Östersundsduon Velvet Insane har de senaste åren turnérat flitigt utomlands men hållit en låg profil på hemmaplan. The Maloiks Peter Johansson fick en pratstund med sångaren Jonas Eriksson och gitarristen Jesper Lindgren om allt från konstnärlig frihet, underskattade musikaliska hjältar och erotiska italienska klubbar!

Berätta lite grand om er själva och om Velvet Insane, vilka är männen bakom musiken?

Jesper: Vi har spelat tillsammans sedan 2013. Det började med att jag satte upp en insamlingsgala som hette ”Stjärnfall” till förmån för min dåvarande manager Mikael Sundén som precis hade gått bort. För att hylla honom behövde jag ett band, och jag ville att bandet skulle heta något i stil med de engelska gamla sjuttiotalsglambanden. Namnet Velvet Insane påminner om dem. I samma veva stötte jag på Jonas och tillsammans bildade vi bandet!

Velvet Insane var ju från början en kvartett men har de senaste åren fungerat som en duo, hur kommer det sig?

Jesper: Nicke, basisten, hade mycket med sina studier. Trummisen Tobbe bor lite utanför Östersund (Åre) och kände sig nöjd med det vi redan hade gjort och valde därför att sluta.

Jonas: Vi kom fram till att det ändå är jag och Jesper som har drivit bandet och skrivit musiken sedan starten, så av den anledningen sökte vi inte efter nya medlemmar.

Hur går ni tillväga när ni spelar live?

Jonas: Vi har fria händer. På någon låt har vi känt att vi kan slänga in lite blås eller stråkar. Det finns inga begränsningar varken live eller på platta. Vi plockar in olika musiker beroende på vad det är för typ av spelning. Är det en större spelning så kör vi fullt band med piano, blås, trummor, bas och gitarrer. Vi lirar ganska mycket klubbar och då blir det klassisk sättning med trummor, bas och gitarr. Vi har inga regler överhuvudtaget, därför blir det väldigt kreativt och fritt.

Om ni skulle beskriva Velvet Insanes musik för en oinvigd med bara en mening, hur skulle den lyda?

Jesper: En sjuttiotals-glamrocksdoftande konstnärlig frihet!

Jonas: En bredare sjuttiotalsrock.

Ni har ju hunnit med att turnera i både Storbritannien, Nordamerika, Spanien och Japan. Finns det några planer på att spela mer i Sverige?

Jesper: Ja, det är ett mål. Planerna håller på att ritas så att säga. Det är en förmån att det har gått bra utomlands. Det är ju få förunnat att få de möjligheterna. Vi har på relativt kort tid fått turnera och se väldigt mycket, alltifrån Spanien, Östeuropa, England, Italien, Japan, USA och Australien.

Jonas: Ja, det är klart att vi vill göra oss ett namn på hemmaplan! Det känns som att vi är på väg att göra det nu.

Jesper: Ja, framförallt med nya plattan som överlag har fått bra feedback både utomlands och i Sverige.

Vad är det konstigaste ni hittills har upplevt under er tid med bandet?

Jonas: En konstig grej som hände var när vi turnerade i Spanien. Vi brukar hyra bil och hade parkerat på en stor parkeringsplats utanför spelstället. Giget gick riktigt bra och det var riktigt roligt. Vi tänkte att vi skulle hämta bilen imorgon och gick hem efteråt. Dagen efter när vi kommer tillbaka så var det en stor fet marknad på den parkeringsplatsen! Över bilen hade de ställt ett stort apelsinstånd. De stod och skrek på spanska och vi fattade ju ingenting. Turnéledaren kunde översätta åt oss som tur var. Det var konstigt och jäkligt roligt!

Jesper: I Italien spelade vi på en erotisk klubb där de hade plastpåsar för fönstren. Den hette Titty twisters.

Berätta lite om era största musikaliska förebilder!

Jesper: Det finns en hel del alltifrån T-rex och David Bowie. När jag var 12, 13 år gammal såg jag ”Hysteria: The Def Leppard story”. Då fastnade jag för Steve Clark direkt. Han har varit min största influens både gällande hur man spelar gitarr till hur man rör sig på scen till hans sätt att tänka musik som mer än bara rock. Att alltid sträva efter något nytt. Man kan använda gitarren på så många olika sätt att uttrycka sig. Man behöver inte spela hundrafyrtio toner utan istället en gitarrfigur. Jag gillar både hans och Phil Collens tänk, framförallt det de gjorde på Hysteria där de verkligen byggde låtarna med olika gitarrfigurer, nästan på samma sätt som en symfoniorkester. De lekte fram saker och var jävligt kreativa. Steve är också väldigt spännande som person och är väldigt ikonisk, men han har inte en ikonstämpel på det viset att han är upphöjd till skyarna. Jag gillar en del undergroundpunk också.

Jonas: Jag började ju som trummis och det var först när Velvet Insane drog igång på allvar som jag gick över helt och hållet till sången. Jag minns att vi då lyssnade mycket på Rival sons och jag blev direkt kär i Jay Buchanans sätt att sjunga. Han inspirerar mig på många sätt, både sångmässigt och hur han verkar vara som person. Jag lyssnar ju på mycket annan musik också, men ska jag välja en förebild framför andra så blir det Jay.

Om ni tittar in i spåkulan, hur ser framtiden ut? Vad har ni för mål på lite längre sikt?

Jesper: Just nu håller vi på att jobba på vår andra platta som kommer ta oss vidare musikaliskt. Det blir några nya steg framåt. Trots att den släpptes i februari så blev ju debutplattan klar för två år sedan drygt, så det har hänt mycket sedan dess. Vi lirade in den med Matti Alfonzetti (Skintrade) som producent. På kommande plattan jobbar vi med Tomas Eriksson (Kaipa). Vi ska också självklart ut och spela. Det blir spelningar i Spanien i höst och förhoppningsvis lite i Sverige också. Vi har ju också vår Stjärnfallsgala i November som vi planerar inför.

Hur långt har ni kommit i arbetet med kommande skivan?

Jonas: Vi har nästan spelat in allting! Grunderna spelade vi in i mars och sången spelades in förra helgen, så vi är i slutfaserna. Det är en väldigt rolig process!

Jesper: Det är en väldigt personlig platta när det gäller både text och musik. Mycket har hänt sedan vi spelade in debutplattan och vi har vågat ta flera ytterligare steg. Tomas har fått oss att våga testa nya saker. Den är utmanande. Vissa låtar är bland det mest komplicerade vi någonsin både skrivit och spelat!

Jonas: Ja, det är något helt nytt för oss.

Vad säger ni nej till?

Jesper: Vi säger nej till allt möjligt. Vi vill ju göra något som gynnar oss och inte finnas med i sammanhang som inte passar oss musikaliskt eller med fel värderingar. Vi fick ett erbjudande om att åka på turné till bl a Tjeckien. Då hade de taggat oss i ett sammanhang med väldigt stötande bilder vilket gjorde att vi avbokade.

Jonas: Ja, förbandet hade lagt upp en bild på en svensk som blev påsatt av en Tjeck, så det tackade vi nej till.

Jesper: Vi har fått flera erbjudanden om turnéer med olika metalband vars musik drar lite åt fel håll för oss.

Om du bara fick lyssna på en enda platta i resten av ditt liv, vilken skulle det vara och varför!

Jonas: En liveplatta med Nataniel Rateliff and The night sweats. En riktig ”good feeling” skiva. Den har allting. De är ett stort band med blås och härligt pianolir. Jag gillar svänget, du kommer förstå när du lyssnar! ”White Noise” – Noah Gundersen är också banbrytande. Han vågar testa nya vägar vilket jag tror var en liten chock för alla som trodde att han skulle fortsätta sitta på sin pall och bara lira akustisk gitarr.

Jesper: ”KICK” – INXS, den har så mycket… Det är en bra pop-platta och den är sjukt bra musikaliskt. Låthantverket är perfekt och hela bandet, i synnerhet Michael Hutchence, var på topp då!

Nämn en känd person, död eller levande, du skulle vilja träffa över en öl!

Jesper: Andy Kauffman bara för att få titta in i hans hjärna en stund och för att förstå. Man visste aldrig vem han var och man förstod inte riktigt om allt han gjorde egentligen var komik. Det var så skruvat! Han gick verkligen sin egen väg.

Jonas: Freddie Mercury hade varit coolt att få träffa och fråga hur han tänkte när han skrev musik.

Velvet Insane är:

Jonas Eriksson – Sång

Jesper Lindgren – Gitarr