När man skriver om musik, i något forum, får man ofta frågan om att skriva albumlistor när året börjar lida mot sitt slut. Så samtidigt som du sitter där och funderar på vad hela din släkt vill ha i julklapp och vad du ska ha på dig på nyårsfesten ska du dessutom mentalt gå igenom allt du har lyssnat på genom året, och försöka komma på vad som faktiskt kom ut i år, och inte i december året innan, eller något du redan har recenserat, men som faktiskt inte har kommit ut än. Dessutom är det svårt, om inte omöjligt, att ranka musik på det sättet. Såklart finns det album som är bättre än andra, i ditt tycke, men vilka som verkligen är betydelsefulla, och som du kommer se som ”The album of 2022” är oftast enklast att se i backspegeln. Min passion för musik har dessutom alltid varit starkt kopplad till livemusik. Så, även om jag är en ivrig försvarare av albumet som format, och är en passionerad skivsamlare, är mina starkaste, musikaliska upplevelser oftast vid en scenkant.

Så hur ser jag tillbaka på 2022? Ja, för det första är det året när det faktiskt var dags för konserter igen, med allt vad det innebär. Det är såklart alldeles underbart, men låt oss vara lite ärliga: det är också skitjobbigt.  Jag minns hur djupt jag ångrade min egen logik när jag, efter två dagar av alldeles för lite sömn, och alldeles för många timmar stående på Atlas Rock, satt på ett tåg mot Malmö för att se Rival Sons. Varför kunde jag inte bara nöja mig med Alice Cooper och The Darkness, två av mina absoluta favoritband?, satt jag och funderade, med ett blaskigt och svindyrt Pressbyrånkaffe på ett skakigt Mälartåg klockan sju på morgonen. Men, såklart, när Jay Buchanans röst, än en gång, ger mig både gåshud och tårar, är det värt varenda meter jag har rest. För det är så livemusik fungerar.

Jay Buchanan och Scott Holiday, från Rival Sons, på KB i Malmö

Och när jag ändå är inne på ämnet av att livemusik kan vara ganska jobbigt, men ändå värt det: Det blev ett ganska spontant äventyr till Ungern för att se Kiss. Det hela började med att jag och sambon köpte biljetter till Kiss, både i Stockholm och i Göteborg. Detta var under hösten 2019, till nästföljande sommar. Jag behöver knappast säga vad som hände med de planerade spelningarna. Kort och gott, på två och ett halvt år hann vi mer eller mindre glömma bort Göteborg och insåg att vi inte skulle kunna åka dit. Men ingen av oss kände oss nöjda med att se Kiss bara en gång, på vad vi då trodde var deras sista Europaturné. Alltså bokades nya biljetter, flyg och hotell, till ett land där ingen av oss hade varit.

Budapest Arena, där hela kalaset gick av stapeln, är en byggnad som bäst kan beskrivas som ”Sovjetisk”. Den består av betong, betong och betong. Runt omkring finns inga träd, eller annan skugga att tala om. Väderappen säger 32 grader och en stor sol. Men vi har åkt till Ungern för det här, så vi satte oss där utanför, tidigt på morgonen, och satt kvar, drickandes vatten och ätandes chips, som om vi laddade för krig, tills det var dags att springa in. För det är just springa in man gör där. Inga skandinaviskt ordentliga nummer på händer, och ”Gå, spring inte”. Lite av en kulturchock. Men den största, kulturella insikten var hur bortskämda vi är med gigs i Sverige. Detta var mitt sjunde Kiss-gig, vilket jag anser är en ganska modest siffra. Jag hade aldrig tidigare rest längre än Sveriges sydligaste delar för dem, och jag hade inte varit på alla Sverigespelningar sedan mitt första 2008. Men nu befann vi oss i ett land där de bara hade spelat tre gånger tidigare, varav den senaste gången var tolv år sedan. Det var, med andra ord, många i publikens första Kiss-gig, och det känns i luften. Jag har sällan upplevt så mycket genuin glädje på en och samma gång. En ögonblicksbild jag alltid kommer att ta med mig är när killen bredvid oss, en vuxen man med långt hår och Gene-smink, fångar ett plektrum, håller upp det i en segergest och gråter av glädje.

Denna fantastiska stämning berodde också på att Gene Simmons är en nationalhjälte. Även om han aldrig har bott där, ses han, i ungrarnas, och säkert också i sina egna, ögon, som just en ungrare. Nästan alla mellansnack sker på ungerska, och även om vi inte förstår ett ord av vad han säger, var det kul att se Kiss, som kanske inte direkt är kända som världens mest spontana band, bjuda på det lilla extra.

”The Hungerian Demon”

Med lite distans till spelningen kan jag säga att det nog faktiskt var den bästa Kiss-kosnerten jag har varit på, men det var ändå inte det bästa av själva upplevelsen. När vi satt på den där stekhällsvarma betongen började vi snacka med folk, som man gör. Ofta är det bara trevligt småprat för att få tiden att gå, ibland blir man facebookvänner. Under denna dag och kväll, som till slut blev nästan gryning, adopterades vi in i en grupp av ungerska och polska gigvänner. Och de blev inte bara kul sällskap under denna dag. Vi har sedan dess aktivt hållit kontakten, och strax innan jul åkte vi tillbaka till Budapest, bara för att hänga med vår ”Kiss Army Budapest”. Ett tydligt exempel på det absolut bästa med musiken: vännerna, som man annars aldrig hade träffat.

Slutligen var 2022 också året då jag må ha fyllt 30, men också året jag fick vara tonåring igen. Det band som inledde min kärlek till rocken var utan tvekan The Ark. Mellan 11 och 14 års ålder fanns knappast något annat band i mina ögon, men det var också genom dem jag upptäckte mycket av den musik som betyder mycket för mig. Den 16 september 2011, när de gjorde sin sista spelning, var jag 18 år fyllda, och jag såg dem då som ett favoritband av många. Det var först i efterhand jag insåg att de har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Men skulle de leva upp till min hype när det var dags för återföreningen? Kanske hade tonårens glittriga och oerfarna minnen ställt dem på en ouppnåelig, nostalgisk piedestal. Jag var nervös, som om jag själv skulle ställa mig på scenen i Lokverkstaden i Motala, den där stekheta junikvällen, men det hade jag inte behövt vara. De var äldre, jag var äldre, men magin var densamma. Att höra min tonårs soundtrack live igen var en upplevelse utöver det vanliga. Den är svår att beskriva, men det var som att tiden inte hade gått alls, trots att halva livet hade passerat.

Martin Axén, Ola Salo, Sylvester Schlegel och Mikael Jepson från The Ark, tillsammans igen i Motala

Tid och musik är två spännande fenomen, för vi vet att tiden rör sig framåt, och vi kliver nu in i 2023, men ett riktigt bra gig, eller din gamla favoritplatta, kan föra dig tillbaka nästan var du vill. Gott nytt 2023, eller 2007, eller 1989 eller var din musik än tar dig.