Your one stop place for all things rock!

Classic AOR/Melodic Rock Saturday: Mats Widholm´s Tidlösa A.O.R. – klassiker av oproportionerliga mått.


Del 2: Bon Jovi – Bon Jovi

Den 26 oktober 1984 var en diaboliskt kylslagen eftermiddag. Överförväntansfulla KISS – fans från hela Östergötland hade samlats utanför Resecentrum i Norrköping. Nördbönderna skulle besöka storstaden. I den fullpackade bussen mildrades kylan, medan svett- och öl dofterna intensifierades. Platsen var Johanneshov, det primära målet – KISS live. För många ungdomar det första giget någonsin med gruppen, inkluderat mig själv och min kompis Harry Hiltunen. Min fanatism för KISS var i paritet med andra killar i min egen ålder det vill säga vi som dyrkade bandet, tillika inredde sina pojkrum med POSTER-planscher. Råkade det synas en bit av originaltapeten var det lika med ett kapitalt misslyckande eller i värsta fall harakiri. De flesta, om inte alla planscher på gruppen var när de var coolt sminkade. Så den enda devalveringen inför konserten var just att vi inte fick se bandet osminkade under The Animalize World Tour. Ett gigantiskt aber i mina tonårsögon, ett med ett schizofrent stort A. KISS hade spelat i Sverige två gånger tidigare: 1980 (sminkade), 1983 osminkade.

Det var KISS man var där för, men jag hade hört Bon Jovis debutalbum, och gillade verkligen vad som kom ut ur högtalarna. Tonårsosäker stående i mitten av arenan hade jag en finfin vy över vad förbandet hade för sig. Golvad blev jag; det var som om Gud själv dirigerat musiken som ekade halvtaskigt från högtalarsystemet. ”Runaway”, ”Shot through the heart” och ”Burning for love” däckade och trasade sönder mitt melodisinne fullständigt. Obalansen och musiktrancen fortsatte under hela den sanslösa konserten. I ärlighetens namn, också under hela KISS framträdande. Visst huvudbandet var bra, men inte mer än så. För mig var kvällens allra heligaste höjdpunkt Bon Jovi. En eufori jag ville dela av mig med till de andra i bussen på väg hem till ”Peking”. Dock valde de istället att vända andra kinden till, och anamma ”gnissla och vässa sina tänder strategin”. De var rejält arga, ”för inget var såklart bättre än vad KISS hade varit den kvällen”. Lynchstämning var ett starkt ord, men jag är i dag glad att klientelet inte fick ta med sig deras leriga grepar in i bussen.

Efter tonvis med hån, sarkasm, ironi och chimpansgruppsfrustration gick jag av bussen med ett stort leende på läpparna. En backspegelbonus var att bandet spelade ”She don´t know me”. Låten är skapad av Mark Avsec och är ökänd för att vara den enda låt som inte skrivits av någon i bandet. Den har därefter aldrig avverkats live heller – förutom just 1984.
Kan man spela sönder en vinyl? Tydligen, för min blev repig, trots att jag var ohälsosamt varsam med mina runda plasttingestar. Visst är det så, att mycket man gillade när man var yngre, numera är en härbärgering för ren nostalgi. Dock är så inte fallet med Bon Jovis debutplatta. Den är ett rent mästerverk som enkelt kniper en topp 10 placering när det kommer till de bästa A.O.R – skivor som släppts någonsin.

Undantaget är avslutande ”Get ready”, som aldrig varit någon favorit, och kommer så aldrig att bli. Jon Bon Jovi (John Francis Bongiovi), var med och skrev åtta låtar på förstlingsverket, fyra av dem med vapendragaren och före detta gitarristen Richie Sambora. Åtta låtar är som sagt utomjordiska utifrån ett A.O.R. – perspektiv, men ”Runaway” och ”Shot through the heart” är kronjuvelerna bland ädelstenarna. Den sistnämnda är co-written med den amerikanska demonproducenten Jack Ponti. En man som bland annat varit med och skrivit Bonfires magiska ”Sweet obsession” och Alice Coppers: ”Hey stoopid”. En annan A.O.R – ikon av rang Aldo Nova, hjälpte till med gitarr- och keyboardliret på plattan och troligtvis med massor av värdefulla råd. Albumets ursprungliga titel var egentligen Rough talk. Kusinen Tony Bongiovi och Lance Quinn var teamet som producerade alstret.

Ett år senare, 1985, landade uppföljaren på skivdiskarna: 7800° Fahrenheit. Långt ifrån lika bra, men innehöll tre högexplosiva låtar som lätt skulle kunna ha platsat på debutalbumet: ”The price of love”, ”The hardest part is the night” och ”Secret dreams”. 1986 breakade Bon Jovi worldwide, när Slippery when wet släpptes. På det albumet inledde man ett samarbete med halvguden Desmond child, dåtidens Max Martin. Borta var de två tidigare albumens identitet, ersatt med ett annat melodiöst Bon Jovi, på gott som på ont. För bandet ekonomi, gott, då det var inledningen på ett musikherravälde, för mig, en distansering från bandet, trots att plattan innehöll tre av deras mest kända låtar: ”You give love a bad name”, ”Livin on a prayer” och ”Wanted dead or alive”.

För undertecknad blev deras fjärde platta New Jersey början till slutet för min vänskap med bandet. Kvalitet som ”Bad medicine”, ”Born to be my baby”, ”Wild is the wind” och ”I´ll be there for you”, fanns att tillgå, men annars var det en återvändsgränd. Visst, efter det glimrade Bon Jovi till med låtar som ”Bed of roses”, ”Keep the faith”, ”Say it isn´t so” och Max Martin pennade ”It´s my life”, men som sagt, jag var måttligt förtjust i deras musikaliska vägval. De må fortfarande sälja ut arenor och prångla ut skivor till människor som inte orkar ta till sig bra ny melodiös hårdrock, utan mest lever i det förflutna, men för mig är de sedan länge döda och begravda.

Att Jon numera sjunger som en kastrerad lämmel gör det hela ännu mer obegripligt. Jag håller mig dogmatiskt anti till deras countrydoftande rock, Bruce Springsteen ekon eller tråkrockiga pastischer. Debutalbumet kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta: en hälsokälla till musikeufori.

Av: Mats ”Hammerheart” Widholm