Stor intervju med Wolf Hoffman

Wolf Hoffman är sannerligen en levande legend. Som ensam kapten på skutan styr han skeppet Accept med säker hand som siste kvarvarande originalmedlem. I januari släpper bandet sitt nya album ”To mean to die” som blir bandets 16 studioalbum i ordningen.

Redaktör Romedahl, som varit ett stort fan av bandet i över 30 år, fick den stora äran att ringa upp Wolf för en intervju där nya albumet, Peter Baltes avhopp och en del annat avhandlades.

Om jag säger 16 studioalbum, vad säger du då?

Galet. Vad som känns mer galet är när jag tänker på hur länge jag har hållit på med det här nu. Om jag inte har räknat fel så är det 44 år nu. Skrämmande, eller hur?

Jag tycker det låter coolt, jag är ju 42 år gammal.

Jag har med andra ord varit medlem i Accept längre än du har levt. Hur låter det?

Galet, men nu är det ju jag som ska ställa frågorna här! Nya albumet heter “To mean to die”. Hade ni många låtar att välja mellan som slutligen skulle hamna på skivan?

Det hade vi och det brukar vi ha fast det betyder inte nödvändigtvis att alla låtar är 100 % färdiga låtar. Jag brukar oftast skriva saker utan att tänka om det ska bli en låt till Accept. Man kan säga att jag jammar med mig själv i några veckor och spelar in när jag har en bra feeling eller när jag får idéer utan att tänka för mycket på det. När jag har fått ihop tillräckligt med grejer så går jag igenom allt med Andy Sneap som är vår producent och vi plockar ut låtar eller fragment av låtar som vi tycker är värt att gå vidare med. I januari hade sex-sju låtar som var färdiga att spelas in.

Förut så bollade du dina idéer med Peter men nu är det Andy som har tagit över den rollen med andra ord?

Ja, det är precis så som det har blivit. Vi pratade om idéerna som jag hade. Det kunde till exempel varit saker som att låten behövde ett bättre solo, refräng eller någon annan detalj som saknades. Så vi spelar in mycket material som vi sen går tillbaka till och kollar vilka element i låten som kan förbättras. Det är inte ofta en låt blir klar på en gång utan vi försöker hitta dom där detaljerna som kan göra låten bättre. Det är oftast inte glamoröst utan det är ett ganska tråkigt och tidskrävande arbete eftersom vi prövar olika delar av låten eller hur lång den ska vara igen och igen tills det blir långtråkigt. Så det är mycket upprepningar innan vi är nöjda med slutresultatet.

Det är väldigt mycket manuellt arbete utan att vara superkreativ. Jag önskar att jag kunde skriva en låt bara så rakt av vilket säkert de flesta vill men saker och ting händer där i stundens ingivelse. Det har absolut hänt att jag har skrivit något som jag är nöjd med från första början men det är inte så ofta.

Så du är inte den killen som stänger in dig i studion i låt oss säga 3-4 veckor utan du skriver din musik ”on the fly” så att säga?

Nej. Jag vet inte varför men det har inte riktigt fungerat för oss på det sättet och det har varit så under hela vår karriär.

Det hände under 80- och 90-talet att vi kunde sitta tre till fyra personer i bandet och komma på idéer som kunde tilltala hela gruppen men det är alltid svårt att jobba så, för ju fler personer som är inblandade desto svårare blir det att komma överens. Det är alltid lättare att komma överens när det finns en färdig låt, men när den är i ett skrivande skeende så kan fyra personer som har fyra olika åsikter om åt vilket håll man vill ta låten är det stor risk att det blir pannkaka av alltihop för man kommer helt enkelt inte överens. Det är alltid enklare att ha en färdig idé att spela upp för de andra i bandet för då är det lättare att ändra på vissa saker i låten.

Ni har återigen arbetat med Andy Sneap som producent. Han har ju varit väldigt upptagen med att turnera med Judas Priest den senaste tiden innan pandemin slog till. Var det någonsin på tal att ta in en annan producent ifall Andy inte hade haft tid att producera skivan med tanke på hans åtaganden med Priest?

Bra fråga. Vi hade faktiskt ingen aning hur vi skulle lösa det om han skulle ha turnerat med Priest. Som jag sa tidigare så möttes vi tidigare i år och spelade in de sex till sju låtarna som var redo och så fick vi lösa resten när han hade tid över, så vi lämnade frågan öppen men så slog coronan till och helt plötsligt så hade han tid då ingen kunde turnera längre. Men problemet var då att han inte kunde resa till USA för att närvara vid inspelningarna så vi fick göra allt på distans.

Det måste ha varit en liten konstig känsla när han satt på andra sidan Atlanten medan ni spelade ju in skivan i Nashville, så hur gjorde ni för att få allt att fungera?

Det blev lite som ett videosamtal för vi kunde se honom och han kunde se oss samt att han kunde höra när vi hade våra sessioner fast han inte var fysiskt närvarande i rummet. Det var lite problem emellanåt med ljudfördröjningen men vi lyckades lösa det, så det var en stor utmaning för men vi fick det att fungera ändå och slutresultatet blev väldigt bra.

Foto: Pressbild

Om jag har förstått det rätt så är det Mark som skriver det flesta av texterna. Får han skriva vad han vill eller finns det tillfällen som du säger stopp? ”Detta är inget som jag vill ha med i en Acceptlåt”?

Han skriver inte allt men de flesta texterna, ja. Det händer men i de flesta fall vet han vad vi är ute efter för typ av text till en låt som till exempel kan vara en hook eller en idé till versen.

Vi har en lista där vi har samlat på oss idéer till låtar som kan vara eventuella låttitlar eller ord som kan passa in i olika sammanhang. Ett bra exempel på det var när Mark skickade mig en lista med olika förslag och ett av förslagen var Zombie Apocalypse som jag tyckte det lät ganska coolt för Zombie och Apocalypse lät ganska metal.

Å andra sidan ville jag inte skriva en låt om zombies för det lät ganska fånigt att skriva en låt om levande döda som går runt på stan eller något liknade fantasy bullshit.

Men Mark sa att ha ville skriva en text där folk ser ut som zombies när dom går runt på stan och tittar i sina Iphones eller mobiltelefoner. Så kontentan av låten är att den inte handlar om zombies över huvud taget utan den handlar hur folk har blivit beroende av den moderna tekniken vilket jag tyckte var en cool twist på det hela, så jag kom på några riff och så skrev vi låten runt dom orden.

Det händer inte ofta men det händer ibland att Mark skriver texten innan vi har skrivit någon musik vilket hände på ”The Undertaker”. Han skrev texten som en dikt och sen skrev jag musiken till den dikten.

Den är en av mina favoritlåtar på skivan liksom ”The best is yet to come”. Och enligt dig så är inte den bästa Accpetlåten skriven ännu? Men vilka är de tre bästa låtarna som du skrivit hittills?

Oj. Det var en tuff fråga. Vi har ju skrivit så många låtar så det blir supersvårt. Vanligtvis så brukar jag nämna de låtar som har blivit mest populära som till exempel ”Balls to the wall”, som måste hamna inom den kategorin. Men ”Fast as a shark”, ”Metal heart”, ”Teutonic terror”… men som sagt är det så svårt att plocka ut tre stycken för vi har skrivit så många låtar som jag verkligen gillar.

På tal om ”Fast as a shark” så är solot i den låten ett av mina absoluta favoritsolon genom tiderna. Kan du berätta hur du kom på idén till solot?

Vad kul att du gillar det! Tro det eller ej men det är faktiskt baserat på klassisk musik. Inte den riffiga delen som kommer efter andra versen med dubbelljudet som alla verkligen verkar gillar. Om man sänker hastigheten på det så låter den nästan som bavarisk folkmusik men om man spelar det riktigt fort så låter det riktigt coolt. Sen vet jag inte hur jag kom på solot utan det bara kom till mig, men detta är en så extrem låt så man kunde göra i princip vad som helst med den och det skulle ändå fungera så vi väldigt kul med att sätta ihop alla delar som var helt galna men det har visat sig att det var helt rätt tillvägagångssätt.

Jag har en annan fråga om Mark för jag har förstått att ni inte är bästa vänner direkt men ni har ändå hittat ett sätt att jobba ihop. För mig låter det lite underligt att man kan ha ett band ihop men samtidigt så är man inte kompisar. Kan du utveckla det?

Jag tycker inte det är konstigt alls. Vi har en fantastisk arbetsrelation och vi respekterar varandra men bara för det så behöver vi inte umgås privat. Du får det att låta ganska negativt men det är inte så jag har menat när jag pratat om Mark. Jag respekterar Mark och jag gillar honom väldigt mycket men vi är inte bästa vänner men det funkar för mig. Bland fans är det en stenåldersmyt att bara för man har ett band tillsammans så är man bästa vänner som umgås hela tiden och håller med varandra om allting, men så är inte fallet. Vi har en gemensam grund och det är kärleken till musiken och heavy metal, men vi pratar aldrig om andra områden som till exempel religion och politik för där håller vi inte med varandra. Men det gör inget, för vi gör inga problem av det.

Ni är ju numera sex personer i bandet sen Philip Shouse gick med i bandet som tredje gitarrist. Betyder det att ni alla tre kommer spela solot i ”Fast as a shark” tillsammans när ni spelar live?

Ja, och det har vi faktiskt redan gjort vid några konserter för det är ju egentligen inget bakrundskomp under solot, så vi spelar den delen av solot alla tre.

Av uppenbarliga skäl så kan ni inte ge er ut på vägarna när albumet släpps. Men om ni skulle ha gett er ut på turné, hur många låtar från nya skivan skulle ni lägga in i en setlista?

Egentligen skulle jag kunna spela hela skivan, men utan att egentligen ha repat in låtarna och lagt in det i kontexten av de övriga låtarna som är viktigt så skulle mina fyra förstaval bli ”To mean to die”, ”Zombie apocalypse”, ”Overnight sensation” och ”The undertaker”.

Martin Motnik är ny basist i bandet. Hur hittade ni honom?

Han hade hört att vi sökte en ny basist efter att Peter hade lämnat bandet så han hörde av sig och ansökte om jobbet och vi gillade honom väldigt mycket.

Det visade sig att han var tysk men han bodde här i Nashville så det spelade absolut roll i det här.

Men han är en grym basist och en supertrevlig kille och han har faktiskt varit med och skrivit låtar till skivan vilket jag absolut inte hade förväntat mig, men det var bara att tacka och ta emot för jag ville inte skriva allting själv och jag är mycket tacksam till att han ville vara med och bidra med låtskrivandet.

När vi ändå pratar lite om Peter. Var det tufft när han lämnade bandet?

Naturligtvis var det tufft för vi hade hängt ihop till och från i över 40 år, så det är fruktansvärt tråkigt. Vad mer kan jag säga? Jag önskar att det aldrig hade hänt men han tog beslutet och jag hoppas inte att han ångrar sig en vacker dag. Jag tycker att det var en tråkig dag för hårdrocken men skeppet flyter vidare och jag försöker styra det så gott jag kan utan honom. Sen är upp till dig och våra fans att vara domare om hans bortfall gör Accept bättre eller sämre.

Var det ett tufft beslut att fortsätta som ensam kapten?

Nej. Jag funderade inte ens på det för jag visste att vi hade stora saker på gång och det skulle bara vara korkat att lägga ner bara för att en medlem lämnar när saker och ting rullar på. Sen hade han varit med oss väldigt länge men det har hänt förut och det kommer någon gång att hända igen men det är otroligt tråkigt att det hände. Det var inte mitt val. Jag är den enda som inte har lämnat bandet, men det betyder samtidigt inte att jag ville vara chef. Nu är det ju så att jag är den enda kvarvarande originalmedlemmen, men det har aldrig varit min plan.

Har du någon kontakt med Peter idag?

Det är lite konstigt, för av någon anledning – och det har jag hört från andra också  – att när folk lämnar så slutar man höra av sig. Det kan ju vara så att man helt enkelt inte har något att prata om längre, och i Peters fall så är det tråkigt. Just nu är det radiotystnad men jag hoppas att vi kan ta upp kontakten igen någon dag.

Visste du om att han har spelat in en video med dina forna bandkamrater Udo Dirkschneider och Stefan Kaufmann?

Självklart vet jag om det men jag har inte brytt mig om att lyssna på låten för jag har bestämt mig för att inte bry mig om det, för jag har fullt upp med mitt eget. Så jag vill helst inte kommentera det ytterligare.

Ni var tillsammans med Scorpions de första tyska hårdrocksbanden som slog igenom internationellt. Ser ni er själva som pionjärer inom tysk hårdrock?

Nä, inte direkt. Men det är naturligtvis en ära att bli nämnd i dessa sammanhang men dom riktiga pionjärerna var Scorpions som var först.

Vi kanske var det första heavy metal-bandet från Tyskland som fick internationell uppmärksamhet, för jag tror inte att det fanns något annat metalband före oss som var från Tyskland, men det är inget jag tänker så mycket på.

Foto: Pressbild

På liveskivan ”All areas – Worldwide” kör ni en 11 minuter lång version av ”Balls to the wall” där publiken vägrar sluta sjunga. Kan du beskriva känslan när tusentals människor sjunger en låt som du har skrivit?

Det är den känslan man lever för och det är det som gör det värt att spendera tusentals timmar på en flygplats, ett hotell, på en buss på väg till showen eller i en loge innan man ska kliva upp på scen. Det är liksom en ”payback moment” och det är det som är magin med att hålla på med det här.

Jag gillar verkligen att göra skivor för det är kul att se låtar byggs och utvecklas med tiden, men det den bästa känslan är att vara på scen och se hur fansen sjunger med och bli upphetsade och det oss i sin tur så mycket energi på scen och den känslan är magisk.

På samma skiva så är du ensam gitarrist. Kan du berätta varför ni inte hade två gitarrister på den turnén?

Det var en period på 90-talet där vi inte ville skola in en andra gitarrist och det var ett gemensamt beslut för vi kunde helt enkelt inte hitta någon som vi kände för. Dom flesta vet ju att vi alltid har haft problem med den andra gitarristen som hela tiden kom och gick, så vi var aldrig helt nöjda med den som var den andra gitarristen. Så vi bestämde oss för att vi struntar i att ta in en till och kör med ett fyrmannaband. Och helt ärligt och personligen så var det roligare att spela på det sättet för det gav oss mer frihet och vi älskade det.

Men när vi startade upp bandet igen så insåg vi att för ljudets skull så behövde vi ha två gitarrister för det helt enkelt lät bättre och för att det är det klassiska formatet av Accept.

Albumen ”Accept”, ”I´m a rebel” och ”Metal heart” finns inte tillgängliga på Spotify. Vet du varför?

Inte en aning. Har förmodligen med rättighetsskäl att göra antar jag.

Du har gjort tusentals intervjuer vi det här laget, men är det någon fråga som du aldrig får av någon som du kan tala om i timtals?

Ja. Det skulle i så fall om vara sociala grejer, religion eller politik men dessa saker är inget jag tycker ska vara med i en intervju. Jag tror att jag har fått frågor om det mesta men emellanåt så dyker det upp någon fråga som ingen har ställt tidigare, men jag kan inte komma på någon just nu.

Detta var den sista frågan jag kan ställa innan vår tid tog slut men Wolf hälsar så mycket till dom svenska fansen med orden ”Stay safe and stay metal”!

Av Ulf Romedhl