Hej allesammans! Lucas Zimmermann här. År 2022 är på väg mot sitt slut och då är det läge att kommentera vilka som varit årets bästa album. Tro mig att det var en ganska svår uppgift den här gången då jag har försökt reducera det hela till 10 genom att välja bort några som hade kunnat vara med, och det ändå blev 2 för mycket till slut. Så med det sagt, här kommer årets tolv bästa studioalbum (ej i någon specifik ordning):

  • Megadeth – The Sick, The Dying… And The Dead!

Redan första singeln We’ll Be Back gav ett tecken på att thrash metal-legendarerna Megadeth hade nånting stort på gång och i början av september fick vi det bekräftat. The Sick, The Dying… And The Dead! är ett klockrent album och troligen det bästa bandet släppt såhär på senare tid. Må hända att åren hunnit ifatt Dave Mustaine då han inte längre har en lika skarp pipa som tidigare, men albumet är både händelserikt, mörkt, hårt och väldigt intressant. Det blir dessutom tydligt att Mustaine har ett bra öga för gitarrister. Det var kanske lite otippat att just Angras Kiko Loureiro skulle värvas men åren har bevisat att det var en fullträff då Kikos stil ger musiken en spännande touch.

  • Queensrÿche – Digital Noise Alliance.

Andra legender som förtjänar att vara med på den här listan är tveklöst Queensrÿche. Fyra album utan Geoff Tate och med Todd La Torre har varit lika med 2 bra album och 2 mästerverk. Vilket var behövligt efter sämre tider som avslutades med floppen Dedicated To Chaos (2011). På tal om mästerverken har jag svårt att avgöra om The Verdict (2019) eller Digital Noise Alliance (2022) är bättre, men lyckas Queensrÿche i år med att hålla höga nivån från sist är det bara att njuta. Har sagt det många gånger och jag säger det igen, att Geoff Tate blev ersatt med Todd La Torre var i allra högsta grad nödvändigt då det verkligen krävdes ny energi i bandet och Todd har verkligen lyckats väcka liv i gamla prog metal-legender så var helt vilsna. Det tackar vi för.

  • Dragonland The Power Of The Nightstar.

Nu snackar vi om ett svenskt band jag alltid funnit extremt underskattat i Sverige av någon anledning, nämligen Dragonland. Jag finner det väldigt olyckligt då de har visat sig vara strålande musiker som är dessutom så kreativa att hela deras diskografi består av konceptalbum och är dessutom välgjorda. Skulle vilja påstå att Dragonland är rätt unika i sitt slag. Hursomhelst, efter ett helt decennium utan nyheter (troligen på grund av bland annat att bandets gitarrist Olof Mörck varit mer fokuserad på Amaranthe) gjorde Dragonland en längtad comeback med nya albumet The Power Of The Nightstar och vilken mäktig comeback det blev. Konceptuell symphonic power metal när den är som allra bäst. Bättre än nya Avantasia i mitt tycke, och då snackar vi.

  • Alter Bridge – Pawns & Kings.

Vem säger att mainstream radiorock inte får vara med på den här typen av listor? Är det bra grejer så är det och det kan man lugnt konstatera att Pawns & Kings med amerikanska Alter Bridge (aka. Creed utan Scott Stapp) är. 10 nya låtar som bjuder på en rejäl dos hårt/tungt kombinerat med melodiskt/radiovänligt, precis som det ska vara i den här typen av album. Innehållet är dessutom varierat och intressant och produktionen är i vanlig ordning strålande, då är det bara hatten av som gäller.

  • Stereophonics – Oochya!

Från amerikansk mainstream alternative rock/post-grunge hoppar vi plötsligt över till old school britpop/alternative rock från Wales. Denna vår släppte Stereophonics tolfte studioalbumet Oochya! som är ett av de längsta (om inte det längsta av alla) man släppt hittills och troligen även det mest personliga albumet av alla. Oochya! är ett typexempel på ett studioalbum som har allt, gladare och rockiga stunder, andra stunder som är lugna och emotionella och man har även lyckats få med nostalgiska tankar i det hela. Helt klart en stark comeback efter ett album som blev lite av en flopp några år tidigare.

  • Hellacopters Eyes Of Oblivion.

Svenska Hellacopters har visserligen varit återförenade sedan 2016 med originalmedlemmen Dregen tillbaka i bandet. Det var en glad nyhet då, men det fanns ändå nånting mer vi fans skrek efter sedan dess och det var ett nytt studioalbum. Först i december förra året kom äntligen den nyheten och nya albumet Eyes Of Oblivion släpptes i början av april. Ytterligare en stark comeback som visar att formen i bandet är sig lik och tio nya guldkorn värda att lyssna på med samma glädje som äldre material.

  • Rammstein – Zeit.

Såhär två år efter comebacken med självbetitlade albumet ger neue deutsche härte-kungarna Rammstein ytterligare ett bevis på att bandet är tillbaka på allvar med nya albumet Zeit. Förra albumet var bra, men Zeit är ännu bättre och troligen det bästa Rammstein har släppt på senare tid. Produktionen är något råare än senast, det händer väldigt mycket under albumets gång och precis som vanligt har man kombinerat aktuella ämnen med sjuk humor på ett smart sätt. Är Rammstein i form är de i princip oslagbara inom många plan.

  • Blind Guardian – The God Machine.

Vi fortsätter på tysk mark då ett annat band därifrån också släppt ett av årets bästa album. Då snackar vi om legendariska power metal-bandet Blind Guardian och deras nyaste album The God Machine, vilket är ett typexempel på att man inte behöver ändra på soundet för att leverera ett bra och intressant nytt album. Kan förstå att förra albumet Twilight Orchestra: Legacy Of The Dark Land kunde ge ett märkligt uttryck då det rent tekniskt bara var Hansi Kürsch plus en orkester på skivan, men i The God Machine är Blind Guardian tillbaka i sitt klassiska power metal-sound och lyckas dessutom få till ett strålande album det bara inte går att ogilla. Det lönar sig ibland att vara på säker mark i andra ord.

  • Stratovarius – Survive.

Ett annat legendariskt power metal-band som gjort väldigt bra ifrån sig i studion i år är Stratovarius från vårt grannland till höger. Det här är ett klassiskt band som på senare tid moderniserat och anpassat sin musik till nutiden på rätt sätt, och nya albumet Forever är ytterligare ett klockrent nutida album i bandets diskografi. Produktionen är bra, låtarna intressanta och det hela låter melodiskt, episkt och modernt på samma gång. Stratovarius bevisar ännu en gång att legendstatusen i genren de representerar är välförtjänt.

  • Brymir – Voices In The Sky.

Vi stannar kvar i Finland för att prata om vad som troligen är ett av mina nutida favoritband. Brymir blev i augusti aktuella med Voices In The Sky som är deras fjärde studioalbum och här snackar vi definitivt episk/symfonisk dödsmetal i sin absolut bästa form. Dark Funeral-covern man avslutar med kunde jag ha varit utan då jag har alldeles för stark kärlek till originalet, men annars finns det bokstavligen ingenting ont att säga om Voices In The Sky. En kombination av episkt, symfoniskt, aggressivt och mörkt som blivit en rejäl fullträff.

  • Kamijo – Oscar.

Ni som är insatta i j-rock/visual kei-scenen borta i Japan lär garanterat känna igen Kamijo från Lareine och därefter Versailles. I år är han aktuell med nya studioalbumet Oscar som visar att han är så mycket mer än en karismatisk sångare/frontfigur, han är även en skicklig låtskrivare/kompositör. Här ser vi ännu mer av hans rätt unika kombination av europeisk symphonic power metal med j-rock, och tveklöst ett varierat och välproducerat alster. Tyvärr är det så inom japanska kulturen att man måste vara otroligt begåvad i det man gör för att komma nån vart i livet, det leder till många som känner sig misslyckade och att de inte räcker till. Men när det dyker upp musikaliska genier som Kamijo, då kan man inte låta bli att njuta av musiken han skapar.

  • Lacrimas Profundere – How To Shroud Yourself With Night.

Den här gången avslutas listan med lite mörkrock från Tyskland. Lacrimas Profundere är ett band jag följt ganska länge nu och på senare tid har man tyvärr råkat upprepa samma typ av musikaliska mönster i nyare album. Det ledde till att jag från och med förra albumet Bleeding The Stars tröttnade, men i år lyckades bandet överraska mig med How To Shroud Yourself With Night som är tveklöst det bästa de släppt på länge. Atmosfären känns tyngre och dystrare den här gången och då nuvarande sångaren Julian Larre gärna använder growls då och då kan man bli påmind om bandets förflutna inom death/doom-genren. Detta borde bandet utveckla vidare i framtiden och det ser jag fram emot i så fall.

Då har min lista på årets bästa kommit till sitt slut. Än är jag inte klar än då jag även har en lista på årets sämsta på gång. Men jag hoppas att du gillade det du läste och nu ser vi fram emot ett nytt spännande rock/metal-år.

Lucas LMZ Zimmermann.