Your one stop place for all things rock!

Ny intervju: The Dead And Living.

1: Beskriv er själva kortfattat, vilka är människorna bakom musiken? 

Coroner: Tja! Tack för ert intresse för oss och för döden. The Dead And Living föddes i Värmland, ur ett vakum efter splittringen av ett antal punkband, som varit aktiva under sena 00-talet. Jag, Gravedigger och Janitor drog igång projektet runt 2007 och vår trummis Vincent anslöt 2009. Senaste tillskottet är vår nya gitarrvirtuos Salem. De andra man ser på scen med oss är vänner som är med som livemusiker och partysällskap. Vi är alla från Värmland och har olika ingångar i musiken vi spelar. Jag tror att vi med tiden blivit en del av The Dead And Living, snarare än tvärt om. 

2: Berätta lite om era influenser! 

Coroner: Jag, Gravedigger och Janitor kände att vi stagnerat lite inom punken. Där mycket paradoxalt nog kändes ganska likriktat. Vi ville göra något nytt och blandade influenser friskt under sena nätter i Dust-studion i Karlstad. Där bl.a Thåström, som också var delägare, spelade in delar av t ex ”Skebokvarnsv. 209”. Det var en kreativ miljö där vi lät allt från Dropkick Murphys till Dimmu Borgir malas ner till en brokig mix, med mörkret och vemodet i centrum. Med klart teatralisk prägel. På nya plattan ”The Author’s Curse” har vi tagit det teatealiska ytterligare en nivå och vågat bryta oss ur det klassiska rockutrycket ordentligt på sina ställen. T ex i titelspåret ”The Author’s Curse” som går åt det filmiska och avslutande totalnihilistiska balladen ”The Rope”.  Sistnämnda spåret är ganska ambient och sträcker sig långt ifrån det typiska rocksoundet. Samtidigt som det finns upptempolåtar som första singeln ”City of the Light” som är mer direkt. När jag inspireras av saker brukar jag tänka: Hur gör man det här till en Dead-låt? Med det sagt kan vad som helst vara uppslaget till en ny låt med oss. 

3: Hur ser närmaste framtiden ut 

Coroner: Vi släppte första singeln ”City of the Light” fredagen den 13 september. Nästa singel kommer i oktober. Sedan albumet 25 oktober. I samband med det gör vi releasegig i Tønsberg i Norge 25/10 och Karlstad i Sverige 26/10. Efter det blir det ett gig i Oslo för att sedan sondera terrängen i Europa. Vi hoppas kunna göra några utlandsgig och sommarfestivaler 2020. Utöver det har vi planer för nytt material och även återsläpp av tidigare material som vi ser mycket fram emot.

4: Hur upplever ni mottagandet av nya albumet? Vad har bandet för mål på lite längre sikt? 
Coroner: Den respons vi hittills fått på nya albumet har varit fantastisk. Det känns som att många tycker att vi äntligen levererat något som lever upp till förväntningarna på oss som band. Jag kan hålla med. Vi har spretat ganska mycket tidigare men har väl kanske hittat en mer stabil grund att stå på. Där de utmanande uttrycken i vår musik kommer till sin rätt. Vi jobbade även med ett grymt team i Kristofer Strandberg (E&S Music) och Mikael Cederberg (Frilans) som producerade och Gustav Ydenius (Leon Music Studios) som mixade och mastrade plattan.

5:Hur ser ni på dagens musikklimat? Streaming, Nedladdning, torrentfiler? Är det fortfarande viktigt att släppa fysiska album? 

Coroner: Torrents…Om det inte vore för torrents så hade jag haft hus i Stockholms skärgård vid det här laget… och kört Ferrari. Skämt å sido så är musikbranschen sig ganska olik från när vi drog igång. Personligen har jag förlikat mig med hur branshen ser ut idag. Vi har en slutsåld vinylsingel som är svår att få tag på nu mer. Jag var tvungen att gå över lik för att få tag på den själv, då jag upptäckte att jag råkat ge bort de sista exen från min egen samling. Så visst är det fysiska formatet fortfarande viktigt. I alla fall om jag utgår från mig själv.

Lika så har vi bra med förbeställningar på det nya albumet på vinyl, medan det fortfarande finns lager på de första två plattorna på CD. Eller ja. Nu kanske även de börjar ta slut. Men det tog vadå? 6-7 år? 

Just nu är det några som tycker det är synd att plattan inte finns på CD. Men för oss har fokus varit vinyl och streaming denna gång. Vill man ha CD så går det ju att bränna från iTunes. Vi är inte så jätteupptagna med hur branschen förändrats under de senaste decennierna. Utan mer fokuserade på att göra bra musik och spela live i den utsträckning vi kan. Finns det stor efterfrågan på t ex CD så släpper vi givetvis en CD. I perioder kan det dock vara lite besvärligt att tillfredställa alla formatönskemål. Om det inte rör sig om större mängder. Vi har liksom andra hål att fylla.

Jag tror visserligen att musikbranschen är på väg att komma i bättre form och att det finns mycket att hämta i den moderna streaming- och livekulturen. Det är lite som i Jurrasic Park. Life finds a away.

6: Samarbeten på längre sikt. Vilka är era drömpartners när det gäller t ex producenter, låtskrivare, musiker? 
Coroner: Gustav Ydenius i Leon Music Studios var grym att jobba med. Så det vore kul att jobba med honom igen. Om han inte dog till följd av det mixjobb vi la i hans knä i och med senaste plattan. Det blir en del spår att mixa när man jobbar med ett kreativt gäng som oss.

Annars? Jag vet inte. Vi har skickat nån halvfrågan till Nicole Sabouné som inte blivit av. Det känns alldeles för stort. Haha. Annars är vi ganska inne på att bygga vår egen grej med folk i vår närhet. Som med t ex Sanna Stålbro som sjunger på ”The Rope” och Robert Karlsson Nordberg (Incarnit) som körar på skivan. Det känns som att vi fick till något magiskt på hemmaplan. Med folk i vårt närliggande nätverk. Samt med Whiplasher från Deathstars och hans kusligt sensuella medverkan på ”Rogue Soldiers”.

7: Stockholm vs Göteborg. Vart är just nu huvudstaden för er genre (även om den är väldigt splittrad)? Skillnader mellan städerna?

Jag tror som du säger, att inte vi tillhör nån särskild genre, men jag har en fadäng för det här Broder Danielska soundet som nu för tiden reinkarnerar lite i band som Agent Blå och Beverly Kills. Så jag får väl säga Göteborg. True Moon är coola också, men de är från Malmö kanske? Har sämre koll på Stockholm just nu, men vi borde kunna leva gott på Nicole Sabounés Miman och Grande Roses som jag vill slå ett slag för. Deras låt Dancing Away är det bästa på länge inom närliggande  genre. Vet inte hur aktuella de är men de är baserade i Stockholm och några har rötter i Karlstad. Skillnaderna mellan Stockholm och Göteborg tror jag inte är särskilt betydliga idag. Särskilt inte inom nihilistisk rockmusik. 

8: Vad säger ni nej till? Är all reklam bra reklam? Är det viktigare med 150 personer på en hårdrocksbar än att Lotta på Liseberg plötsligt ringer och vill att ni skall vara med tre minuter i rutan? 

Coroner: Hmm.. idag är det lätt att tänka att t ex Sisters of Mercy aldrig skulle ställa upp i Lotta på Liseberg. Eller Thåström heller för den delen. Men då tror jag man glömmer historien lite. Det fanns många såna format som nu för tiden kultförklarade band och akter passerade igenom för att nå dit dom är idag. Jag har med andra ord inget emot formatet personligen. Jag skulle hellre se och lyssna på oss än en hel del andra akter på Lotta. Men det känns å andra sidan inte som vi är förpassade till rockklubbar med 100-500 i kapacitet. Vi trivs bra där med.

9: Nämn en platta ni inte kan vara utan! Som alltid spelas i turnébussen. 
Coroner: Haha. Ja, nu är det ju så att man blir lite dum i huvudet av att åka buss i flera veckor i sträck. Så svaret är kanske inte det man förväntar. Dessutom har vi alltid jobbat med brända blandskivor på turné. Ett något nostalgiskt axplock från vår blandskiva i bussen skulle nog vara:

  • 10 and Counting – Boysetsfire
  • Home – Edward Sharpe & The Magnetic Zeros. 
  • We Built This City – Starship
  • Crazy Crazy Nights – Kiss
  • Det Finns Bara Krig – Raubtier
  • Broadcasting… – Comeback Kid
  • Shore of Fate – Night End Day
  • Resten är Eurodisco

Vi hade även nån turné då den enda skivan vi fick med oss var Onkel Kånkels Gammeldags Jul, som gick på repeat i tre veckor. Man var lätt åksjuk efter den turnén kan man säga. Vägen är landets hav eller något.

10: Nämn en känd person, död eller levande, ni skulle vilja träffa över en öl!

Coroner: Jag har faktiskt aldrig känt det behovet. Att träffa kända levande eller döda personer. Eller så har det gått över i takt med att man träffat de flesta av sina tonårsidoler. Men jag säger Lemmy då. Jag tycker det var synd att han gick bort. Han hade kunnat få leva för alltid. Känns som många skulle ha uppskattat det. 

Ny singel ute nu: City Of Light

www.thedeadandliving.com

Photos by: Robert Stålbro