Your one stop place for all things rock!

Classic AOR Melodic Rock Saturday! Mats Widholm´s Tidlösa A.O.R. – klassiker av oproportionerliga mått!

Del 7: Cannata -Images of forever

Året var 1991, platsen, någonstans i öknen mellan de ociviliserade samhällena Carnarvon och Karratha i västra Australien. Det var cirka 65 mil mellan städerna och mellan bensinstationerna. Månlandskapet som vi passerade till tonerna till Freda´s best of, ackompanjerades av en djupblå himmel vilken kontrasterades starkt till den blodröda sanden som ramade in det ödesmättade landskapet. Naturen kändes ändlös och tilltalande enformig. Uttorkade ökenbuskar bröts loss från sina rötter och tumlade runt i vinden. Ibland avbröts landskapet utav gigantiska obebodda termitbon. Det var en sagolik oförutsägbar plats, utan slut, där gränser suddats ut. Ifall Western Australia hade varit ett eget land, så hade det varit världens tionde största land. Här bodde 2,5 miljoner människor, varav 92% lever i Perth eller strax söder om. Resterande bor där knappt någon bor – där befann vi oss.

Oturligt nog var vi båda ateister och motor-dyslektiker, vilket gjorde att vi fick förlita oss på turen. Det brukar dock sällan vara källor till tillförlitlighet, och var såklart det inte denna gång heller. 42 grader i skuggan var det sista vi såg innan ett av däcken oväntat punkterades. Domkraften som medföljde bilen var ett skämt. Verktyget skar igenom den noggrant övertäckta rosten likt en nyslipad osthyvel. Medvetenheten att vi knappt mött en bilist på vägsträckan tidigare grusade optimismen rejält. De fordon som passerade oss var gigantiska roadtrains. Vägmonstren stannade inte för något, Deras primära uppgift var att ta sig från A till B i på tok för hög hastighet.

Det karga landskapet inhyste ett rikt djurliv. 19 av världens farligaste ormarter i Australien samexisterade i detta varma helvete. Min spindelfobi botades temporärt genom att helt skippa all form av statistik. Så den obefintliga vägrenen var nog den säkraste platsen att vistats på. Vi slapp också oroa oss för välbehövliga skuggor, de existerade helt enkelt inte. Ett förtunnat ozonskikt gjorde solen till ett dödligt vapen, med ett ljus som en svetslåga från helvetet. Ytterligare en dysfunktionell tankekonstruktion som hamnade på förträngningslistan.

Horderna av diaboliska flugor som storleksmässigt var i paritet med mikroskopiska dinosaurier fick vi stifta bekantskap med. De hade två primära mål, dels att ta sig fram till våra attraktiva vätskefyllda ögon, om det inte lyckades, så fungerade öppna munnar utmärkt. Trots sin storlek var de förvånansvärt tysta, något som innebar ett nästintill oavbrutet fäktande med armarna. Väderkvarnsstrategin gjorde så att vi slapp styrketräna på resten av roadtripen. Efter det som känts som en evighet stannade ett äldre par till och hjälpte oss med däckbytet. Steffe fick det hedervärda uppdraget att ligga med de båda, medan jag bytte kassett i vår ljusblå VW-van, från Freda, till Cannata. Meditativ pomp-aor var medicinen mot det som just skett och de långa milen vi hade framför oss.

Två killar från New Haven, en dröm, och ett band kallat Jasper Wrath. 1971 kom deras debutalbum ut, fem år senare gick bandet i graven. Liken som reste sig ur kistorna var Michael Soldan och Jeff Cannata; vips så var Arc Angel bildat. 1983 fick de ett kontrakt med CBS. Gruppens debutalbum såg dagens ljus samma år. Det som utkristalliserades var pomp-a.o.r. av allra bästa snitt. Dock var innehållet långt ifrån helgjutet. De starkaste skenen kom från ”Stars” och ”Sidelines”, två a.o.r.-classic av rang.

Ett aber, men ändock ett medvetet val, var att musiken spelades in med studiomusiker typ Alan Parssons project. Duon tog sig aldrig i kragen att presentera musiken live, då de kände sig färdiga med livet på vägarna redan under slutet av sjuttiotalet. Ombord på skeppet som bakgrundssångare återfanns forna Jasper Wrath kollegan James Christian. En man som själv skulle skapa A.O.R—historia via sitt band House of Lords. Samme man som fortfarande är ihop med skönheten Robin Beck.

Kommande fem år så sysslade Jeff med diverse projekt och band sin tid för vad komma skulle. Multi-instrumentalisten kapade duon till nästintill ett enväldesprojekt. Från början var tanken att musiken skulle vara en uppföljare till Arc Angels debutplatta. Tidens tand ville annorlunda, efter de fem år som hunnit rinna undan. Istället blev det mer elektroniska Cannata som fick föra fram sitt kreativa budskap. Debutalbumet kom ut 1988 och slog ner som en bomb i min musikvärld. Soundet kan väl bäst beskrivas som hi-tech pomp-aor. Diskrepansen mellan lågt och högt som präglade Arc Angel var utraderad på Cannata. Av nio låtar var det bara avslutande ”Together” som kan kategoriseras som ”inte riktigt lika bra”. Resten var makaber musik som bar ett helt unikt signum.

Vapendragaren Michael Soldan skrev ”Will the sky begin to fall?”, samt ”Sailing ships” med Jeff. Kansas, Marillion, Boston, Asia, Yes, Starcastle, Angel, LeRoux, Prism, Dakota är grupper som ligger någorlunda i fas med Cannatas atmosfäriska musik. Jag är oerhört svag för brygden med starka melodier, hi-tech och dramatiska refränger. Denna gryta omgärdades av Jeffs säregna, nästan lite viskande rena röst. En ingrediens som är lika mycket Cannata, som musiken i sig. Plattans allra största höjdpunkter var inledningslåten ”Fortune teller”, ”Middle of the night”, ”Will the sky begin to fall?” samt titellåten ”Images of forever”. För mig är dessa fantastiska låtar essensen av något som var progressivt, men ändå tillagade med traditionella refränger, till skillnad från exempelvis Yes, där allt var betydligt mera komplicerat. 

Fem långa år senare damp uppföljaren Watching the world upp på skivdiskarna. Den fortsatte via samma musikaliska kompass, mer organisk, mindre elektronisk, fast med färre hits så att säga. ”Watching the world”, ”When it´s love” och ”Take me” over” var albumets diktatoriska härdsmältor. Tiden mellan 1993 och 2001 var inte den mest produktiva i mannens liv, utifrån skapandet av egen musik. Istället ägnade han sig åt att producera lokala band genom självägda Oxford Circus Records. Tamorok, från 2002 var dock ett livstecken, där utvald musik från alla hans tre band fanns med. Vissa låtar var re-recordings, medan andra förblev orörda. Det mest intressanta var de fem helt nyskrivna låtarna. Ingen av dessa var någon ögonbrynshöjare, utan kvaliteten hade devalverats.

Uppföljaren till Arc Angels debut dröjde hela 30 år. Harlequins of light (2013) var efterlängtad av många fans. Hade resten av materialet smittats av titellåten så hade allt varit frid och fröjd. Tyvärr var den inte signifikativ för resten av materialet. Försäljningstricket från Frontiers lyckades inte dölja att Mr Cannata numera hade en annan musikalisk agenda, en som inte var min cup of tea. Förutom ett snyggt omslag var detta horribelt dåligt, två låtar, och i viss mån ”Diamonds and gold” gjorde ingen platta så att säga.

Jeff har verkligen lyckats med att hålla en oerhört låg profil. Om det varit en medveten handling, eller inte, är i skrivande stund höjt i dunkel. Hans privatliv tycks kunna kategoriseras som hemligstämplat, parallellt som han tyckts varit obefläckad immun från skandaler. I de lugnaste vattnen sägs det att de stora fiskarna håller till. Inte för att jag tror att Jeff mördat ett tjog människor, men 3–4 borde han onekligen hunnit med. I vilket fall som helst, Images of forever är ett album som skiljer sig en aning från de mer traditionella ikonerna som Michael Bolton, Survivor eller Foreigner. Troligtvis en faktor som gör att denna anomali kravlar sig upp bland de tio bästa a.o.r.-albumen som skapats.

Mats ”Hammerheart” Widholm