Under huden på Kent Hilli!

”The Rumble” heter Kent Hillis debut som soloartist. Peter Johansson hade ett långt och mycket trevligt personligt samtal med den ödmjuke Perfect Plan sångaren där han verkligen bjöd på sig själv, sina tankar och känslor om nya skivan och om livet. Möt låtskrivaren, sångaren, artisten och människan Kent Hilli i vår stora intervju här!

Photo: Leif Wikberg

Du samarbetar med Michael Palace på skivan som hjälpt till med både skrivande och produktion. Hur har ni gått tillväga när ni skapat ”The Rumble”?

Jag och Mike har skrivit ”Does it feel like love” och så har jag skrivit två låtar tillsammans med Alessandro Del Vecchio och Pete Alpenborg samt en låt tillsammans med min syster Tina, ”Heaven can wait”, som är en ballad. Jag har skickat akustiska versioner av låtarna till Mike som har arrat upp dem. Han har producerat och lagt alla instrument på alla spår så han är ju väldigt delaktig i hela processen. Mike är fantastisk, det var en riktigt trisslott för mig att arbeta med honom. Vi har ju exakt samma influenser, det är Giant, Survivor, Starship, Whitesnake och Europe. Vi ville ha alla element på plattan utan att det skulle låta för mycket som Perfect Plan. Jag tycker vi lyckats med det. Perfect Plan är lite mer muskulärt och lite mer gitarrdrivet. Det har blivit mer av en AOR platta. ”Miss up to no good” är mycket Giant och bluesdriven. Det har varit svårt att välja singlar som ska representera hela plattan, eftersom det är så stor variation. Om du tar ”Don’t say it’s forever” och jämför med ”miss up to no good” är det ju två helt olika stilar. Samtidigt tilltalas jag av att skivan är som en jukebox. Ofta har du två eller tre riktigt bra spår på en skiva som släpps som singlar och resten är fillers, men precis som i fallet med Perfect Plan skivorna så lever varje låt för sig här. Det blir lite som när man väljer låtar till en playlist. Jag kan inte nog lovprisa Mike Palace, han är så otroligt begåvad och duktig på precis allt, dessutom är han otroligt trevlig. Jag har fått en vän för livet. När vi var klara kände jag att, fasen jag vill fortsätta! Vi kommer absolut fortsätta samarbeta framöver.

Har ni kunnat träffas något, eller har processen skett digitalt?

Nä, vi har facetimeat och messat och hållt på. Vi har sagt att vi ska ha ett releaseparty så snart det är möjligt.

Vilka skulle du säga är de största skillnaderna mellan Kent Hilli solo och bandet Perfect Plan?

Det är något med Perfect Plan när vi spelar och skriver som skapar soundet, framförallt Trazans (Rolf Nordströms) gitarrsound och Leif Ehlins keyboardspel. Det som förenar är mitt sätt att skriva och min röst. Soundet är lite funkigare och mer keyboardbaserat och låter lite mer åttiotal än Perfect Plan. Det är nog de största skillnaderna. Man hör att det är en Palaceproduktion, hans tydliga kännetecken finns med. Vissa låtar är mer åt Perfect Plan hållet än andra, ”Miss up to no good” och ”Still in love” är några exempel. ”Don’t say its forever” och ”I can’t wait” är mer åt Foreigner och Giant hållet. Det som är väldigt tydligt och särskiljer är Trazans (Rolfs) gitarrspel i Perfect Plan. Perfect Plan är visserligen ett AOR band, men också mycket melodiös hårdrock och lite mer muskulöst på ett sätt än Kent Hilli solo. Det är nog den tydligaste skillnaden i sound.

Om du fick bestämma fyra singlar som du tycker bäst representerar skivan, vilka låtar skulle du då välja?

”Cold”, ”Don’t say it’s forever”, ”Heaven can wait”, den är väldigt speciell och ”Does it feel like love” som är svinigt bra.

2020 var ju ett minst sagt omtumlande år för hela världen. För många har året präglats av sjukdom, sorg och svåra prövningar. Jag tänkte vända på perspektiven och fråga vad du tycker har varit bäst med 2020.

Det är att jag kunde börja jobba med musik på heltid. Coronasituationen har inneburit att jag fått ett lugn i att fokusera på låtskrivande och göra videos till Perfect Plan och att jag kunnat spela in min soloplatta. Jag saknar ju att kunna träffa bandet och kunna spela. Förhoppningsvis blir det ändring på det nu när vi snart är vaccinerade. Min relation med Mike, hur den kom till och utvecklats, har också varit jättekul på så många sätt.

Frontiers är ju bra på att sammanföra musiker till olika projekt. Om du fick välja helt fritt: vilket/vilka musiker/band skulle du helst vilja jobba med framöver och varför?

Jag har redan ett par projekt som är hemliga, varav framförallt ett som jag länge velat göra. Att jobba med till exempel Erik Mårtensson i Eclipse hade varit väldigt spännande. Han är en fantastisk låtskrivare, gitarrist och sångare. Att jobba med honom och se vad han skulle kunna tillföra hade varit riktigt spännande. Det finns helt galet mycket duktiga människor på Frontiers. De har ju jobbat med både Whitesnake, TOTO och Journey under åren, men Erik finns ju på nära håll här i Sverige. Jag har också lärt känna Kristian Fyhr (Seventh Crystal) som är en väldigt duktig och trevlig kille som jag mycket väl kan tänka mig samarbeta med. Jona Tee (H.E.A.T) har också kommit in med Crowne och Danny Rexon från Crazy Lixx kan jag gärna tänka mig att jobba med. Alessandro Del Veccio har jag redan börjat jobba med och har en bra relation med. Nästa Perfect Plan platta kommer vi samarbeta med nya människor. Det är väldigt utvecklande att jobba med talangfulla människor som kan ge nya dimensioner till det man jobbar med. Vi ska snart träffas i Perfect Plan och börja jobba på vår tredje skiva. Vi har mellan tjugofem och trettio nya låtidéer och jag kan lova dig att det kommer bli fruktansvärt bra! Jag och Rolf har en väldigt speciell kemi när vi skriver. När vi träffas brukar vi få ihop tre till fyra låtar vid varje tillfälle! Även de andra bidrar med material, och det blir riktigt roligt när alla är med och skriver.

Photo: Leif Wikberg

Namn: Kent Patrik Mikael Hilli

Ålder: 54

Född: Gamla Karleby, Finland och flyttade til Sverige när jag var ett par år gammal.

Favoritmat: En riktigt god Pizza. El Padrino har den godaste pizzan och finns här i stan.

Favoritdryck: Jag är inte mycket för alkohol nuförtiden så det får bli Trocadero eller en LOKA naturell.

Film: Höstlegender med Brad Pitt och Anthony Hopkins är en fantastisk film! Jag har säkert sett den femton gånger. Nummer två är Nyckeln till frihet som också är fantastisk.

TV: Lupin på Netflix. En fransk serie med skådespelaren som även gjorde filmen En oväntad vänskap. Den är fantastisk och just nu väntar jag på säsong två. Skitbra serie med oväntade vändningar och som är väldigt välgjord.

Böcker: Jojo Moyes böcker, ”Livet efter dig”, ”En andra chans”, ”Arvet efter dig”. Jag gillar hennes sätt att skriva på. Man kommer nära karaktärerna och hon har ett bra språk.

Musik: Giant, Survivor och Foreigner är det jag lyssnat mest på under alla år och influerats av. Jag lyssnar och gillar ju en hel del annat också så klart. Eclipse är riktigt bra och Nestor, ett nytt band, är så fruktansvärt bra att jag höll på att ramla av stolen när jag hörde de första gången. En otroligt positiv överraskning! Att man fortfarande kan bli så positivt överraskad av att det dyker upp ett band från ingenstans är otroligt kul. Jag är bred i min musiksmak, jag gillar Eagles, Chris Stapleton och Sade. Jag blandar mycket. Jag lyssnar mycket på femtio och sextiotal, Motown, Sam Cooke. Jag är också en sucker för Shinedown, de är otroligt bra. En bra låt är en bra låt oavsett genre och mycket hänger på sången, att det är en sångare som kan förmedla en kärna på något sätt. Men allt har betydelse, det ska bilda en bra harmoni.

Hobbies: Jag älskar idrott av alla slag, friidrott, fotboll. Jag är gammal fotbollsspelare själv. Jag älskar att spela tennis och vara ute och springa. Jag älskar också att se idrott på TV, framförallt friidrott och Hockey.

Inspiration: Allt möjligt. ”Time for a miracle” inspirerades av Donald Trump och Kim Jong Un, en känsla av att nu kan det bli krig när som helst. ”Fighting to win” handlar om att ta sig upp ur psykisk ohälsa, i mitt fall en utmattningsdepression. Jag skriver ofta relationsbaserat och egenupplevt, antingen som åskådare eller utifrån egna erfarenheter. Det kan vara en skitbra film som inspirerar till en låt, det kan vara en fras som en skådespelare säger som inspirerar till en melodi. Det är väl en yrkesskada. Soloplattan är en förlängning av ”Fighting to win”, lite boxningstema. ”Rumble (Never say die)” handlar om min erfarenhet av mobbing och trakasserier. Mitt liv har varit en stor kamp och mycket fokus på prestation. Jag hade en utmattningsdepression för ett tag sedan vilken har tagit tid att bearbeta. Jag har varit med om många saker i mitt liv och även om jag inspirerats av andra har jag också inspirerats mycket av min egen historia. Melodin kommer först, den skapar känslan, men ibland föder känslan melodin. Därefter kommer texten.

Motto: Livet är inte prestation. Du är inte prestationen. Utmaningen vi har i dagens samhälle ligger i att försöka hitta vårt mänskliga värde utan att sätta likhetstecken med vad vi presterar. Jag vill kunna leva på musiken, men jag vill samtidigt kunna leva genom musiken. Musiken måste finnas inom mig, i mina känslor och min själ. Det får inte bli för mycket fokus på pengar, hur du ser ut och för dig. Om känslan uteblir så blir det inte roligt längre. Det handlar om att vara snäll mot sig själv. Har du ett accepterande förhållningssätt mot dig själv så blir du också mer accepterande och snällare mot andra. Jag studerar just nu till samtalsterapeut och har en ambition om att jag ska kunna hjälpa människor med utmattningsdepression framöver.

Om jag inte hade blivit musiker skulle jag ha blivit: Jag har varit fotbollsspelare och gått igenom en tjugofem år lång karriär på SAS, men samtalsterapeut och hjälpa människor med psykisk ohälsa är något jag brinner för och ett självklart val. Det är något jag med största sannolikhet kommer att ägna mig åt så småningom.

Stort tack för att du ville göra den här intervjun för The Maloik Rock Blog!

Tack Själv!

Peter ”Amber St Pete” Johansson

Lyssna på ”The Rumble” via länken nedan!

https://open.spotify.com/album/0oAkNUZ4TLNefL6oUZgzvy?si=4vwO2sSETdutpvgfHWBcsw