Live recension: Kiss Scandinavium 220622

Då var det dags att inta Scandinavium för att se deras sista liveuppträdande på arenan som för mig och många andra liksom andas Kiss på nått sätt!? Kiss första spelning på arenan var 1976 och sen dess har det blivit några spelningar fram till dagens avskedskonsert. 

På plats med blandade känslor. Tänk att det är allra sista gången man får se sitt absoluta favoritband.

Många tankar och minnen flödade förbi när jag väl hittade min sittplats på sektion P och började spana in arenan. Kom på att jag i princip vet var jag ungefär suttit på övriga konserter med bandet sen 1984 då man gick på sin första Kisskonsert och blev övertygad fantast av bandet. Idag kändes det lite som 1984 och 1996 ( Reunion Tour ). Det var både pirr i magen och lite sorg över att en epok i mitt liv och för Göteborg är över! Scandinavium bör bevaras och bli ett Kissmuseum och konsertlokal att bevara. K märk arenan och Kiss är ju K märkt på ett visst sätt. De kommer fortsätta inspirera nya musiker att bilda band och rocka hela natten lång!

Så levererade gubbarna ikväll? De levererade med den äran och respekt bandets grundare känner för Göteborg som rock stad. De fick också den respekten av publiken som från första till sista låt i princip skrek ock klappade ut sin kärlek till ett av rockens mest unika band. Det kändes som cirkeln var sluten på något sätt och bandet kände det också. Det var i princip full show från början till slut. Bandet lät jäkligt tight och pandemiuppehållet har nog gett den där sista styrkan att nu äntligen efter två år utan livekonserter med publik har gjort samtliga i bandet gott vilket syntes på scenen. Det brukar kallas spelglädje och med den rutin Kiss har blir det ungefär som att de sopar banan mot andra band av världsklass. Det kändes så idag! Pauls röst är dock inte bra men han är ju det proffs han är så det kompenseras med att han är frontmannen i Kiss. Gene mycket bra idag. Hans röst håller och demonen gör sina låtar som bara Gene kan. God Of Thunder eller vad säger vi!? Thommy Thayer och Eric Singer gör jobbet riktigt bra idag i skuggan av de två stora! Eric Singers trumsolo är faktiskt riktigt bra! Tommy spelar för första gången jag sett Kiss med denna sättning med riktig känsla i gitarrspelet liksom som han hittat sin stil i bandet nu vid vägs ände!

Pressbild

Sammanfattning är att samtliga besökare idag gick hem med ett leende och samtidigt en liten tår i ögonvrån efter sista låten fått hela arenan att ställa sig upp och klappa händerna samt partaja hela natten lång!

Bäst: Alltid öppningslåten när duken åker ner på scen golvet och ikväll blev det Detroit Rock City som öppnade.

Lagom: Ljudet var perfekt lagom och ljudreknikerna hade  lyckats bra för arenaspelningar är inte alltid perfekta för audionomisk återgivning.

Sämst: Lick It Up och Heavens On Fire! Visst publiken gillar dem men visst känns de fel att spelas med sminkade ansikten!? Bara en känsla jag alltid får live men inte av låtarna på Kiss Alive III om ni fattar poängen?

Men jag är Trötter men också glad att jag fick se det bandet man kom att älska en sista gång. Kiss gjorde mig inte besviken ikväll! Det var show från start till mål! Vi älskar detta men det kommer nya band att älska och många bär deras DNA i sitt musikaliska arv! 

Tack för tiden ni lagt i Sverige från 1976 fram till idag 22/6 2022! Paul, Gene, Ace, Peter, Vinnie, Eric, Bruce, Eric Singer, Tommy Thayer samt Mark st John ni kommer alltid finnas i våra hjärtan!

Betyg:

Mattias ”Mp3” Petré.

Fotogalleri: Alla bilder Mathias Westman

Liked it? Take a second to support Magnus Blomqvist on Patreon!