Your one stop place for all things rock!

AOR/Melodic Rock Saturday! Mats Widholm´s Tidlösa A.O.R. – klassiker av oproportionerliga mått.


Del 4: Stan Bush & Barrage

Under slutet av 80-talet hade jag, Stefan Hammarström och Tommy Olsson ett lokalt musikbrödraskap tillsammans. Det var vi mot världen, alla andra tyckte nog att vi var patetiska och rent ut sagt djävulskt underliga. Evenemanget pendlade mellan våra ungkarlslyor. Var och en av oss hade färdigställt A.O.R.–spellistor, sedan gick vi omgång för omgång varvet runt och dränerade listan på låttitlar. Däremellan snackade vi skit, framtidsvisioner, nostalgisentimentalitet och drack alkohol i varierade former, i symbios med god mat, antingen beställd eller egenlagad. Jag titulerade mig alltid som The A.O.R.-King medan de andra två lärlingarna fick slåss och träta om vem som blev kvällens The A.O.R.-Prince. När alla låtar avverkats så var vi generellt sett ganska runda om fötterna på grund av stillasittandet och parallellt drickandet i sig. Efter den mastiga A.O.R.–påfyllningen och alkoholhybrisen avslutades kvällen oftast på Norrköpings populäraste uteställen som Palace, Tour de Ville, Garage eller Wasa. En av gångerna då vi vistades i Tommys lägenhet så satsade vi olyckligtvis vårt alkoholkort på glögg till maten. Ju längre kvällen led, desto ljusare ton fick glöggen, eftersom promilleansvarige uppviglande spädde ut den med vodka, till sist var den transparant. Det blev en kväll att minnas eller snarare bristen av dessa, eftersom vi alla tappade minnet typ samtidigt. Jag spydde i Tommys vardagsrum, i hans hall och på balkongen, en triss i mediokert alkoholsinne samt lyckades ta sönder två av hans finaste vaser. Kompisarna trodde jag spydde blod och var nanosekundrar från att ringa ambulansen. Den blodröda, illaluktande vätska letade sig hypnotiskt ner till grannen. Det äldre paret ringde diktatoriskt upp Tommy på morgonkvisten och skällde ut honom så det stod härliga till. Han och jag fick ta ansvaret för den ögonbrynshöjande arbetsuppgiften att grundligt tvätta rent deras balkong från gårdagsspyorna. Jag hade för övrigt inte ens lyckats ta mig ut från gården, utan sov helt sonika i Tommys marmortrappuppgång. Den gamnacken och de efterhängsna köldskadorna gick inte av för hackor.

Det här sjöslaget tillhörde som tur vad inte vanligheterna under A.O.R.–night arrangemangen. De var tillställningar som man verkligen såg fram emot, och som alltid var lika välarrangerat trevliga. I vilket fall som helst, kontentan av denna långa berättelse är dels att den går i A.O.R.-fotspår, dels att Stan Bush & Barrage debutplattan var den som spelades mest av alla på dessa tillställningar.
Ur ett kvalitetsperspektiv så är detta album från 1987 utifrån mina musikglasögon Stan the mans 15 minuter i rampljuset. Det gäller såväl låt- som produktionsmässigt. Mjuk åttiotalististk classic rock, men också ytters varierat, tidlöst och kraftfullt. Med kompbandet Barrage i bakhasorna var alla planeterna synkade. Där ingick bland annat Mr Bigs bortgångne trummisen Pat Torpey (R.I.P. 2018) och David Lee Roth gitarrist Rocket Richotte. Basisten Mike Seifrat har bland annat medverkat på tre av Rick Springfields tre gyllene album: Living in oz, Hard to hold och Tao. Rick Serattie som spelade keyboard på plattan har varit involverad i Foreigner, Whitesnake, Michael Schenker, Lion och många andra storheter i rockvärlden. Barrage var definitivt en konstruktion som kunde hantera sina instrument med värdighet. Richie Wise var mannen bakom den kristallklara och lite mekaniska produktionen. Kepsen av för denna före detta Dust medlemmen. Har man producerat KISS debutalbum samt Hotter than hell, Double platinium, Killers och deras best of plattor är man för evigt inristad i rockhistorien. Densamme producerade också en personlig favorit: fransosens David Hallyday debutalbum True cool (1989). I den existerade det tre hits av rang. Först monsterballaden ”High”, vilken blev en stor hit i hemlandet. Förutom powerballaden innehöll albumet snärtiga poprockdängan ”Oh la la” samt hi-tech aoriga ”True cool”.

Tillbaka till Stan the man, ”All killers, no filler” är ett epitet som utan problem matchar musiken. Soundet är inte helt traditionellt aorigt, utan väldigt eklektisk classic rock, men fortfarande utifrån de A.O.R.-ramar som konstruerades på det fluffigt glada 80-talet. Just brygden, mellan up-, semilåtar och rena ballader är svårslagen, dessutom är dessa guldkorn uppseendeväckande magiska. Till det adderas Stan Bush karakteristiska röst. Låtar som kan etiketteras som beyond gudomliga är ”Temptation”, ”Primitive lover”, ”Gates of paradise” och ”Take it like a man”. De är i sig fyra musikindivider, inte karbonkopior utav andra gruppers A.O.R.- låtar. Precis samma sak kan sägas om de två vitt skilda utomjordiska balladerna ”What is love” och stegrandes ”Love don´t lie”. Den sistnämnde kommer alltid att ge mig rysningar, en låt som för övrigt House of Lords spelade in på nytt 1988, och fick en smärre hit med. Stan Bush är annars förknippad med bidrag till allehanda Hollywoodproduktioner. Exempelvis var ”Heart Vs. head” med i halvtaskiga The Wraith och She´s got the power, båda från 1986. Överlägset störst var dock ”The touch” som var med i robotorgien Transformers: The Movie (1986). Samma låt kunde laddas ner på Guitar Hero World Tour (2007) och ”The Touch remixed” (2013) av High Moon Studios för tv-spelet Transformers: Fall of Cybertron. Den fanns också med i Mark Wahlbergs Boggie nights från 1999 samt i två populära TV-shower: Chuck och American dad. Visst är låten en guldklimp, men inte det bästa på Stan Bush & Barrage debut.

1998 släpptes ytterligare en platta med Stan Bush & Barrage som hette Heaven, vilken är några ljusår sämre än detta omnipotenta mästerverk. Allt som var bra på debuten, misslyckades på uppföljaren, produktionen var bland det sämre jag hört, för mig det mest kolsvarta fåret av dem alla. I kamsportsfilmen Kickboxer (1989) bidrog han med låtar som ”Never Surrender”, ”Streets of Siam,” och ”Fight for Love”. I den betydligt mer sevärda Bloodsport (1988) bidrog han med låtarna ”Fight to Survive” och ”On My Own – Alone”. I båda dessa filmer medverkar för övrigt den belgiska slagskämpsikonen Jean-Claude Van Damme.

Stan Bush har från debutalbumet i eget namn 1983 till 2017 framavlat hela 11 studioalbum. Tyvärr skiljer det en autobahn mellan höjdpunkterna på dessa plattor, parallellt med produktioner som får Anna Books alster att framstå som Beyoncé. 2019 fick jag ynnesten att se Mr Bush live på H.E.A.T-festivals 10-årsjubileum i Ludvigsburg. Han var andra kvällens headliner, och avlöste första kvällens Robert Tepper. Som ett stort fan av hans ikoniska album var förväntningarna skyhöga. Dessvärre upplevde jag Stan Bush som att han inte kände sig riktigt bekväm på scenen. Han styrde mest med att stämma de olika gitarrerna som han använde sig av på scenen. Det var det hopplockade bandet som fick fylla i snacket med publiken, då Stan allt som oftast tog korta pauser. Han spelade tre låtar från 1987: ”Primitive lover”, ”Love don´t lie” och ”The Touch”, och det gjorde han suveränt. Andra höjdpunkter från den aningen halvscenskygge Stan var underbara ”I´ll never fall”, ”Heat of the battle” och ”Thunder in your heart” (även inspelad av John Farnham). Därutöver var det okej, men absolut inte mera. Stan the man har i vilket fall som helst en både skön och unik rockröst, dessutom verkar han vara en genuint sjyst helyllegrabb, lite som en amerikansk Bryan Adams.

Men mitt bestående minne av honom, när jag ligger på dödsbädden är debutalbumet med Barrage. En platta som för alltid kommer att inneha en 10 plats bland världens bästa A.O.R.–album. Precis innan själen lämnar kroppen så vet jag att en av mina största besvikelser kommer att vara att jag inte lyckades införskaffa Stan Bush sagolika ljuslila skinnjacka, den som tar all uppmärksamhet på albumomslaget. Bilden är tagen i CBS-records parkeringshus. Den minst sagt tighta jackan hyrdes in av skivbolaget. Stan ville köpa loss plagget, men tyckte 4000 kr var på tok för mycket.

Mats ”Hammerheart” Widholm