om men jag ska försöka sammanfatta det hela. Sedan jag flyttade hit så har jag kunnat på ett mer objektivt sätt kunnat förstå skillnaden mellan USA och Europa

Anledningen till att band som Van Halen, Poison och Journey, som inte är lika stora här som de är i staterna är det som deras texter handlar om. Texterna handlar mycket om att festa och ha kul och det tas inte emot lika bra här i Europa som det gör i USA.

Vilken är de populäraste W.A.S.P – låten i USA?

”Fuck like a beast”, ”Blind in Texas” och ”Wild Child” är ganska jämna. Dessa tre ligger inte så långt men klart före till exempel ”I wanna be somebody”. I Europa är den helt klart nummer ett, men i USA är den som bäst på femte plats. Det intressanta är att, Blackie läser alla listor och kolla alla streamingsiffror över vilka låtar som går bäst. Han är väldigt intresserad över varför de är så populära i de olika delarna av världen.

Han känner naturligtvis till de klassiska TV-programmet från 1986 (Svar direkt) men eftersom han inte bor här så har han till skillnad från mig inte kunnat förstå varför folket här i Europa kan relatera till ”I wanna be somebody” på samma sätt som människor i USA kan göra.

När ni bestämmer er setlista. Gör ni någon skillnad på USA och Europa?

Inte alls. Vi gör det som fungerar i setet. När vi gör en setlista för en festival, så är den designad för att vi ska kunna göra en så grym konsert som möjligt. Det finns folk som har sett oss så många gånger, som vill höra något som de aldrig har hört förut. Sen finns det folk aldrig sett oss förut, så en setlista för en festival går efter en ganska enkel manual. Hela setet är inte starkare en den svagaste låten

De fansen som har sett bandet många gånger kommer alltid att säga, att just den låten från just det albumet spelar ni aldrig. Den är lite obskyr, men jag älskar den och jag skulle dö om ni kunde spela den live en gång. Självklart vill man spela något sådant men å andra sidan finns det fans som undrar varför de spelade just den låten.

Jag har sett er nu 5–6 gånger nu och har aldrig sett en dålig konsert. Vad är hemligheten bakom er väldigt höga nivå?

Vi håller oss till ett ganska enkelt formulär. Som vi pratade om förut så slänger vi inte in en massa konstiga låter bara för att vi vill spela dem. Vi spelar inte heller låtar som enbart en liten skara av fans vill höra, men som merparten inte vill höra.

Vi har oftast runt 80–90 minuters speltid och då handlar om att skapa en show där ingen tappar intresset för en enda sekund. Och det är inte lätt fast att vi har mycket material till vårt förfogande. Vi har en del material att välja i mellan och vi försöker även pröva något nytt. Vi kollar även på olika låtar som vi kanske inte spelat på länge alternativt aldrig spelat innan. Sen prövar vi den låten och känner vi inte att den håller samma standard som de övriga låtarna i setlistan så droppar vi den. Det är nog samma angenäma problem för andra band som har en stor katalog med album som fansen känner till.

Sen är kontinuiteten det absolut viktigaste för att setet ska vara så bra som möjligt. Vi vill inte göra en dålig show där och en jättebra show där, så kontinuiteten är jätteviktigt. Det gäller allt ifrån all utrustning, vårt crew, ens egen hälsa och hur bandet kommer överens med varandra. Allt detta bidrar till hur bra vi spelar ihop. Spelningen i Stockholm var vår första spelning tillsammans på två och ett halvt år, så alla undrade om vi fortfarande kan prestera på topp eller inte. Du kan se vilket band som helst som är ute och turnerar som kanske inte borde varit ute, men du betalar ändå för att höra vissa låtar. I realiteten så borde de ha lagt av för länge sen och det är inget som vi vill att folk ska tycka om oss.

När vi går på scen, så vill vi ha inställningen att ingen har sett oss tidigare.  Det ska kännas som att det är vår första konsert någonsin efter att vi har släppt vår debutskiva.

Något som slog mig när ni spelade på Skansen var Blackies röst. Han var verkligen i sitt esse.

Verkligen. Han är verkligen i toppform, så han är den sista som vi behöver oroa oss för.

Har du några speciella rutiner innan du går på scen?

Jag brukar sova en stund. När vi är på turné och när det är två timmar kvar tills showen ska starta, så brukar jag gå ut till turnébussen. Då är det oftast ingen där för alla är inne i konsertlokalen och förbereder saker och ting. Jag pluggar in mina öronproppar, sätter mig i en skön stol och sluter ögonen och drömmer att jag befinner mig på en sandstrand eller liknande. Jag ligger aldrig ner för jag vill inte gå in i en djup sömn. Trots vårt hektiska turnéschema som vi oftast har, så tar det bara 30 sekunder för mig att komma in i en dröm och jag behöver inte ens anstränga mig för det. Det är lite som det var i skolan. Man är trött och man böjer ner huvudet, men man kan ändå höra ens lärare eller kamrater prata. Man befinner sig ändå i ett avkopplat läge utan att hamna i en djup sömn. Så jag tar en halvtimme där jag varvar ner och tar det lugnt. När väl jag går in i arenan så är jag inte riktigt vaken ännu. Jag vaknar upp väldigt långsamt och det har gjort att jag inte blir nervös utan är väldigt avslappnad när det är dags att gå på scen. Precis innan vi går på scen så gör vi en fistbump eller liknande och önskar varandra en grym show. Vid den tidpunkten så är jag 100 procent vaken, men är fortfarande helt avslappnad. Så när jag går på scen är jag fulltankad med energi och under de första låtarna så varvar jag upp motorerna för att komma i gång ordentligt vilket gör mig redo att spela ett långt set och vara tillräckligt avslappnad för att spela mina solon på ett enkelt sätt.

Jag har märkt att det blir svårare att spela när jag blir nervös och övertänd, för då springer jag omkring lite för mycket och stressar igenom mina gitarrsolon. Skulle jag missa min powernap så gör det inte så mycket. Dock har jag inte riktigt samma energi som jag hade haft om jag hade fått sova, så det är en bra rutin att ha. Jag dricker inte kaffe innan konserten utan jag brukar dricka vatten, äta en banan eller en chokladkaka och det gör att man har tillräckligt med energi att ta sig igenom en konsert fast man svettas som tusan.

Ingen alkohol?

Aldrig. Ingen av oss dricker i övrigt huvudet taget. Det är den totala motsatsen mot vad vi vill göra. Det har dock hänt vid ett fåtal tillfällen inför en spelning eller en clinic, där min sovrutin inte har fungerat och man kanske är lite nervös. Då öppnar jag en öl och tar tre smuttar och sen är det bra. Det gör att man tar av lite grand av nervositeten och blir lite mer avslappnad. Jag vill inte att det ska påverka mitt gitarrspel så det där av att vara full när man går på scen hör lite mer hemma i den gamla skolan.

Under den spelningen så spelade ni ”Crazy” från Golgotha. Jag blev väldigt överraskad när ni spelade den. Hur ser du på den?

Vi har spelat den många gånger och ser man på de skivorna som vi har släppt sen Dominator, så är det den låten som har mest streams och airplay. Så den är väl det närmaste som man kan kalla för en hit i den nya eran så att säga.

Jag trodde stenhårt på att det ”Miss you” eller ”Heaven hung in black” som var poulärast.

Dom är där uppe men de är långa låtar och jag tror inte att de har fått samma uppmärksamhet och airplay som Crazy har fått. Men jag är inte 100 procent säker på det.

På tal om Miss you så är Jag är en stort fan av just den låten. Jag älskar texten och dina två solon som är med på den låten. För mig är det ren gitarrporr och ren perfektion och det är utan tvekan ett av de bästa gitarrsolon som jag någonsin har hört.

Tusen tack. Det kom verkligen från ingenstans och just i den vevan så höll jag på att göra slut med min dåvarande flickvän, så det är därifrån det kommer. Ibland så får man ut sina känslor fullt ut när man spelar.

Man kan verkligen kan höra det i ditt gitarrspel. Du spelar verkligen med en känsla och en inlevelse som man verkligen kan ta på. Kan du berätta hur du kom på idén till solot?

Första solot arbetade jag på hemma. Det andra solot bara jag prövade mig fram tills jag hittade gnistan. Vår dåvarande trummis Mike Dupke skötte inspelningen medan Blackie satt och jobbade med texterna. Han sa till oss att köra på och så får vi se vad som kommer ut av det. Vi prövade solot 5–6 gånger och det flöt på riktigt bra. När vi var klara så sa Mike att ”vi har någonting här, vi måste hämta Blackie”. Vi hämtade Blackie och han lyssnade på det och kunde även han konstatera att det finns någonting där. Efter att vi jobbat med lite andra låtar, så gick vi tillbaka till ”Miss you” och ändrade några småsaker. Dock behöll stora delar av grundidén för den hade kommit så naturligt. Det är oftast då de bästa kommer ut när man tänker inte så mycket. Grabbarna brukar säga till mig att tänk inte, bara spela. Om du tänker så blir det inte bra, så det är kul när vi kommer till den punkten i studion.

Hur stor är chansen att ni spelar den live igen?

Ska vi spela den live, så kanske vi måste droppa The Idol.  De är båda 8 minuter långa och har ett liknande arrangemang. ”Heavens hung in black” kan man slänga in senare i setlistan om man kör The Idol tidigt för de är tillräckligt olika varandra. Men det går inte att ha för många sorgliga ballader i heller. Om setet är tillräckligt långt och det finns tillräckligt med dramatik så kanske det skulle fungera. Men det är en balansgång man måste gå för att få ihop en helhetsbild

Jag läste lite på Wikipedia häromdagen. Du har varit i W.A.S.P permanent sen 2006. Sen läste jag att du även var med under 2001. Kan du berätta om det?

Jag gjorde två festivalspelningar det året för att Chris Holmes inte kunde följa med. Hans pass hade gått ut eller något liknande. Så vi spelade på Sweden Rock, vilket var första gången som jag spelade där och vi gjorde Gods of metal i Milano tillsammans med bland annat Judas Priest. Jag flög till Kalifornien och vi repade i elva dagar, innan vi flög över till Europa och gjorde dessa två spelningar och det var det hela. Sen hörde jag inget mer efter det på ett tag för Chris hade kommit tillbaka eller om det var Darrel Roberts som hade anslutit till bandet.

Under den tiden hade jag regelbunden kontakt med Stet och han sa att det fungerade så där. De spelade på sunkiga ställen och han sa även till mig. ”Gör dig redo för du kan få ett samtal när som helst”. Sen ringde en vän till mig som jag hade känt sen Run 21 tiden. Han frågade om jag hade hört att Darrel hade hoppat av bandet. Jag skrev till Mike Duda som jag hade känt sen high school fö vi är nämligen båda två från Connecticut. Jag skickade ett snabbt e-mail och berättade att, jag hade hört att Darrel hade hoppat av och att jag finns tillgänglig om de behövde hjälp med att täcka upp för en kortare period om det behövdes.

Mike skrev tillbaka ganska snabbt tackade så mycket för erbjudandet. Han berättade att Darrel var borta men att de hade en ersättare redan klar. Så jag lade det åt sidan men inte helt och hållet. Jag fick nämligen känslan, att bara för att de hade en ersättare klar så fanns ändå möjligheten att de fortfarande kunde ringa i sista minuten med beskedet att det fungerade inte.

Eftersom jag hade min magkänsla så var jag hela tiden redo. Jag berättade för min dåvarande fru som jag hade då, att det finns en chans att de ringer mig dagen innan en konsert och ber mig att hoppa in. Sen kom det där samtalet som jag kände på mig skulle komma. Fick frågan om jag kunde hänga med och turnera i ungefär en månad och jag sa absolut.

Så jag åkte med på några spelningar i USA och några festivaler i Europa. Vi hade 2 dagar att repa in låtar men det slutade med att vi inte spelade något alls. Det var lite för mycket med andra saker fixa med, som att få ihop en crew och all utrustning plus att jag kunde redan setlistan så vi behövde aldrig repa.

Den turnén var ganska liten med lite udda spelställen men det var kul. Sen skulle vi spela i Finland på Sauna Open Air i Tampere med bland annat Twisted Sister. Dagen innan som vi skulle flyga hem kom Blackie fram till mig och frågade om jag ville fortsätta bandet och jag sa naturligtvis ja. Sen berättade han att det var en platta klar och det enda han behövde var solon. Så jag flög till Kalifornien för att spela in solon till bland annat ”Mercy” och ”Heaven’s hung”. När jag fick höra ”Heaven’s hung” tappade jag nästan hakan för den var så bra. Blackie hade aldrig skrivit den typen av låt innan och vart kom en låt som ”Mercy” ifrån? När jag hörde ”Take me up” så ville jag bara gå med i bandet nu. Till och med en idag när vi spelar låten live så får vi gåshud när vi spelar mellandelen av låten. Samma med Heaven’s hung för den är så kraftfull att spela så vi måste bara spara den för framtiden. Det är ingen låt som man spelar utan anledning, för den har mer mening än en kärleksballad som till exempel Miss you och The Idol.

Tvekade du aldrig att gå med i bandet igen?

Hade inte Dominator hade varit så bra så hade jag inte varit kvar i bandet vid det här laget. Jag hade så mycket annat på gång just då. Jag var gift, jag höll på med signal2noice och jag undervisade 40 elever/vecka så jag tjänade bra pengar. Det materialet som var med på Dominator och de andra låtarna som sen hamnade på Babylon och ”Golgotha” gjorde att jag ville vara med igen. Vad som än hände med Blackie vid den tidpunkten, så klev han verkligen fram och skrev fantastiska låtar.

Sanningen är, att jag inte gillade inte de skivorna som släpptes efter ”The Crimson Idol”. Jag tror faktiskt inte jag kan nämna en enda låt på plattorna som släpptes mellan ”The Crimson Idol” och Dominator som jag kan lyssna på. Jag älskar dock alla låtar på ”The Crimson Idol” på ”Dominator”.

Nu vill jag prata med dig om ditt projekt signal2noice. Ni släpper en EP den 16 september Kan du berätta om hur det startade?

signal2noice startades 1995. Efter jag hade kommit hem från Crimson Idol turnén så gick jag tillbaka till Run 21 i några år innan vår trummis hoppade av för att börja spela med Mr Big. Ur Run 21 så ville jag skapa en trio som spelade instrumental musik och även visa upp den akustiska och elektriska sidan av mina dubbelhalsade gitarrer.

Vi gjorde en konsert i Boston 1995, som jag sedan flyttade till. Innan flytten till Boston så hade jag tillverkat ett instrument till min basist som jag sedermera skulle flytta ifrån.

Jag skulle spelat min dubbelhalsade gitarr medan han skulle spelat på en bas med gitarrsträngar på. Så när jag skulle gå över till att spela ett solo på den elektriska delen av gitarren, så kunde han spela byta från bas till gitarr. Så jag tillverkade ett instrument till honom och han började använda den, men tyvärr hann inte utveckla det fullt ut innan jag flyttade.

I Boston började jag jobba på ett gitarrföretag. Eftersom han inte hade flyttat med mig, så jag började fundera vad jag skulle göra nu. Så jag beslöt mig för att börja spela på det där instrumentet, för jag tyckte det såg coolt ut. Jag försökte hitta en trummis och börja skriva musik, så till dags datum har jag skrivit runt 50 låtar på detta instrument och det är skitkul att spela på det. Den har tre bassträngar och fem gitarrsträngar, så det enda jag behövde var en trummis. Genom åren har jag jobbat med ett gäng av grymma trummisar, som jag har skrivit, spelat in och uppträtt med. Men när jag flyttade till Finland så behövde jag hitta en ny trummis. Jag hittade till slut en som jag jobbade med fram tills jag gick med I W.A.S.P igen 2006. Det roliga är, att jag berättade för dig förut att vi inte behövde repa, för jag kunde redan ”Love machine” och de andra låtarna trots att jag inte hade spelat låtarna på sex år. När Blackie spelade upp låtarna på Dominator och jag skulle börja lägga gitarrsolon på dem. Det var första gången sedan 1998 som jag spelade solo gitarr. Jag hade ju fokuserat på det andra instrumentet och eftersom det är en fullängds bashals på den, så är det svårt att spela solon på den. Allt handlar om att skriva ackord där man använder alla strängarna, så det låter som typ Zeppelin eller Rage against the machine.  Det var riktigt kul att göra det men som sagt hade jag inte varken spelat gitarr eller lirat i något band på ett tag. Jag hade jobbat med att mixa ljud, byggt gitarrer och gett gitarrlektioner men inte spelat sologitarr alls.

signal2noice består av Douglas Blair och Toumas ’Toxy Cruz’ Lehtonen

Du hade inte spelat sologitarr på länge. Hur gick du tillväga egentligen när du tog upp den delen igen?

När jag satt i studion med Blackie och börjat fundera över hur jag skulle lägga upp mina solon på alla dessa grymma låtar. Det som var lite coolt var att, eftersom jag hade varit borta så länge ifrån sologitarr spelandet så hade jag glömt av det mesta av de grejerna som man kanske liknar med en sologitarrist. Allt som jag minns var det som verkligen fanns där, så det som till slut kom ut på Dominator var helt enkelt det som fanns kvar från min naturliga gitarrgrund. Jag hade varit så inne i mitt arbete med min åttasträngade crossovergitarr. Det hade har varit mycket skrivande och en hel del annat, så jag hade inte rört min Washburn eller Les Paul på länge. Jag behövde dem helt enkelt inte just då vid den tidpunkten. Jag har ju inte spelat solo med någon, men det ledde till skänk från ovan för det ledde till att jag kunde återupptäcka mitt sologitarrspelande på nytt på låtar som ”Mercy”, ”Heaven’s hung” eller ”Take me up”. När jag lyssnar på dem idag så låter det ganska enkelt, för jag kunde helt enkelt inte göra några häftiga grejer. Jag hade ju inte tränat något utan jag kunde bara spela det som passade i låten. Jag tror att Blackie gillade det, för han visste inte om att jag hade spelat åttasträngat de senaste åren och inte någon sologitarr alls. Han var mest intresserad av hur jag tänkte spela på låtarna och det var det som kom ut i slutändan.  Jag tror att matchningen blev perfekt för dels så gillade jag de låtarna som Blackie skrev och han gillade sättet som jag spelade på låtarna. Hade jag spelat sologitarr där jag hade hållit på med en massa shredding så hade det inte blivit bra alls.

Du nämnde att du har spelat in över 50 låtar men på den kommande EP:n som släpps 16 september är det bara 5 låtar. Vad hände med det andra 45?

De är inspelade men de har inte blivit mixade ännu. Det finns 9 låtar som är klara men vi släpper nu EP med fem låtar. Förra året släppte vi en singel med tillhörande musikvideo och nyligen, så släppte ytterligare en singel samt en musikvideo. När jag har gjort klart fler låtar så släpper vi en skiva till och en skiva till när nästa grupp av låtar blir klara. När man är två så gör man klart en låt på nolltid, till skillnad om tre eller till och med åtta personer som ska jobba tillsammans. Men nu har jag äntligen en del turnerande med W.A.S.P att se fram emot, så jag måste fokusera fullt ut på det.

När kan vi förvänta oss ett helt album?

Är inte säker men förmodligen nästa är. Vi ska försöka släppa det i ett fönster mellan de saker som W.A.S.P ska göra. Så kanske till våren innan vi ska ge oss ut på vår europaturné, men det beror på om W.A.S.P ska släppa någonting också. Sen hoppas jag att kunna uppträda med signal2noice när jag inte är ute och turnerar med Blackie. Vad som är coolt med vår duo är att, det är som upplagt för att ha med gästartister på scen. Vi kan bjuda in sologitarrister, sångare eller andra musiker som kan spela med oss på någon eller flera låtar.

Har du designat sin Hamer guitarcross själv?

Ja. Det har funnits både åttasträngade och tolvsträngade basar men ingen har hittills delat på både bas och gitarrsträngar till olika förstärkare, för det är svårt att få det att fungera. Vi har dock fått det att fungera och det låter jättebra. Det är en bas och gitarr i ett. Det är som att spela en dubbelhalsad där du kan välja den ena eller den andra. Jag hoppas att jag kan hitta fler musiker som vill testa detta för det är riktigt kul.

Så det är en Hamerbas som du har modifierat med gitarrsträngar?

Ja, det är en Kramerbas från 1980, som jag har modifierat med en massa elektronik, så det har varit en utmaning att hitta delar som fungerar tillsammans. Det är ett unikt instrument, men det har varit en massa arbete med att få den att fungera.

Douglas Hamer Guitarcross.

Har du arbetat med Hamer när du designade din guitarcross?

Inte alls. Den enkla anledningen är de bryr sig helt enkelt inte, för det är inte något som skulle sälja. Den enda anledningen till att jag skulle få dem att bry sig är om jag skulle lyckas slå igenom kommersiellt och göra succé med den. Då kanske de skulle komma och tycka att det här är en cool design så nu tillverkar vi en. Det är ungefär samma grej med den dubbelhalsade gitarr som Slash har där han kan spela både akustiskt och elektriskt. Den är inte värt att göra en produktionsmodell av den för den är ingen storsäljare.

När jag gick med i W.A.S.P igen så hade jag ingen aning om att det var förändringar i bandet. Vid den tiden hade även Mike Dupke tillkommit till bandet för både Darryl och Stet hade hoppat av vilket var synd för jag hade verkligen velat spela med Stet igen. Gitarristen Mark Zavon kom in tillsammans med Dupke men av hälsoskäl kunde han inte fortsätta, vilket var synd för han och Mike kände varandra väl och det hade säkert fungerat jätte bra. Så det var då kom jag in i bilden, men jag tyckte det var tråkigt att Mark inte kunde fortsätta. Han är en otroligt trevlig kille som lyckligtvis har tillfrisknat och har de senaste åren bland annat jobbat med Panteras bassist Rex Brown.

I musikvideon till Hold on to my heart och The Idol ser man egentligen aldrig sologitarristens ansikte. Ryktena säger att det är du som är gitarristen. Stämmer det?

Nej. Det är en skådespelare som de hade anlitat. De gjorde dessa videos innan jag gick med i bandet 1992. De spelades in i England med både Stet och Johnny Rod, men de hade inte gjort klart med någon gitarrist vid den tidpunkten. Så de anlitade en skådespelare som även var med i videon till ”Arena of pleasure” och ”The great misconceptions of me”. Jag gjorde faktiskt en liten stand-in i slutet av Misconceptions för det var något som inte fungerat. 1993 så hoppade jag in för den skådespelaren och filmade den delen på slutet när han hänger sig i gitarrsträngarna. Jag är inte säker, men när Blackie satte ihop filmen med alla delar, så tror jag att jag är med där.

I den tillhörande filmen till The Crimson Idol så har Jonathan Steel en röd B.C Rich gitarr som är ikonisk. Övervägde du att göra en kopia av den när ni körde jubileumsturnéerna på The Crimson Idol?

Den typen av gitarr passar inte mig alls. Jag har en Mockingbird som jag har byggt själv, men jag har aldrig varit en B.C Rich kille. Blackie har haft ett samarbete med B.C Rich men han kör med ESP nu.

Är du mer en Les Paul kille?

Les Paul eller Strat är mer min grej. Jag har aldrig varit för de mer spetsiga gitarrerna och det finns tillräckligt med gitarrister inom hårdrock som lirar den typ av gitarr

När vi ändå är inne på ämnet så vill jag fråga dig lite om dina gitarrer, för du har några stycken. Jag minns första gången jag såg dig med W.A.S.P så hade du en Les Paul liknande modell med en roterande sågklinga som var skitcool. Varför använder du inte den på scen längre?

Jag har två av den modellen och det är för att den väger för mycket. Den är supertung och sen är det en japansk Les Paul-kopia från 70-talet, som jag har modifierat med sågklingan bland annat. Det var jättekul, men de började de bli gamla och slitna, plus jag fick tre nya ESP gitarrer i den vevan. Då insåg jag vad jag hade saknat med ett instrument. Det kändes nytt och fräscht plus att de låter riktigt bra.

Är dessa din egen signaturmodell?

Nej. ESP gör dock bra instrument och jag är tacksam för att jag har fått mina gitarrer från dem. Jag har bara modifierat dem lite, satt dit en sågklinga och lite andra saker som jag normalt gör en gitarr. Men jag har inget officiellt stöd från företaget.

En annan gitarr som sticker ut för mig är din Washburn med det lysande kyrkfönstret.

Jag har två av den modellen faktiskt. Dels den med kyrkfönstret och en med ett fönster från en fängelsehåla. Den med kyrkfönstret har blivit min studiogitarr. Mycket av det du hör på Golgotha samt allt på Reidolized är inspelad med den gitarren. Jag har monterat in en grej som heter sustainiac. Man kan höra framför allt i solot till låten Golgotha att, noterna låter på ett speciellt sätt.  Den har blivit Blackies favoritgitarr, för när vi ska spela in lite speciella grejer vill han alltid att jag spelar på den. Vi kör lite olika noter och lägger sen ihop dem till något vackert, som till exempel inledningen av Golgotha är gjort på det viset.

Varför använder du inte den live längre?

För att jag inte vill ta ut den på turné. Jag använder den när jag kör clinics men inte mer än så. Jag har sparat min sustainiac från den gitarren, så om vi ska spela Golgotha igen så monterar jag bara den på min ESP med den guldfärgade sågklingan. Den fungerar ungefär lika dant som på min Washburn och live kan den prestera minst lika bra, men när jag är i studion så använder jag min Washburn för där låter den bättre

Jag läste att du tränar ungefär en timme per dag. Gör du det fortfarande?

Om jag har möjlighet att göra det varje dag så är svaret ja. Jag brukar köra regelbundet ungefär mellan 30 till 45 min med nylonsträngar på morgonen och kvällen innan det är dags att skruva upp volymen ordentligt. När jag reser så är det svårt att ha en regelbunden rutin på det hela. Men när jag kommer hem så riggar jag upp allt i studion. Antingen så spelar jag igenom det som vi har i setlistan eller så jobbar jag med ny musik.

Ni ska ut på er 40 års turné nu i höst eller hur?

I oktober åker vi på USA-turné och nästa år kommer vi till Europa. Vi skulle gjort den i våras men det blev tyvärr inställt så nästa år blir det 40.5 års turné.

Kan du avslöja något om turnén? Typ setlista eller liknande?

Vi har satt ihop en setlista men det är inget som jag kan avslöja ännu. Vi kommer att spela låtar som vi aldrig spelat förut och det kommer bli grymt.

Det är inte bara W.A.S.P som har 40 års jubileum i år eller hur?

Nej. Både W.A.S.P och mitt första band Run 21 spelade live första gången i oktober 1982. Den 17 augusti är det 40 år sedan Stet Howland och vår bassist Jimmy ringde mig och meddelade att de tänkte starta ett nytt band och de ville att jag skulle lira gitarr. Jag var 19 år då och när jag fick samtalet så åkte jag i väg på semester med min pappa så jag fick lite tid att fundera på saken. Vi började repa i augusti och hade vår första spelning i oktober. W.A.S.P första spelning var också i oktober 1982, så det är ganska fantastiskt att vi startade upp samtidigt, fast på varsin sida av landet. Vi höll till på östkusten medan Blackie och hans manskap höll till på västkusten. W.A.S.P släppte sin debutplatta 1984 och vi släppte vår första EP 1985. Det ironiska med vår bassist Jimmy, är han var väldigt lik Blackie i mångt och mycket. Han var skådespelare, han var lika lång som Blackie, han var högerhänt bassist. Dock hade han inte samma driv som Blackie hade. Men i mångt och mycket hade han lika hög energi som Blackie, så hade jag och Stet inte jobbat med Jimmy så tror jag inte att vi hade varit redo att jobba med Blackie. Jag jobbade med Jimmy i 10 år medans Stet jobbade med honom i 5 år innan han flyttade till Kalifornien och började spela med W.A.S.P. När W.A.S.P och Run 21 firade 10 år som band så fixade Stet in mig i bandet inför The Crimson Idol. När vi gjorde den turnén 1992 så sa Blackie till Stet när vi satt på turnébussen. ”I år är det 10 år sedan jag startade W.A.S.P”. Stet tittade på mig och sa, ”Det är 10 år sedan vi startade också” så vi hade samma 10 års-jubileum men W.A.S.P hade ju kommit lite längre än vad vi hade gjort. Dock hade två tredjedelar av Run 21 hade börjat lira med W.A.S.P, så det känns lite som det var menat att bli så. Stet är verkligen en fenomenal trummis. Han hade kunnat hamna i vilket band som helst men Blackie lyckats knyta till sig honom och han gjorde The Crimson Idol som är en riktig klassiker. Jag önskar verkligen att han hade varit kvar i bandet, men han försvann under den perioden när jag inte var med i bandet. Men att ha med Mike Dupke i bandet och med det som han har bidragit med på de senaste fyra plattorna är obeskrivligt. Jag tror faktiskt han ska vara med och spela in den kommande skivan också, men det slutgiltiga beslutet är inte mitt. Jag tror dock att han och Blackie har hittat ett bra sätt att arbeta i studion. Mike vill inte turnera med bandet längre, men han älskar att spela in med Blackie. Aquiles hade kunnat spela skiten ur låtarna också men Mike har ett sväng och en känsla som jag tror påminner Blackie om Tony Richards som var W.A.S.P orginaltrummis.

Du nämnde att W.A.S.P kommer att släppa nytt album. Finns det låtar som är klara redan nu?

Ja, men jag har inte haft möjligheten att lyssna på allt ännu. Just nu koncentrerar vi oss på 40-årsturnén och sen börjar vi spela in. Sen håller Blackie på med sin självbiografi och den kommer att bli grym för han är en grym historieberättare. Sen håller även jag på att skriva en bok med hjälp av en författare i Finland.

Kan du berätta mer om din kommande bok?

Jag började skriva den för 2,5 år sedan. Den kommer handla om tiden från Run 21 med Stet till dagens datum. Den släpps förmodligen efter att Blackie har släppt sin.

Har du någon titel klar för boken?

Nej. Just nu handlar arbetet enbart att få ihop allting.

Nämn tre favoritlåtar som ni sällan eller aldrig spelar live som du gärna hade velat framföra.

Mercy är helt klart på min lista för jag tycker den är grym. Vi har spelat den en gång på en festival i Turkiet. Gitarrerna behöver dock stämmas ner, för den har ett tungt riff i låga D och den har en grym refräng. Men vi har gjort den och efter diskussion så har vi kommit fram till, att vi har låtar som är starkare så vi behöver inte spela den när vi har en setlista med 100 procent starka låtar.

Take me up vore kul att spela mer ofta men vi vill inte nöta ut den. Det finns vissa låtar som man kan plocka ut från setlistan och vid tillfälle plocka in dem igen. Blind in Texas behöver vi till exempel inte spela varje gång. Vi har Love machine och I wanna be somebody som vi spelar varje gång. De plockar vi aldrig bort för de är stämplade i setlistan. Blind in Texas är en partylåt som vi kan spela, men om vi har en annan partylåt och vi är i partystämmning så spelar vi den. Skulle vi spela Heaven’s hung in black, så fungerar inte den med de övriga partylåtarna som Animal eller liknande.

Annars älskar jag att spela Miss you eller Heaven’s hung om det går att klämma in den. Vi brukade spela Babylon is burning och ett par andra låtar från den skivan som jag gillar men inte spelar längre. Last runaway är en kul låt att spela plus några andra som kommer och går. Scream är en låt som jag önskar vi spelade mer ofta. Det är en grym låt från Golgotha och den har det där Wild child eller Crazy patenterade groove och riff men den spelar vi tyvärr inte live, men jag hade älskat att göra det. Dock brukar jag spela den under mina clinics,

Har du något kul konsertminne från Sverige?

Det var när vi spelade här i Stockholm 1992. Vi hade hunnit ca 25 sekunder in i Wild Child och jag känner helt plötsligt något från min arm. Det kändes som att någon hade knackat mig där, men när jag tittade ner så upptäckte jag att en gaffel hade satt sig i min arm. Någon som hade suttit på balkongen hade kastat en gaffel på mig, men som tur var träffade den inte i ögat  utan den satt fast i armen några sekunder innan den föll mot golvet. När den föll i golvet hade jag några små röda blodprickar på armen som såg ut nästan som ett ormbett. När jag tittade upp igen så hade vår stage-manager redan klättrat upp på läktaren för att hitta killen som hade kastat gaffeln.

Vi fortfarande spelningen som vanligt men när vi kom till Köpenhamn dagen efter så fick jag en spruta i fall det skulle blivit en infektion eller liknande. Så man kan säga att jag fick en bra start på mina erfarenheter av Stockholm. Bli stucken av en gaffel från ett fan som förmodligen hade velat haft tillbaka Chris Holmes i bandet.

Du nämnde att du jobbade med Rock Academy Finland. Hur fick du det jobbet?

Av ren slump eller tur så har vid samtliga tre tillfällen som W.A.S.P spelat i Åbo haft samma lokala stage manager som heter Mark Bertenyi. När jag utryckte mitt intresse att hålla i gitarrkliniker medan bandet turnerade, så berättade han om sitt nya projekt som hette Åbo Rock Academy. När vi hade avslutat turnén några veckor senare så återvände jag till Åbo och höll en klinik där och sedan 2014 har jag jobbat med programmet och de grymma band som kommit därifrån.

Sen har jag hjälp dem att marknadsföra programmet för Finlands kulturminister och det fick ett anslag på 800 000 euro för driva akademin de första tre åren. Det har varit en ovärderlig erfarenhet i mitt liv och karriär, att få dela med mig av det jag har lärt mig, samt att få växa tllsammans med dessa unga band.

Är det någon av dina före detta elever som har en karriär inom musiken idag?

Ja, ett par av dem har klarat sig riktigt bra. En har gått på Berklee School of Music i Boston. En har fortsatt att göra musik åt Hans Zimmer i Los Angeles och har sin egen musikstudio. Flera har bildat några regionalt framgångsrika band, och fem av Rock Academy-banden har gjort det mycket bra ifrån sig här i Finland.

Du håller i mellan åt föreläsningar i bland annat skolor. Bland annat höll du en föreläsning för en nionde klass i Enköping tidigare i år. Får du ofta förfrågningar att göra detta?

Jag har gjort massor av föreläsningar i både Finland och Sverige. Ibland i diverse skolor men även i musikaffärer, men jag söker också egna möjligheter att hålla egna föreläsningar.

I likhet med mina privatlektioner (som jag har gjort på både del och heltid sedan 1985), är det en tvåvägsinteraktion där jag också lär mig, drar nytta av och får växa av att arbeta med yngre musiker, oavsett deras förmåga.

Vad är dina bästa råd till unga musiker som vill lyckas i musikbranchen?

Hitta något i dig själv och i din musik som är nytt, fräscht, annorlunda och unikt. Utveckla det och följ ditt hjärta och ignorera vad som är populärt eller vad alla andra gör. Du kommer att hitta din publik och de kommer att hitta dig. Dina mål måste vara att uttrycka dig själv, att dela din berättelse och musik med andra. Om ditt mål är berömmelse och pengar, säger jag bara ge upp nu och skaffa ett vanligt jobb.

Nämn tre album som har format ditt musikintresse.

Rush – All the world´s a stage

Van Halen – Van Halen

Thin Lizzy – Live and dangerous.

Sätt ihop en supergrupp och du får välja vilka musiker du vill. Vilka skulle ingå i den gruppen?

Prince på sång

Gitarister blir Steven Wilson (Porcupine Tree) och David Gilmour (Pink Floyd)

På trummor Carter Beauford (Dave Matthews band) och slutligen Pino Palladino (John Mayer) på bas.

Vad har du på gång den närmaste framtiden?

W.A.S.P har en spelning i Mexiko den 24 september, så det känns skönt att ha ett datum inplanerat i kalendern. Man vill inte ha den känslan, att det är lång tid kvar innan vi ska spela igen, plus det känns skönt att vara gång igen. Det är några detaljer som vi behöver jobba med, men vi behöver samtidigt vara försiktiga så man inte råkar ut för en överansträngning. Det går liksom inte att göra samma grejer som vi gjorde när vi var yngre.

Allt text och alla foton: Ulf Romedahl