Your one stop place for all things rock!

Classic AOR Melodic Rock Saturday! Mats Widholm´s Tidlösa A.O.R. – klassiker av oproportionerliga mått!

Del 10: Aviator – Aviator

Det finns band som lyckas med allt, trots motgångar som skulle kunnat bringat fred i Mellanöstern. Sedan finns det grupper som har typ alla förutsättningar uppdukade, men ändå drabbas av otur helt enkelt. One hit wonders tituleras grupper eller artister som lyckas med bedriften att få en megahit, men bara med just den låten, sedan tar det stop. I a.o.r.-världen får man snarare sträcka sig till one hit album, då genren subtilt kräver det, till skillnad från pop-universumet. Ett av många band som hamnade under denna etikettering var New Jersey sönerna Aviator. De släppte sitt självbetitlade album 1986.

Det måste flikas in att 1986 var ett ett magiskt år, utifrån ett a.o.r.-perspektiv. Portalen till kvalitet var vidöppen för ubertunga släpp som Bon Jovi – Slippery when wet, Magnum – Vigilante, Journey – Raised on radio, Kansas – Power, Toto – Fahrenheit, Treat – The pleasure principle, GTR – GTR, Bonfire – Don´t touch the light, Fate – A matter of attitude, Skagerack – Skagerack, King Kobra – Thrill of a lifetime, Beaue Gest – Another night in the city, Easy Action – That makes one, Giuffria – Silk and steel, White sister – Fashion by passion och såklart Survivor – When seconds count och FM – Indisecret. Detta är endast ett urval av kvalitetsreleaser detta utomjordiska år.

Trots mängder av ikoniska albumsläpp så var det ett band som var i paritet med FM och Treat detta år. De kom se sågs, men segrade gjorde de inte, förutom hos oss nördar i Europa; A.O.R-tåget hade liksom åkt förbi några år tidigare. Richie Cerniglia och Michael Ricciardella var två av grundarna som reste sig ur askan från Wiggy Bits. Duon hade tidigare spelat tillsammans i The Illusions och släppt tre plattor i slutet av 60-talet. Ricciardella bildade därefter en musikpakt med The Blues Magoos basist och sångare Peppy Castro. Få kommer nog ihåg att de fick en mindre hit med ”Breaking away” 1981. Den stora massan kommer nog hellre ihåg de två ikoniska a.o.r.-graalerna: Balance (1981) och In for the count (1982). I den konstellationen ingick också nyligen bortgångne Robert J. Kulick (januari 1950 – maj 2020). Som sagt, Peppy Castro och Michael Ricciardella bildade Barnaby Bye. De gick snabbt i graven, därefter återbildades nästan The Illusion, Mike Maniscalco och Michael Ricciardella rekryterades till klämkäcka Wiggy bits. Peppy Castro röst var i sin a.o.r.-linda, men vi vet ju vad som skulle komma fem år senare. 1976 släppte de sitt debutalbum som för övrigt blev deras enda. Richie och Michael fortsatte sitt musicerande i Network som hann släppa två album för Epic Records. Deras första producerades förövrigt av halvguden Barry Gibb från The Bee Gees.

Nu var det dags för a.o.r.-stjärnorna att rada upp sig. De två välmeriterade vapendragarna Richie & Michael hade sedan 60-talet subliminalt förberetts för vad komma skulle 1986. Ernie White var frontmannen, gitarristen och låtskrivaren i blivande Aviator. Han hade sedan tidigare en karriär i den lokala supergruppen: Sam The Band. Enligt rykten så spelade han i samma band under sina ungdomsår som Jon Bon Jovi och Richie Sambora. Steve Vitale var den sista pusselbiten som fick visa upp sina färdigheter på basen. Den brittiske musikdemonen Neil Kernon smekte förföriskt producentspakarna i Electric Lady studios i New York. Att den mannen magiskt producerat bland annat Michael Bolton – Everybodys crazy, Streets – Streets, Autograph – Sign in please, Dokken – Under lock and key, Shy – Excess all areas, och FM – Tough it out, var väl tillräckligt för att Aviator i sig skulle hamna i a.o.r.-historia-böckerna.

Dessutom hade de med Terry Brock som bakgrundssångare. Ytterligare en a.o.r.-ikon av rang, med meriter som sångare i Strangeways, Giant, Seventh key och Slamer på sin lyra. Att han kom ombord på tåget berodde på att Neil jobbat med Terry, när han producerade Kansas – Drastic Measures (1983). Vänskapskorruptionen gav honom fribiljetter till Aviator, Heaven’s Edge, Valentine, Britny Fox, Michael Bolton samt en egen framgångsrik solokarriär.

Debutalbumet hade allt en perfekt avvägd a.o.r.-platta skulle ha. Dutt-dutt keyboards, killerhooks, lagom variation, matchande vokalist, snygga arrangemang, exceptionell produktion, coolt omslag och boy meets girl texter. Inledande ”Frontline” var albumets absoluta a.o.r.-classic. Att den inte släpptes som singel måste anses som ett helgerån av stora mått. Kanske hade deras karriärer sett annorlunda ut ifall valet fallit på den låten eftersom den hade varit perfekt som soundtrack. Bakomvarande ”Back on the streets” förde tankarna till Bryan Adams i sina tuffare stunder; gitarrdominerad med mindre keyboards. ”Don´t turn away” lugnade ner tempot med fin stämsång och ett stick att döda till. ”Wrong place wrong time” omgärdades av ett ytterst smittsamt gitarriff som synkades till ett genuint a.o.r.-party. Spår fem, ”Never let the rock stop” visade upp en mer hair-metal stil som påminde lite om Bon Jovi. Semi-lugna ”Comeback” tog upp stafettpinnen med en lättillgänglig refräng som på ytan kan upplevas enkel, men ack så komplicerad att skapa. Police-doftandeMagic” drog ner på tempot och disten på gitarren. Den doftade sommar, ungdomsförälskelse och Steven Spielberg. ”Can´t stop” var också en up-tempolåt som bevisade att inledningen med ”Frontline” inte var en engångsföreteelse. En låt som norska Issa förövrigt gjorde en cover på 2012, på inrådan av dreglande Frontiers records direktörer. Svaga Aldo Nova vibbar fick jag av ”Too young”. Låten var indirekt en bruksanvisning hur en sommarhit skulle skrivas. Näst sista spåret var ”Everybody schoolboy know”. Precis som många andra låtar på albumet sätter den pricken över i:et hur det kändes att vara ungdom på 80-talet. Avslutande a.o.r.-smockan ”Through the night” band ihop hela plattan på ett föredömligt sätt. Mördarrefräng, stämsång och bra balans mellan keyboards och gitarrer.

Trots att detta torde vara en av de bättre a.o.r-album som gjorts, promotades den dåligt av skivbolaget som själva höll på att bli uppköpta av europeiska giganten BMG. Det la grunden till utebliven försäljning och missämja i bandet. Richie och Michael lämnade bandet. In kom ex Magnum keyboardisten Tommy Zito och trummisen John ”Dr. D” Discepolo. Bandet vägrade ge upp, utan kämpade på til the bitter end, tills motgångarna blev överväldigande 1990. Deras debutalbum från 1986 blev sett i backspegeln deras enda. Dock är deras demos, de som spelades in mellan 1987-1989 hett eftertraktade byten. Fits like a glove vokalisten Ernie White kuskar enligt hörsägen fortfarande runt i New Jersey området med sitt Ernie White Band. Resten av bandet förblev musiker, men inte rockstjärnor, i den bemärkelse de kunde ha blivit, om Aviator haft lite mer flyt.

Boy meet girl-text från låten ”Wrong place, wrong time”: This old world is getting colder every day And everybody’s growing older in everyway And your past can haunt you Baby it won’t fade away You know I want you But darling it won’t work this way It’s just the wrong place Wrong time We come from different worlds You got me going out of my mind Wrong place, wrong time I wish I could have met you years ago Maybe things would be different girl I don’t know Too many places, too many faces Starting to show Now time ain’t on our side So baby, it’s time to let go Baby won’t you talk to me I’m so confused now can’t you see Maybe we’ll meet again And time will be the right time The place, the right place”.

Tjernobylolyckan, Palemordet eller att Argentina slog Västtyskland i VM-finalen i fotboll påverkade nog inte tillkomsten utav det som i mina ögon är bland de 10-bästa a.o.r.-album som skapats. Till skillnad från exempelvis Michael Boltons – Everybody´s crazy och Bon Jovi debutalbum finns det inte en enda låt som jag skulle kunna snabbspola, utan här lyckades Aviator med konststycket att göra dubbla äkta hat-trick med 11 killerlåtar på samma album. Det existerar en nerv i musiken som genomsyrar hela albumet, en känsla som är så svår att reproducera; utan det var då och där. Tyvärr kan inte ens Gud själv kan strida mot dålig timing, och det hade gruppen aningen för mycket av.

Av Mats ”Hammerheart” Widholm