Inför kvällens begivenhet försökte jag fundera ut hur många gånger jag sett W.A.S.P. Efter en stunds funderande så stannade jag vid 6 eller 7 gånger. Till dags datum har jag egentligen aldrig sett en dålig konsert med gamle Svarten. Min senaste konsert var på Skansen förra året och då gav undertecknad åtta i betyg till ett superhungrit band.
Bandet är som bekant ute på sin (tack vare pandemin) försenade 40-års turné. En cool backdrop med tre insprängda skärmar, döskallar samt det klassiska mikrofonstativet Elvis utgör kvällens rekvisita.

Inför ett utsålt och varmt fryshus i Stockholm äntrar bandet scenen. Som vanligt när det kommer till W.A.S.P är det fullt ställ direkt. Det inledande medleyt är en ren käftsmäll .
När jag intervjuade Dough Blair förra året hintade han om att det kommer spelas låtar som de aldrig hade spelat live förut. Här får vi höra två låtar som han pratade om, nämligen The torture never stops samt The flame.
Annars är det egentligen samma skåpmat som man är van vid när det kommer till W.A.S.P vilket jag kan tycka är ganska tråkigt. Är till exempel ganska trött på The real me. Den hade jag bytt bort alla dagar i veckan. Men det är jag älskar med W.A.S.P att låtarna framförs med en kompromisslös inställning som gör att man glömmer att man hört L.O.V.E machine så många gånger innan.
Inte bara att bandet firar 40 år. Även klassikern The Crimson Idol firar 30 vilket Blackie uppmärksammar publiken om. Vi bjuds på tre låtar från plattan. The Idol, Chainsaw Charlie samt mega klassikern The great misconceptions of me. Den sistnämnda är (som vanligt ) kvällens bästa. Jag blir aldrig trött på den. Just där spelar det mindre roll att Blackie får hjälp med sången av sina backing tracks. Det är ändå magi i rummet.

Efter Blind in Texas lämnar bandet scenen för en kort stund innan det är dags för höjdpunkten nummer två. Så länge jag har väntat på att höra Animal (Fuck like a beast) och äntligen var det dags. Allsången är öronbedövande och jag hoppas den aldrig försvinner från setlistan.

I wanna be somebody rundar i sedvanlig ordning av kvällen och Blackie lämnarscenen badande i sitt eget svett och jag känner mig extremt nöjd. Visst, jag har hört i princip alla låtarna förut. Bandets Inställning och spelglädje lyfter helheten av mina intryck från konserten.

En extra guldstjärna går till trummisen Aquiles Priester. Han är ett superproffs och det är en fröjd att se han lira. Han är egentligen för bra för W.A.S.P men jag hoppas att Blackie får behålla honom ett bra tag till.
Slutligen kan jag konsterna att jag fortfarande aldrig har sett en dålig konsert med gamle Svarten trots att han att han gör på tok för få ändringar i setlistan.
Vill jag se dom igen? Absolut, men då hoppas jag få en setlista med lite andra låtar. För att nämna tre. Forever free, Tormentor samt The headless children.

Artist: W.A.S.P
Vart? Fryshuset, Stockholm
Publik: Knökat

Längd: ca 1h 30 min

Setlist

  1. Medley (On your knees/The flame/The torture never stops/Inside the electric circus)
  2. L.O.V.E machine
  3. Wild child
  4. The Idol
  5. The great misconceptions of me
  6. Chainsaw Charlie (murders in the new morgue)
  7. Blind in Texas
  8. Animal (fuck like a beast)
  9. The real me
  10. I wanna be somebody

Text och bild: Ulf Romedahl