1998 var jag på plats när the hottest rock band in Sweden, The  Hellacopters intog lilla staden Trollhättan. Trots att bandet då bara funnits under fyra år hade de redan hunnit släppa album och gjort sig ett namn som the next big thing och med en frontfigur som Dregen älskade tidningarna att skriva om bandet. Ryktet hade gjort mig intresserad och man kan lugnt säga att de levererade. De visade mig att svensk rock minsann levde och hade hälsan kvar och de imponerade så mycket att jag än idag sitter här och skriver om kvällen. Likheterna med lördagens spelning och Velveteen Queen är slående då jag redan långt innan kvällen byggt upp stora förväntningar efter att ha hört lovord från alla som redan sett dem. Dessutom blev timingen minst sagt perfekt då albumet landade i inkorgen fem dagar innan release och jag hade hela veckan på mig att lyssna in mig på låtarna. Ni förstår att jag var taggad till tänderna vilket brukar vara något väldigt dåligt för tänk nu om det skulle visa sig att de skulle ha en dålig kväll vilket antiklimax det skulle bli. Men jag litade på min magkänsla och mina vänner som jag vet har koll på saker och ting när det kommer till musik. Utanför drog dock sig mörka moln och regn allt närmare lokalen men drygt en timme senare visade det sig att åskan som mullrade och blixten som slog ner inte skulle komma utomhus utan uppe på andra våningen av en gammal ombyggd ladugård framför en minimal scen när fem unga grabbar drog upp volymen till elva och visade såväl folket från landet som inresta stadsbor hur man ställer skåp som  om det vore den enklaste sak i världen!

Nästan lite försynt kommer de in. Men det är bara för att luras tror jag! För försynta är nog så långt från sanningen man kan komma. Så fort första riffen dånar ut i högtalarna förvandlas bandet till en best! Här finns inga masker att gömma sig bakom, ingen scenproduktion eller ljusshow. Inte ens en egen backdrop faktiskt. Bara fem grabbar som knappt får plats på den lilla scenen utan som får lita på sin musikalitet och utstrålning för att snärja publiken. Och som de lyckas. Jag hade som sagt fått chansen att lyssna in mig ordentligt och var redo att hänga på och kanske till och med hjälpa till med en ton om det blev läge för lite allsång. Men istället tappar jag hakan rätt ner i golvet bara trettio sekunder in i inledande ”Barrel Of A Gun”. För herre min skapare som de lirar! Isac Borg har ett fantastiskt sväng i sitt trumlir, hårt men utan att tappa en lekfull känsla. Rytmgitarristen Noah Mårdh tillsammans med sologitarristen Lukas Axx är i perfekt symbios där bådas roller är så självklara och längst fram Samuel Nilsson som förutom en gudabenådad röst bara är så självklar där längst fram. Dessutom en väldigt skicklig basist men mer om honom kommer ifrån bandet själva inom kort.

Visst hör man också direkt influenserna. Även om de inte ens var födda när t.ex firma pistoler och rosor var som störst så förstår man varför t.ex Lukas har ett Use Your Illusion märke på sin keps. Men bandet står helt klart på egna ben. Det här” är inget tribute eller cover band inte! Istället kittlar referenserna dödsskönt i kistan för oss lite äldre.Man känner sig som hemma helt enkelt. Samtidigt som det känns nytt och modernt. Naturligtvis hittar man även fler inspirationskällor men det är bara naturligt och kul att upptäcka då alla yngre band naturligtvis börjat någonstans i unga år och som brukligt följer man nog föräldrar eller äldre syskon i spåren. Gammalt och nytt i perfekt symbios!

Vi får till godo hela debutalbumet om än i lite omvänd ordning plus en extra godbit i form av tidigare singeln ”Concrete Crusader”. Ni har säkert alla redan läst recensioner och sett de höga betygen och undrar kanske om de verkligen kan leverera på samma sätt live? Svaret på den frågan är nej. De fullkomligt exploderar istället och varje låt lyfter till ännu högre höjder! Helt makalöst även med tanke på att de att de redan besökt flera av Sveriges största scener. Det känns så naturligt och så lätt precis som om de skulle varit inne på sitt femte studioalbum turné. Samuel trollbinder publiken med sin kraftfulla stämma och har oss i sin hand. Ser till att publiken klappar med och höjer stämningen och leder oss framåt mellan låtarna på ett naturligt och enkelt sätt. Precis som om det var det här han var satt på jorden för att göra. Lukas Axx är en begåvning Sverige inte sett maken till sedan tidigare nämnda Dregen och ger oss riff som skakar byggnaden i grunden samt episka solon där varje not sitter som ett smäck. Rytmsektionen med gitarr, bas och trummor matar varje takt så att till och med självaste valfri AC/DC konstellation hade varit avundsjuka. Ståpälsen på arm och nackhår är given. Det här är så briljant på varje sätt och vis så jag börjar till och med nästan skratta. Det ska inte gå helt enkelt och komma in med ett album i ryggen och låta såhär! Och sedan precis när man redan är halvt utslagen och kippar efter luft tar de in en keyboard på scenen och med Samuel bakom tangenterna levererar de en fullkomligt magisk version av ”Dreamer” rakt i Solar Plexus och jag är knockad, utslagen och uträknad.

Det har tagit mig tre dagar att kvickna till. Tre dagar att fundera vad som egentligen hände. För såhär utslagen har jag inte blivit av någon grupp sedan i inledningen nämnda händelse. Och då har jag ändå sett och hört en hel del sedan dess. Precis som de unga uppkäftiga full av energi Hellacopters medlemmarna lyckades få mig att minnas dem såhär många år senare kommer den här kvällen vara en som jag bär med mig resten av livet. Det här kommer vara konserten jag berättar om för barnen när de blir större och troligen även barnbarnen någon gång i framtiden. Jag var där när Velveteen Queen gjorde sin första spelning efter debutalbumet och redan då förstod vi att svensk hårdrock aldrig har mått bättre och om bandet håller ihop och har lite tur längs vägen kommer deras musik höras över världen årtionden framöver. Buckle up ladies and gentlemen we are up for some ride to come!

Setlist:

Barrel of a gun
Concrete crusader
Bad reputation
Consequence of the city
Trauma
You can’t take this
Stranger in the mirror
Kennys blues
Take me higher
Dreamer
Last sensation

Velveteen Queen är:

Samuel Nilsson: Vocals and Piano
– Lukas Axx: Lead Guitar and Backing Vocals
– Noah Mardh: Rhythm Guitar and Backing Vocals
– Isac Borg: Drums and Percussion

Betyg:

Bildgalleri: Alla foton © Johan Falk

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *