Bästa svenska plattan fyller 40!

I dag för 40 år sedan, den 28 augusti 1981, släpptes den enligt mig bästa, svenska plattan genom tiderna. Skivor som man upptäcker i sin ungdom har en tendens att fastna bättre och drabba en hårdare än skivor man hör senare i livet, men ingen platta har fastnat bättre eller drabbat mig hårdare – på ett bra sätt – än KSMB:s kompletta mästerverk ”Rika barn leka bäst”

På internationell nivå är ”Rising” med Rainbow min eviga nummer ett, trots att gruppen i sig faktiskt inte ens finns med på min topp tre-lista av band genom tiderna. I fallet KSMB håller jag inte bara ”Rika barn” som nummer ett, utan där och då var de även det bästa bandet som någonsin hade presenterats i Svedala. I dag måste jag nog erkänna att Abba katalogmässigt kanske har närmat sig, men som ett enskilt album är detta ännu 2021 nummer ett av svenska plattor genom tiderna.

Det var de svenska punkikonernas tredje släpp efter ”Bakverk 80” 1979 (som gjordes tillsammans med Travolta Kids och Incest Brothers) och första egna släppet ”Aktion” 1980. Men det var här som alla bitar föll på plats. Framför allt var det här som bandets trummis Johan Johansson skrev in sig i de svenska historieböckerna som en av våra främsta låtskrivare genom tiderna.

Av plattans nio spår skrev Johansson de fem första plus ”Jag vill bara dansa”, tillsammans med sångarna Micke Alonzo & Steppan Guiance och gitarristen  Peter ”Ampull” Sjölander.

Den mest kända låten från skivan, ”Sex noll två”, fick sin titel för att den vid ett av de första repen klockades in på sex minuter och två sekunder (skivversion landade dock på sex minuter och 33 sekunder). Den var för övrigt 2013 med i Lukas Moodyssons film ”Vi är bäst!”, och ett av mina stoltaste och mest rörande ögonblick som förälder var när min då 8-åriga dotter sjöng med i låten när hon såg filmen. Father of the year? Check.

Tyvärr blev detta det enda mästerverk som originaluppsättningen bjöd på under deras storhetstid (men de hann ju trots allt med fler plattor än Sex Pistols). Micke Alonzo var på väg bort redan när ”Rika barn” släpptes, och ett år senare upplöstes bandet. Efter en återförening 1993 (utan Johan Johansson) lades bandet på nytt på is 1996 innan de gjorde en bejublad comeback på Bråvalla 2015.

Men om man ska uppleva KSMB i sitt esse så är det med ”Rika barn”. De var inte lika punkigt uppkäftiga som på de två första plattorna, men det är omöjligt att inte skruva upp volymen till 11 och bara dansa med till låtar som ”Sex noll två”, ”Blått och guld”, ”Klockan 8” och framför allt vansinnigt bakfyllelyckliga ”Polsk schlager” (given i varje set med mitt gamla coverband Blackstad).

Men hur växte dessa svenska guldkorn egentligen fram, och vad handlade de om? För att få klarhet i det fick vi en pratstund med upphovsmakaren Johan Johansson själv:

”De flesta av låtarna är skrivna av en 19-årig grabb som bodde i sin första egna lägenhet som låg på Wargentinsgatan, nära polishuset i Stockholm. Den lägenheten var väldigt minimalistiskt möblerad med en madrass, en stol och ett bord. Jag hade en Fender Telecaster som jag hade köpt i när jag var London tillsammans med Guld-Lars i KSMB i slutet av 1980. 1500 spänn fick man ge för en 1968 Tele på den tiden, och det var min första riktiga, egna gitarr, som jag satt och dängde ihop de där låtarna till.

Vi hade en policy som var att dom som satt med i rummet fick cred för låtarna. Centrallåtarna för mig på den där skivan är ”Sex noll två”, ”Polsk zchlager”, ”Klockan 8” och ”Blått & guld”.

”Sex noll två” kom av att jag hade lyssnat väldigt mycket på ”Blonde on Blonde” med Bob Dylan, och gillade de här grejerna när det bara är en ramsa i stort sett som bara går och går, och gärna en text som man kan tolka lite som man vill. Så jag ville göra något väldigt abstrakt, och det gick ju rätt bra på det sättet att det är väldigt många som har undrat vad den där låten egentligen handlar om. Men vad dom än säger så har dom  rätt i såna fall.

”Blått & guld” är en låt som handlar om Sergels torg egentligen. Jag levde mitt liv väldigt mycket i City då. Jag jobbade på posten på Vasagatan, vi repade på Regeringsgatan och jag bodde fem minuter från Centralen, så man var väldigt mycket i de centrala delarna av Stockholm. Replokalen, Röda rummet och dom krokarna. Och det var i samma veva som den där baseballigan härjade, rätt brutala piketpoliser, så man kan väl säga att den låten handlar om det.

”Klockan 8” är gjord på julafton 1980, då hade vi spelat samma dag på Hallfängelset utanför Södertälje. Hall var en av de tuffare anstalterna, och dom som var där på julaftonen, alltså kåkfararna, var antingen de som inte fick permis eller de som inte hade någonstans att åka. Så det var en rätt sorglig samling själar där. Bland annat en snubbe som kallades för Tjuv-Lasse, som Peter Ampull sedermera blev övervakare till, han skärpte till sig under en period och blev en god vän. Men tyvärr återföll han i kriminalitet och är död nu, men den var gjord till Tjuv-Lasse.

”Polsk schlager” är väl min take på musiken som jag växte upp med, dom här stomp/sing-along-music hall-låtarna med The Beatles och The Kinks, som jag har hört sen jag var liten och som jag fortfarande lyssnar mycket på. Men den blev ett sorts fundament för den här plattan som vi började spela in i mars 1981. Vi höll väl på ett par veckor med inspelningen i den där studion och jag sov under flygeln i studiorummet i MNW-studion i Vaxholm. Med oss hade vi som tekniker och producent Tomas Gabrielsson, och Tomas har en väldigt stor del i den där skivan. Han var bra för oss, och framför allt hade han inställningen att så länge det låter bra så spelar det ingen roll om man gör fel. Han kunde vrida på så att allting stod på rött och så körde man.

Magnus Ulvesjö som spelade bas var väldigt ny och han hade väl inte riktigt kommit in i vårt sätt att spela då, men han lappade ihop sina grejer så att det låter helt okej. Peter Ampull färgade den här skivan otroligt mycket, och Guld-Lars likaså, men Peter drev igenom väldigt många av sina idéer. Bland annat att ha blås på den här låten vilket inget punkband hade haft då. Ibland hade någon en ensam saxofon, men Peter ville ha en full blåssektion. Peters pappa Bosse hade en klubb på 60-talet som hette Club Surbrunn, Subban kallad, och dom som blåste på den här skivan var hans gamla polare från Stockholms jazzvärld på 50-talet, bland andra Nalle Hallin. Per som blåste saxofon på plattan spelade sedermera med Ubangi och dog väldigt ung några år senare. Men blås var tabu för punkband, samma sak som att börja en skiva med en sju minuter lång låt med väldigt mycket gitarrsolo, inget av det fick man egentligen ha. Men vi sket i det och körde på. Men i stort sett var låtarna klara, så det var bara att försöka sätta dom.

Sedan har jag för mig att det var jag, Tomas Gabrielsson och Peter Ampull som satt och mixade ihop den här plattan. Framför allt Tomas Gabrielsson. Han gjorde lite fulgrejer med oss ibland, som när jag och Peter satte ner foten kunde han göra en fuling att säga att ”nu lägger vi ner för ikväll”, och så skjutsade han hem oss till Söder där han bodde och så tog man tunnelbanan därifrån. Vad vi inte visste var att han åkte tillbaka mitt i natten och gjorde om allting lik förbannat. Så när vi lyssnade på den färdiga plattan så var det ju Gabrielsson idéer helt och fullt. Men han var väldigt viktig för den här skivan, och vi har jobbat tillsammans senare han och jag. Han producerade en platta med med mig som heter ”Flum”, 1993, och vi producerade tillsammans ett par grejer. bland annat De lyckliga kompisarnas ”Tomat”-platta med ”Hockeyfrilla”-låten, och vi producerade Stefan Sundströms ”Hå Hå Ja Ja”. Så vi ses fortfarande och är väldigt tajta ihop.

Det blev väl några låtar över från ”Rika barn leka bäst” har jag för mig, men dom har försvunnit för evigt i något svart hål i MNW:s bandarkiv. Men i stort sett så minns jag det där som en väldigt kreativ och rolig inspelning. Vi hade blivit lite varma i kläderna och utvecklades ändå en del.

Sedan när vi skulle ut och spela när plattan släpptes i slutet av augusti så hade Micke Alonzo slutat i bandet, så vi åkte runt med en sångare. Men vad vi inte förstod själva var att vi hade blivit stora som band, det begrep vi inte. Jag minns att jag var jävligt förvånad när vi skulle ha vår turnépremiär i Södertälje, och när vi kommer dit var det folk som sålde svarta börs-biljetter utanför. Det var ett stort ställe med skitmycket folk, och sedan blev det såna rätt stora gigs.

Men till slut när det hade gått ungefär ungefär ett år efter att vi hade spelat in skivan så hade vi kört slut oss rätt rejält. Det slutade med att jag ville ha ledigt i en månad för att kunna få ro att skriva låtar till nästa platta. Vi hade nästan inget material och jag behövde ledigt för att göra det. Men ett par andra i bandet tyckte inte att vi hade råd med det, så då såg jag inget annat råd än att sluta, så då slutade jag och Guld-Lars. Steppan och Peter Ampull och Magnus hade väl lite planer på att köra på, men det rann ut i sanden ganska kvickt, så det blev ingenting. Så det blev vår sista skiva och därefter lade bandet ner.

Jo! Jag ska kanske nämna omslaget. Det är helt och hållet Peter Ampulls idé och genomförande, som han gjorde tillsammans med Lasse Ermalm. Det var också en sån där omslagsidé som man inte fick göra. Alla omslag till punkplattor skulle vara en bild på ett band, men det ville inte vi ha. Så Peter smällde ihop det där, och inom bara ett par år så hade jättemånga gjort liknande omslag. Det är bara att titta på Imperiet, som är nästan likadant, och  Commando M Pigg. Så helt plötsligt var bara alla jävla omslag en färg och en bandlogga. Så det blev väl lite banbrytande, och idén är väl då att inte vända kappan efter vinden, utan att vända vinden efter kappan. Och det tycker jag att vi gjorde med både skiva och omslag och allting. Jag är fortfarande jävligt stolt över den där plattan, och jag spelar fortfarande ofta några av låtarna live och jag tycker om dom. Det var rätt bra gjort av den där 19-åriga grabben och resten av gänget också att få till det.

Jag misstänker att Björn & Benny, Ulf Dageby, Joey Tempest, Per Gessle, Magnus Uggla och Uffe Lundell har en del att invända, men precis som med Rainbow lyckades ingen av dessa att skriva ett lika komplett album. Så ett stort tack och grattis på 40-årsdagen, ”Rika barn leka bäst”. Du har berikat mitt liv på ett sätt som få andra skivor i musikhistorien. Nu vill jag bara dansa och fira med att gå in i den ändlösa glädjen ikväll…