Your one stop place for all things rock!

Classic AOR Melodic Rock Saturday! Mats Widholm´s Tidlösa A.O.R. – klassiker av oproportionerliga mått!

Del 8: Tommy Shaw – Ambition

1987 var ett år som kunde ståta med några magiska a.o.r.-utgivningar. Trots detta, ett rätt magert år, som inkilades mellan de två exceptionella melodiska åren 1986 och 1988. Stan Bush & Barrage, Shy – Excess all areas, Jimmy Davis & Junction- Kick The Wall, Whitesnake – 1987, The Hooters – One way home, Jimmy Barnes- Freight Train Heart och Def Leppards – Hysteria var några monumentala plattor som utgavs det året. I Sverige skapades det melodiska pärlor som Treat – Dreamhunter, Dalton – The race is on och John Norum – Total Control. Att husgudarna Savatage släppte Hall of the Mountain king, Pretty maids – Future world och Guns N’ Roses– ikoniska Appetite For Destruction gjorde saken inte saken sämre. Då var jag 20 år, och sedan några år tillbaka frälst av a.o.r och biten av typ alla andra genrer förutom, opera, blues och dansbandsmusik.

Det finns klassiker och så finns det djävulska klassiker. Det finns minnesvärda refränger, och så finns det ytterst minnesvärda refränger. Tommy Shaws tredje soloplatta Ambition var nog den platta som gått allra varmast på skivspelaren. Albumet hade verkligen alla de ingredienser som behövdes för att kunna förevigas i a.o.r.-himlen. Hans två tidigare alster Girls with guns (1984) och What if (1985) präglades mer av vad som komma skulle. Golgatorna beredde helt vägen för mästerverket Ambition. Ett rejält undantag från detta var inledningspåret ”Jealousy” från What if. En fantastisk låt som lätt hade kunnat platsa på Ambition.

Dessförinnan var Mr Shaw känd för att ha frontat Styx mellan åren 1975 – 1983. Dåvarande gitarristen John Curelewski lämnade hastigt Styxlägret. Det öppnade dörren för Mr Shaw som flögs in till Chicago och anställdes på plats. Dennis DeYoung, James Young och Panozzo-bröderna Chuck och John flankerades av Tommy Shaw på gitarr. Det var ett bandförhållande som höll i åtta år, och sex studioalbum. Tommy blev inte bara en ny medlem, utan spelade en nyckelroll även som låtskrivare. Ju längre tiden led, desto bredare blev sprickan mellan Dennis de Young, som ville att bandet skulle gå åt det poppigare hållet, medan Shaw mera åt det rockiga. Det blev början till slutet för Styx, för tillfället.

Med ett nytt skivbolag i bagaget, samtidigt som den spelades in i Livingstone Studios London, med en oprövad ny producent bakom spakarna, låg vägarna fria för kreativitet utöver det vanliga. Terry Thomas hette magikern, en man som dessutom spelade keyboard, gitarr, körade, och inte mint skrev låtarna tillsammans med Tommy. Densamme var den som valde ut de relativt okända musikerna på Ambition. Han var dessförinnan med i ett annat hypat a.o.r.-band kallat Charlie.

Charlie var ett brittiskt band som bildades 1973, släppte sitt debutalbum 1976 och sitt senaste alster 2015. De blev inte profeter i sitt hemland, utan det var amerikanerna som nappade på betet istället. Deras största hit var ”Inevitable”, en a.or.-dänga som placerade sig som 38:e plats på US top 40, från deras bästa platta Charlie (1983). Inte för att den låten är dålig, men mitt val föll istället på titellåten från Good morning america (1981). För övrigt den enda riktigt bra låten på det albumet. På dessa 10 alster som Charlie skapade var tyvärr kvaliteten minst sagt böljande.

Ambition släpptes under en tid då musikpendeln svängde. Från att i ett decennium inneha ett världsherravälde, knackade nya genrer på dörren. Mattan drogs undan centimeter för centimeter, halvår för halvår. Gitarrbaserad pomprock började bli lika populär som en bålgeting i drinkglaset på beachen.

Teamet Shaw och Thomas avlade tillsamman fram en platta som lätt kan rankas bland de bästa som gjorts i genren. ”All killers, no fillers” ett epitet som troligtvis aldrig passat bättre in än här. Att Tommy sjöng lungorna ur sig och att hanterade guran som ett trollspö var faktorer som strödde på storheten. Det tog cirka sex veckor att spela in mästerverket. Inledningssmockan ”No such thing” satte kvalitetsribban oerhört högt. Gitarrdriven melodisk hårdrock där keyboarden snällt fick spela andra fiolen. Efterkommande mer aoriga ”Dangerous game” var för mig plattans starkaste låt. Tommys ljusklara röst i kombination med en refräng som var hundraprocentig – obeskrivligt. ”The weight of the world” tog upp stafettpinnen på ett sanslöst sätt. Mer aor, mer pomp, mer rytmer, tillika en av de tre bästa på albumet. ”Ambition” tog oss tillbaka till lite tyngre tongångar. En extraordinär killerrefräng följdes i dess kölvatten. Plattans enda cover var deras majestätisk version av Survivors megaballad ”Ever since the world began”, från Eye of the tiger 1982. I mitt tycke bräcker den originalet med råge. Efterföljande ”Are you ready for me” fortsatte att pumpa ut melodisk rock av högsta kaliber. ”Somewhere in the night” drog ner tempot och förflyttade gitarrerna till bakre rummet. Atmosfäriska keyboardslingor omgärdade denna a.o.r.-pärla. ”Love you too much” var låten som i de bästa världar hade kunna ersatts med ”Jealousy” från What if. Om så lite drömskt varit fallet så hade jag rankat Ambition före såväl Stan Bush & Barrage och Michael Boltons – Everybody´s crazy. Näst sist låten ”Outsider”, briljerade återigen med kvalitet uti fingerspetsarna. Avslutningsalstret ”Lay them down” knöt ihop säcken med sitt rebelliska budskap och halvrockiga riff. Det var för övrigt enda låten som helt var skriven av Tommy Shaw.

Som sagt, timingen var inte den mest välavvägda, och Ambition blev en ultratunn bladvändare i rockhistorien. Skivköparna vände inte bara andra kinden till, utan svek den före detta Styxmedlemmen rejält. Det var de musikaliska och troligtvis ekonomiska dropparna som fick bägaren att rinna över. 1989 bildades Damn Yankes, 1990 landade debutalbumet tungt på skivdiskarna. Supergruppen bestod av den brokiga skaran: Ted Nugent, Tommy Shaw, Jack Blades (Nightranger) och trummisen Michael Cartellone från Ambition-touren. De levererade en halvtaskig platta fylld med radiovänlig hårdrocksmusik. Juvelen på plattan var aoriga ”High enough”, som välförtjänt också blev en hit i USA. Efterföljaren Don´t tread gav verkligen inte mersmak, utan var horribelt usel. Gruppen gick i graven 1993 när Ted abdikerade. Damn Yankes devalverades till duon Shaw Blades. Hallucination hette debutalbumet som gavs ut 1995. 12 år senare kom en uppföljare ut. Det var dock en platta bestående av covers av låtar som influerat de båda. Ingen av albumen rosade marknaden, eller charmade fansen och definitivt inte undertecknad. Om det var katapulten som fick Tommy att återvända till Styx vet jag inte, men 1995 var han tillbaka. Det var ett band som han tycks vara trogen än idag. 1997 dök hans fjärde soloplatta upp – 7 deadly sins ut. Ambitionvibbarna, Terry Thomas, de starka melodierna och de feta refrängerna var som bortblåsta.

Vad hände med Terry Thomas sedan? Ambition kan väl i backspegeln ses startskottet till att bli en välrenommerad producent. Han producerade bland annat några av Bad Companys plattor. Även Holy water, som, om man hör ordentligt, bär lite av Ambition soundet. Året innan producerade han vad som i a.o.r-kretsar anses vara en form av helig graal: Giant – Last of the runaways, precis som uppföljaren 1991, Time to burn. Rickard Marx, Tesla, Brian Howe och Foreigner var andra storheter som han dirigerat.

Mr Shaw kommer alltid att via Ambition plattan ha en plats bland de 10 bästa som gjorts i genren. Att Terry Thomas produktion numera kan anses som anmärkningsvärd före sin tid och fortfarande låter genant fräsch gör inte saken sämre. Det här var ett teamwork som i ärlighetens namn borde titulerats Shaw & Thomas, eftersom Terry bör anses som en jämlike när det kommer till hur bra albumet egentligen blev, något Mr Shaw genuint understryker själv.

Av Mats ”Hammerheart” Widholm