Stor intervju med Zinny Zan

Den 20 maj släpper Zinny Zan albumet Lullabies for the masses. VI fick en lång pratstund med frontmannen Zinny Zan och gitarristen Stefan Bergström.

Läs allt om låtarna på skivan, Stagman, turnéminnen och mycket mycket mer.

God läsning.

Kan ni berätta varför ni bara har nio låtar på skivan?

Zinny: Vi hade kanske runt 12-14 låtar klara men Stefan tyckte att vi stannar vid nio. Det är runt 33-34 minuter och det är ”good enough”, för vi vill inte trötta ut folk. Några av de låtar som är klara, som kanske kommer på nästa platta, har riff som är jättetunga. Men vi får se vad vi gör med dem för de kanske inte håller när vi skriver nya låtar till nästa skiva.

Ni är ju ett band men ni kallar er för Zinny Zan. Hur kommer det sig?

Zinny: Det var faktiskt Stefans idé.

Stefan: Jag gillar namnet, det slår rätt strängar på något sätt. Zinny har ju bott i USA i fem år, så det fanns saker att knyta an till där och eftersom vi gör detta på engelska, så kändes det naturligt att kalla bandet så. Det var mitt förslag från början och Zinny gick med på det.

Zinny: Vi hade några andra namnförslag uppe och jag hade till och med en logga och figur till ett av dem. Och Stefan tyckte det var coolt så men han undrade ”varför använder vi inte ditt namn?” Då sa jag det att vi är ju ett band, men fick då tillbaka att vi kan väl använda ditt namn ändå. Jag funderade på det där en stund, för jag blev ju jag igen så att säga. Jag är ju egentligen en bandman och inte en soloartist. Stagman var en engångsgrej, för jag vill göra något på svenska någon gång i livet och det var kul. Så jag var tveksam till Zinny Zan för då blir det inte 50/50, men Stefan övertygade mig och han hade rätt i mångt och mycket. Har man en gång gjort sig ett namn där borta, jag har ändå sålt 490 000 plattor i USA, så det vore dumt att kasta bort den möjligheten. Det blir så mycket lättare för folk att hitta musiken än att de ska leta efter The crying elephants in blue eller liknande.

När man ser våra musikvideor så märker man att vi är ett band.

Stefan: Zinny är ju frontman i bandet så jag ser det bara som positivt. Vi är ett band i vilket fall som helst.

Hur länge har du och Stefan känt varandra?

Zinny: Sen 2016. Vi lärde känna varandra under första Stagman-plattan.

Hur kom han in I bilden där?

Zinny: Genom Björn Höglund som är både trummis och producent. När vi kom till låten ”Fasader” så funderade jag lite över vem ska spela gitarr den låten. Jag ville ha lite skön vibb, typ David Gilmore i Pink Floyd-aktigt. Då tyckte Björn att jag skulle prova Stefan, för han skulle klara det där. Och det blev så jäkla bra och i den vevan blev vi polare

Vad hade ni för andra bandnamn i åtanke?

Zinny: Jag lekte med tanken att vi skulle heta Scarecrow och så skulle vi haft en fågelskrämma som hänger med bälte, hatt, schalar och grejer. Och Stefan sa att det var väl en god tanke men inte tillräckligt bra, så låt oss heta Zinny Zan i stället.

Stagman-tiden var en annan typ av musik. Var det självklart för er att börja lira hårdrock?

Stefan: För att det är vår hemmaplan och vi har jobbat med hårdrock hela livet. Jag kommer ifrån Skintrade och har spelat hårdrock sen jag började spela gitarr i princip. För mig, med all respekt för Stagman-tiden som jag tyckte var jättebra och som jag jobbade väldigt mycket med både som musiker och producent, så var den grejen att ta ut svängarna ordentligt. Det vi gör nu är verkligen vår hemmaplan, medan det vi gjorde med Stagman var mer osäker mark för oss.

Zinny: Jag håller med dig till 100 procent. Man visste inte riktigt vart man skulle för Stagman-tiden var ett helt nytt territorium för oss. Och precis som Stefan säger, så är det vi gör nu på vår egna hemmagata.

Är alla låtar nyskrivna eller fanns det gamla idéer som låg liggande?

Stefan: Man har ibland gamla låtidéer som ligger och skvalpar och som man plockar fram i mellan åt och försöker polera av. Men i det här fallet så var det enbart nya låtidéer.

När jag lyssnar på texterna så ser jag en röd tråd mellan denna skiva och Stagman-skivorna. Texter som handlar väldigt mycket om ditt liv. Vad beror det på?

Zinny: För jag är en sådan låtskrivare. Jag kan inte skriva låtar om drakar, demoner, slott och troll som till exempel Ronnie James Dio gjorde. För mig måste det relatera till något som jag förstår, kan eller har varit med om. Så därför blir det mycket självupplevda texter i min musik.

Har ni fler medlemmar till bandet på ingång? Ni har ju till exempel ingen trummis och Martina Axén är med i videon till ”It’s no good”.

Zinny: Vi har en trummis klar men det är hemligt än så länge. Martina är även med i ”Heal the pain”-videon och är nu även fast och fullvärdig medlem i bandet. Hon kommer spela percussion, keyboard och sjunga bakgrundsång. Jag ville ha med henne som trummis i början, för hon är ju gammal trummis och en duktig sådan. Hon ville dock göra något mer och inte bara det.

När du och Stefan kom på den här idén, hade ni tanken redan då att ta in mer folk eller var det bara ni två som skulle köra det här?

Zinny: När det här kom upp så var det jag, Stefan och även Nalle fanns där i periferin, för han höll på att lägga bas på ”Kejsarens nya kläder”. Stefan undrade om vi inte kunde göra någonting på engelska och Nalle skulle säkert gilla det också. Sen hamnade vi där att jag och Stefan skrev, och eftersom vi är båda väldigt nöjda med resultatet på den här skivan så vi sa det att vi fortsätter att skriva musik, vilket vi har gjort nu. Vi har redan gjort klart hälften av låtarna till nästa platta. Men vi sa också två saker, dels så kommer vi absolut inte släppa det som vi har byggt upp, för vi skriver så bra tillsammans och självklart ska vi anamma det. Men kommer det in andra medlemmar i bandet, som vill skriva och komma med idéer, så kommer vi självklart inte utesluta dessa idéer.

Hogge Calmroth är bassist i bandet. Hur kom han in i bilden?

Zinny: Han är en god vän till både mig och Stefan. Det var tänkt att Nalle Påhlsson skulle spelat från början. Dock kände han att det inte riktigt var hans bit att fortsätta plus att han hade han så mycket andra saker ändå. Så han valde att hoppa av eftersom han kände att han inte kunde ge 100 procent. Då fick vi titta på vem vi ville ha i stället och då var Hogge nära till hands eftersom Stefan har spelat ihop med Hogge under många år. Och jag gillar ju Hogges spelstil, så jag sa att vi tar in honom så får jag träffa honom, för jag hade aldrig träffat honom innan. Han blev en ny bekantskap för mig och det fungerade fantastiskt bra. Han la bas på resten av låtarna och på den vägen är det.

Ni har anlitat Björn Engelmann för att mastra skivan. Han gjorde bland annat ABBA:s comebackplatta. Hur fick ni in honom?

Zinny: Vi kände väl såhär, att vi ville göra en klassisk rockplatta och vi ville inte nischa oss någonstans. Det som kommer ut är det som vi spelar in. När vi gjorde det så märkte vi att det finns bra grejer här, men vi ska inte gå den vägen och göra som alla andra. Så vi bestämde oss för att vi producerar plattan själva, så Stefan har varit huvudproducent och jag medproducent. Stefan är tekniskt mycket mer duktig på ljud än vad jag är. Jag är mer den som står mer i bakgrunden och pekar på lite olika saker. När vi väl var klara och hade fått till ett bra sound så dök frågan upp om vem som skulle mastra skivan.

Vi ville dock inte gå den vägen som många andra band gör, där dom trycker upp allt till bristningsgränsen för att det ska låta så tufft och ballt som möjligt. Vi ville hitta ett eget sound och vi sa det. Vem är det som gör att allt det där som låter så jävla bra på radio? Du kan nästan ge dig tusan på att allt som du tycker låter bra på radio och kommer från Sverige, är det Björn Engelmann som har gjort det. Han har typ gjort alla hits som går. Skivbolaget knorrade dock över det hela. ”Ska vi ta den dyraste som finns?” Och jag svarade ja, för vi har spenderat över ett år med den här skivan och jag tänker inte ta den billigaste som finns för jag vill att det ska vara 100 procent fantastiskt bra. Sen var det bara frågan om Björn ville ta det här, för den här skivan skulle i så fall vara nästa grej som han skulle göra efter att ha gjort Abba.

Vi tog kontakt med Björn och frågade helt enkelt ”Vad tycker du om det här?” Han tyckte det var så jäkla skönt för det var något helt annorlunda, så han sa ”Grabbar, det här är skitbra, jag gör det”. Så det var ett helt medvetet val att ta någon som normalt inte mastrar hårdrock.

Jag tycker skivan spretar åt olika håll. Vad säger ni?

Zinny: Absolut och jag gillar det. Inte för att dissa andra band, men det finns vissa band där alla låtar låter i princip likadant i sin nisch och det gör mig så sjukt uttråkad. Jag och Stefan sa det, att vi gör de låtar som vi känner för. Vi skiter i om det är stenhårt eller en ballad, utan vi gör det vi vill. Jag kan säga att de idéer som vi har till nästa platta sticker ut ännu mera på olika sätt. Vissa låtar kommer att vara riktigt hårda kan jag säga redan nu.

Då tänkte jag att vi ska prata om låtarna som finns med på plattan. Första spåret är Heartbreak City som blev er första singel. Vad är storyn bakom den?

Stefan: Vi skriver låtar hela tiden och det riffet som till slut ledde till Heartbreak City ville jag egentligen inte presentera för Zinny för jag tyckte inte det höll riktigt. Så det var ganska roligt för det ledde i slutändan till låten som nu kommer att bli vår första singel till det kommande albumet. Vi är väldigt nöjda med den, men från första början var den som en fågel utan vingar, men du gillade den Zinny eller hur?

Zinny: Det var väl lite som Stefan var inne på. Stefan hade ett riff som han egentligen tyckte var för simpelt men han visade det för mig för mig i alla fall, fast han egentligen inte hade tänkt att göra det alls. Jag förstod inte alls vad han menade för riffet var skitbra i mina öron. I all sin enkelhet så har den en sådan självklarhet tyckte jag. Det första jag associerade till när jag hörde riffet var nercabbat, Hollywood och Kalifornien och jag kände verkligen att detta skulle jag kunna höra på vilken radiokanal som helst i LA. Låten är i sig är en riktig ”car cruising-låt” vilket gjorde det lätt för mig att börja associera och tänka text kring riffet. Heartbreak city behöver inte nödvändigtvis handla om en kvinna utan det kan vara staden i sig som knäcker dig om du blir för förälskad i den, så det föll sig ganska bra. Sen när jag kom tillbaka till Stefan med riffet samt med lite egna tankar så föll en pusselbit på plats och det lät ruskigt bra. Pusselbitarna har kommit på plats en efter en.

Stefan: Det är som att spela tennis; om man får en vass forehand emot sig så måste man kontra med en lika vass backhand. Man bollar hela tiden tankar mellan varandra och det blev en ögonöppnare på något sätt och det är en skön känsla när det funkar så. Zinny tände på alla cylindrar när han hörde riffet och det hela resulterade i en helhet som blev riktigt bra.

Vad det en gammal låtidé som du hade eller var det en ny?

Stefan: Det var en låt som kom till någonstans mitt i låtskrivarprocessen så den var ny. Om jag minns rätt så dök den upp som en sidogrej när vi hade ungefär fyra låtar klara. Jag skickade över det till Zinny som reagerade positivt och sen jobbade vi vidare med det.

Berätta mer om texten till låten?

Zinny: Heartbreak City handlar om Los Angeles/Hollywood och mina erfarenheter och reflektioner från den tiden. Det har visat sig genom tiderna att LA verkligen har varit ett Heartbreak City, dit människor strömmar för att förverkliga sina drömmar, men verkligenheten blir ofta en annan. När jag bodde där såg jag det på nära håll flera gånger, Det är det som låten speglar. 

Är det du som skrivit hela texten, Zinny?

Zinny: Vi bollar idéer tillsammans med allt vi gör – både text- och musikmässigt. Just i den här låten så väcktes den där car cruising-idén i huvudet när jag hörde riffet. Hela den där känslan infann sig och då fick jag LA-idén, så ja den här texten kom från mig men annars jobbar vi oftast med allt tillsammans.

En liten detalj som jag lade märke till är att låten inte har ett renodlat gitarrsolo. Berätta mer om det?

Stefan: Vi är ganska prestigelösa på den punkten. Det enda som betyder något är vad som behövs för att låten ska bli så bra som möjligt. Jag har sagt till Zinny många gånger att jag skiter fullständigt i om det ska vara ett solo eller inte. Ibland vill jag inte att det ska vara något solo för det tillför inte låten någonting. Det är alltid låten som kommer först och vad låten behöver för att fungera som komposition.

Zinny: Jag kan bara hålla med till 100 %. Stefan är nog den första gitarrist som jag spelat med som säger detta. Jag tittade på Stefan och sa ”skulle inte du vilja sola lite” men fick svaret ”Jo, kanske…Men vad skulle det tillföra?” Heartbreak City har som sagt inget utpräglat soloparti utan det har Stefan snyggt och listigt lindat in i låten. Han har hittat ett innovativt sätt att göra ett solo utan att ha ett soloparti i låten. Det är en sådan genuin grej som man kan tänka på när man hör den. Vi har experimenterat med olika saker men vi har kommit fram till båda två att om det inte tillför låten någonting så tar vi bort skiten för då har det
ingenting där att göra.

Kan ni utvecka ert sammarbete och ert sätt att jobba ytterligare?

Zinny: Stefan kan se saker på ett sätt och jag på ett annat. Som vi sa tidigare så blir det som en tennismatch där vi bollar våra idéer fram och tillbaka. För mig som skriver låtar och sitter med en fantastisk, fullfjädrad extraordinär gitarrist. Jag går ju igång när han kommer med riffet som blev ”Heartbreak City”. Sen kommer refrängen, så kommer ett riff till och i slutet av låten ännu ett riff. Det är ju riff som jag skulle kunna skriva tre låtar på. Men här slänger han in tre godsaker i samma låt och jag jublade verkligen inombords. Det är verkligen kul att vår första singel var en grej som Stefan inte trodde var tillräckligt bra från början. Och det innebär att vi jobbar bra tillsammans. Vi hittar saker, ser saker som den andra inte ser. Vi är ödmjuka mot varandra och litar på varandra när vi skriver låtar. Det kan lätt bli så i band, att det blir ett ställningskrig mellan olika idéer. Jag kan säga att under processen med den här skivan har det aldrig hänt mellan oss. Vi hade några funderingar, men då har vi satt låten på paus under ett par dagar och hör på de olika idéerna och ser vad som kommer ut. För oss har det varit ett helt fantastiskt sätt att jobba, för vi har varit duktiga på att ha en process. Vi ringer inte upp varandra hela tiden, utan vi har träffats vissa dagar på veckorna och då jobbar vi. Vi äter vår lunch och jobbar våra timmar. Det kan låta inrutat men det har funkat perfekt för oss.

Andra spåret är ”Bombs away”. När jag lyssnar på texten så gissar jag att den handlar om dig själv Zinny. Stämmer det?

Zinny: Det stämmer bra.

Det ser man direkt på första textraden: ”Used to be the wild one”. Berätta mer.

Zinny: Låten handlar om mig själv och delar av mitt liv. Just det här med ”Bombs away” är mer att det är ingen idé att vänta på någonting längre. Jag tänker inte be om lov, utan jag gör vad fan jag vill och ingen ska bry sig om det.

Jag har fått en andra chans i livet, och det har faktiskt hänt två gånger nu att jag har varit nära att mista mitt liv. Jag skrev den här vid senaste tillfället, när mina binjurar pajade och jag fortfarande vad vid liv när jag kom in till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Då var det riktigt illa för till och med överläkaren sa att jag borde ha varit död. Då känns det som att man fått andra chans i livet på något sätt.

Jag sjunger mycket om second chance osv, så den är verklighetsförankrade som de flesta texter jag skriver idag är.

Spår tre är som många säkert vet en cover på Depeche Modes klassiker It’s no good. Den är faktiskt är en av mina favoritspår med Depeche. Berätta storyn bakom den?

Stefan: Jag älskar den låten också och jag har lirat den några gånger. Jag fick en vision i huvudet att ”den här låten med Zinnys röst kommer att bli ’fucking major’”. Jag hörde precis hur den skulle låta, jag hörde hans stämma i både de låga och höga tonerna, så jag började prata med Zinny om att jag skulle vilja testa att han sjöng den här låten. Sen gjorde jag ett litet arrangemang och jobbade som en tok i över en månad med att kopiera hela originalarrangemanget med synthar och alla andra grejer. Efter det började vi bygga upp låten med sång, gitarrer och trummor samt gjorde lite små ändringar. Totalt har vi väl lagt ner två månaders jobb på den här låten och jag är superstolt över resultatet men det har varit ett jättejobb med allt.

Zinny:  Det roliga var att när han spelade upp låten för mig så frågade han vad jag tyckte om Depeche. Det är väl inget favoritband för mig – men de har gjort en del bra grejer och jag tycker precis som du att detta är en av deras bästa låtar för den har så skön suggestiv och är bra på alla sätt. Stefan hade en idé och det första han kommer med är det här och det lät helt fantastiskt. Jag har inte haft ett enda finger med i spelet utan detta är Stefans verk till 100 procent. När jag skulle lägga sången på låten så undrade jag hur han ville att jag skulle köra låten? Stefan tyckte då att jag skulle börja med det låga och sen gå upp en tonart, så även där hade Stefan redan tänkt ut hur låten skulle låta. Sen ska det bli kul att höra hur folk reagerar för jag tror ingen har hört mig sjunga så lågt förut. När man ger sig på en hit av ett stort band så måste man också göra låten rättvisa så att vi inte trycker upp skit i ansiktet på Dave Gahan & Co – och personligen så tycker jag att vi har gjort en jävligt bra version av låten.

Stefan: Det fungerade verkligen hela vägen. Det som föddes fram blev bara bättre och bättre med tiden. När Zinny hade lagt på sång och jag fortsatte att jobba så kom det bara fram mer och mer grejer som man kunde addera till låten. Det tog lång tid, men vi hade aldrig en tråkig stund när vi jobbade med den. Precis som Zinny var inne på förut, när man ger sig på en sådan här låt som många känner till med ett globalt band av den digniteten så måste man ha något på fötterna. Det går liksom inte att komma med något halvdant, för då kan man lika gärna skita i det, utan det måste vara något som man kan stå upp för fullt ut och det tycker jag att vi kan göra. Alla kanske inte gillar oss, eller låten, fullt ut men ingen kan säga att detta är en dålig version. Jag tycker att vi kan gå rakryggade ur detta med flaggan i topp.

Jag minns att vi pratade om ”It’s no good” när vi sågs i Vara förra året. Vi tyckte redan då, att låten var som gjord för att spelas på radio. Men idag jag hör den ingenstans. Vad beror det på?

Zinny: Den spelas utomlands men inte i Sverige. Den spelas i Tyskland, England och USA men den nekas i Sverige. De spelar nästan aldrig de klassiska svenska banden. Samma sak med Rockklassiker. Det enda svenska bandet som spelas där är Europe och det gör de minst fem gånger om dagen. Men du hör aldrig Treat, Easy Action, Shotgun Messiah, Electric Boys eller Clawfinger. Alla dessa band har varit internationellt väldigt kända, som har haft hits och som det har gått bra för. Men inga av dessa band spelas tyvärr.

Jag och skivbolaget har varit på Bandit. De har spelat ”Heartbreak City” en gång och ”It’s no good” två gånger tror jag men that’s it. Det fanns en anledning att jag stack till USA med Shotgun Messiah, men 30 år senare har det inte blivit ett jäkla dugg bättre. Det är lika jävla inskränkt fortfarande och det gör mig rabiat och skitförbannad att det fortfarande är så.

Varför tror du att radiostationerna gör så här?

Zinny: Det handlar om att känna rätt folk och att man är väldigt bra kompis med någon. Sen handlar givetvis om att ligga på ett större skivbolag. Ligger du på ett mindre skivbolag eller independent-bolag, så har du inte samma möjligheter. Man måste ha känningar i dessa kretsar för att få speltid. Det handlar tyvärr ingenting om att sponsra och att hjälpa ny svensk musik och det är det som gör mig så jävla förbannad. Det är pinsamt. Det finns så många bra band där ute som är jäkligt bra men de får ingen chans.

Nästa spår är ”Heal the pain” och när jag lyssnar på den så får jag väldigt mycket Stagman-vibbar. Återigen så antar jag att den handlar om dig själv?

Zinny: Ja, definitivt. Den är också hämtad ur verkligheten. Det är väl som du säger att den har Stagman-vibbar, men det väl för att den är så nära Stagman-låtarna som den är och det är samma sak där. Den handlar också om mitt liv och hur jag tidigare levde mitt liv på ett sätt och hur jag uppskattade saker.

I andra versen kommer det mer om hur jag uppskattade de enkla sakerna i livet som man inte alltid ser. Det kan vara soluppgångar, solnedgångar, hav eller annat som man kan bli fascinerad av.

Anledningen till att mina binjurar pajade är på grund av att jag levt som jag gjort. Med ”Heal the pain” så menar jag att jag måste någonstans försöka legera mig i den smärtan som har varit. Jag lever ett annat liv nu, men det känns lite som en payback för vad man har gjort tidigare. Ingenting är gratis här i livet och sen är det bara frågan om man får betala för det direkt eller i ett senare skeende av livet.

Nästa spår är “Nobody gets out of here alive”. Jag tycker att riffet som inleder låten påminner väldigt mycket om ”Kejsarens nya kläder”.

Zinny: Den kommer ju från samma låtskrivare, men det finns säkert likheter i uppbyggnad och alltihopa.

När jag skriver så skriver jag nästan allt på akustisk gitarr. Och när jag skriver så vet jag inte vilket håll det ska gå åt. ”Kejsarens nya kläder” gick åt ett håll, medan den här gick åt ett annat med mera keyboard och den har nästan ett filmiskt tema. ”Nobody gets out of here alive” känns nästan som att den skulle kunna vara med i en biofilm.  I slutändan så spelar det ingen roll vad vi gör, för ingen kommer levande härifrån ändå. Själva temat i låten är, gör vad fan du vill göra med ditt liv och strunta i vad andra tycker och tänker. Det spelar ingen roll om du är en syndare eller ett helgon för alla kommer vi att försvinna härifrån så småningom.

Då hoppar vi vidare till ”Welcome to the show” som är nästa låt. Berätta mer om den.

Zinny: Det är väl mer en standardrocklåt, som handlar om att släppa loss och ha kul och den är ganska 80-tal får jag ändå säga. Temat är väl samma sak där, att våga göra vad du vill göra.

Temat är genomgående faktiskt. För den som intervjuar mig måste det antagligen vara skittråkigt, för mycket av låtarna handlar om samma sak. De tar sig lite olika ansikten bara. ”Welcome to the show” handlar om att om du hänger med oss så kommer du få det kul. Be on the wild side, men du kommer ha det jävligt roligt.

När jag lyssnar på den så får jag vibbar från både Aerosmith och Whitesnake.

Zinny: Tack! Jag och Stefan gillar båda banden och är stora fans av dem. Jag håller med dig helt och hållet och jag tycker du gjort en riktigt bra analys av låten.

Sen kommer “Let it rock”. Jag hör klara vibbar av Red Hot Chili Peppers. Den är nästan lite funkig. Vad säger du?

Zinny: Jag känner nästan bara Aerosmith, så jag har helt missat din spaning, men det är skitball att du hör det.

Stefan hade det där riffet och vi började jamma till det. Vi garvade lite åt det och båda tyckte att det att det lät Aerosmith, men jag tyckte att vi skulle göra låten till våran grej. Sen är det kanske som du säger att det finns lite Red Hot där, men det är inget som vi har tänkt på.

Kan du berätta mer om texten till låten?

Zinny: Återigen så den tagen från verkligheten av mitt liv. ”I was a high school loser” är en textrad till exempel. Jag hade jättebra betyg fram tills jag gick i åttan innan jag hoppade av plugget. Jag gick ju aldrig nian så jag är nog en av få som inte gick klart grundskolan, som man måste göra enligt lag. Jag har ett dokument från Skolöverstyrelsen som säger att jag är entledigad och inte behövde gå nionde klass, så jag fick börja jobba istället.

Det gick inte och ha mig i ett klassrum till slut. Varför skulle jag hålla på med syslöjd och stoppa strumpor? Det är ju ingen människa som håller på det. Sen ville jag rocka och ha kul, så det är det ”Let it rock” handlar om. Lev det liv som du vill ha, garva, ha kul och må bra.

Som du märker så svarar jag samma sak på varje fråga. Livet för mig är att kunna göra det du vill, må bra och inte ta skit från någon andra och den principen är så oerhört viktigt för mig. Jag har fått mycket skit för att jag är en annorlunda människa och inte är som alla andra. Så jag tar ingen skit av någon längre. Jag är annorlunda, jag är inte som dig och jag är stolt över att inte vara som dig. Det där har jag anammat så hårt, det ligger i mitt DNA och det märks även på Stagman-plattorna. Jag har jävligt svårt för människor som trycker ner, som mobbar eller retar andra människor, för det är inte kul att vara på den sidan. Ibland känner man sig väldigt ensam för jag är inte normal, men vem fan bestämmer vem som är normal? Är du normal? Nej, för du är du, och är jag normal? Nej, för jag är jag, men vi är bra människor båda två.

“Goodbye to yesterday” kommer härnäst. Två textrader jag fastnade för här var ”Searching for an angel” och ”We had some good times then”.

Zinny: Det är den där eviga längtan tills man känner den där känslan att allt är jättebra, och det är det inte alltid.

Låten ligger mig extremt varmt om hjärtat ska du veta. Jag tycker att jag har lyckats fånga någonting där som jag tycker om. ”Heal the pain” är jättenära för mig också men det finns någonting i ”Goodbye to yesterday” som gör att jag känner mig jättenöjd över att jag och Stefan skrev den tillsammans.

Jag har sagt adjö till mycket av mitt förflutna. Inte alltid för det var kul och bra då utan det behövdes något mer och något annat. Jag är väl kanske en sökare och jag försöker alltid finna något som är ännu bättre. Jag går vidare i saker och ting. Min mamma sa till mig att jag alltid är på väg vilket jag bland annat sjunger om på första Stagman-plattan. Hon sa till mig att det inte gick att ta kort på dig. Du står aldrig still för du är alltid på väg någonstans. Jag vet inte vart jag är på väg, som jag sjunger till mina barn. Allt kommer bli ok och allt kommer att ordna sig, men jag har inte en aning om vart jag ska. Just nu mår jag bra och gör lite vad jag vill.

Sjunger du till dig själv i textraden ”We had some good times then”?

Zinny: Jag sjunger till mig själv och jag sjunger även till dem som jag har lämnat bakom mig. Det är personer som jag både älskat och haft någon form av relation med, så det är en blandning.

”If I could turn back time and see your smile again” handlar om min före detta fru, som tyvärr gick bort innan hon fyllde 50. Det hade varit kul att träffa henne och se hennes leende igen.

Slutligen kommer vi till ”The one”. Här får jag vibbar av Black Sabbath och Ozzy Osbournes platta ”Down to earth”.

Zinny: Stefan kom med ett tyngre riff och vi skrev sedan låten tillsammans. Jag har två eller tre låtar under min karriär där jag har hamnat i Ozzy-facket, och nu gör jag det på den här också. Jag hör det också men det är helt omedvetet. Det finns en låt på min soloplatta som heter ”Reach 4 the sky” som blev Ozzy rakt av. Det finns även en Zan Clan-låt som också är väldigt mycket Ozzy.

När jag jämför texterna på den här skivan kontra texterna på vissa Stagman-låtar så har du låtit bli politiken dem här gången. Har det varit ett medvetet val?

Zinny: På den här plattan finns det ingen låt som handlar om världen som går under eller liknande och jag har några anledningar till varför.

För det första, när jag skriver internationellt så blir det en annan grej. Det blir mer inåt om hur jag känner, mår, grejer som jag har varit med om eller liknande. På svenska blir det lättare att skriva om till exempel politik, för Sverige är landet som jag lever och bor i. Där finns det massor av saker som jag tycker är rent åt helvete och som jag vill se en ändring på. Skulle jag skriva det på engelska, så skulle ingen fatta förutom de som bor i Sverige.

För det andra är det väl kanske för att jag har skrivit i alla fall två politiska plattor. Jag har fått tömma mig både på ”Moder jord” och ”Kejsarens nya kläder”, så det var tid att göra något annat. Jag skulle dock inte banga för att skriva något politiskt med Zinny Zan, men jag är ganska mätt på det just nu. Sedan är detta en internationell platta och då vill jag sjunga om något som alla förstår eller ta åt sig på ett eller annat sätt. Jag skulle absolut kunna skriva en text om EU eller NATO, men jag vet inte om folk är så intresserade av det.

Man får nog tänka till lite grand när det gäller både internationellt och rent svenskmässigt när det kommer till texter. Jag fick mer en politisk prägel på ”Moder Jord”, som till exempel ”Ni är blinda, ni är dumma” osv. Innan den skivan kom så spelades jag i P4 och fick vara där och spela live bland annat. Sen dog allting, för jag hade fel åsikter och det fick inte höras. Den delen är extremt farlig internationellt också, så det är inte bara Sverige som är en ankdamm där det här sker. Är du tillräckligt vänster, så kan du få skriva om det internationellt. Där finns det ju band som The Clash och Rage against the machine som är väldigt vänster, som det har gått bra för. Men börjar du kritisera vänstersidan och tycker att de går för långt någonstans är det aldrig bekvämt, för du kan bli stämplad som stendöd. Om vi tar Ted Nugent som ett exempel, som har varit väldigt uppskattad en gång i tiden, får knappt några gig längre. För han är liksom hela paketet. Han älskar vapen, han skjuter djur lite överallt och sen så hatar han den där tokvänstern, vilket gör att ingen vill ta i honom med tång längre.

Ångrar du att du lade in politik i dina texter som gjorde att du försvann från radions spellistor?

Zinny: Inte för fem öre. Det är tråkigt naturligtvis för jag spelades ganska mycket i P4 vilket var trevligt, för man når ut till en stor publik och det är ju det man vill. Men om man samtidigt inte får skriva och sjunga om det man vill så är det något som är jävligt fel.

Du har sagt att det blir en Zinny Zan-platta till. Hur ser det framtiden ut för Stagman?

Zinny: Jag kommer förmodligen göra en Stagman-platta till om jag får leva och frodas. Jag kommer inte lämna det svenska helt men just nu är det Zinny Zan som gäller.

Du gjorde en bejublad storytell-spelning i Vara som blev väldigt uppskattad. Är det något som du skulle vilja göra igen?

Zinny: Det skulle jag absolut vilja göra om det finns någon efterfrågan. Dels för att det är väldigt annorlunda och väldigt eget. Det inte många som gör en sådan grej, för det blir så naket alltihop. Funkar det med publiken som det gjorde i Vara, så blir det jävligt bra och det var en fantastisk kväll. Sen kan det gå åt helvete om man har otur, men jag gillar att hänga ut mig själv.

Om ni ska välja ut ett turnéminne. Vilket blir det?

Zinny: Första turnén med Shotgun Messiah var speciell. Att få turnera i USA var en jävla känsla. Sen att stå i Scandinavium och öppna för Whitesnake var också en jävla känsla.

Stefan: När jag 1994 spelade med Skintrade inför 100 000 åskådare på Dynamo Open Air i Holland. Det var då Europas största outdoor festival och vi öppnade med One by one. Det var en grym vibe.

Vilken är den mest kända rockartisten som ni har i din telefonbok?

Zinny: Det vet jag inte om jag kan tala om. Jag kan väl säga att de största artisterna som jag träffat och umgåtts med är Steven Tyler, Phil Lynott och Prince.

Stefan: Zinny

Av Ulf Romedahl