Your one stop place for all things rock!

Jag minns min skivaffär

Jag tror jag var 11 år när jag vågade sticka in näsan på Plattformen själv för första gången. Jag hade varit där någon gång tidigare med storebror men aldrig ensam. Det luktade speciellt därinne.

Hugo som ägde Plattformen och som jobbade där såg bistrare ut än vad han faktiskt var. Första gången gick jag i princip in, tog ett varv runt backarna i mitten och smet ut lika fort igen. Det pirrade i magen och jag var så himla glad över att det fanns så mycket musik därinne! Året var 1990, jag lyssnade på Metallica, Kiss, Scorpions och Eagles. Det började dyka upp andra band och jag behövde köpa skivor. Inte ville, behövde.

Månadspengen började gå åt. Jag sparade en del men mycket gick åt till skivor. Och inte bara cd, jag hade redan då en vinylspelare. Hugo och jag började prata mer och mer och jag var ofta inne och provlyssnade på album innan jag valde vilka som skulle få följa med hem. Bläddrandet bland skivorna kunde ta en timma eller två. Så mycket musik man aldrig hört talas om som man bara tog med sig till kassan, lämnade in till Hugo och sen fick man höra allt i de stora hörlurarna. Jag började lira i band själv. Smaken blev bredare och Hugo började märka åt vilket håll jag var på väg. 1994 när jag var 15 fick jag mitt första personliga tips av honom. Jag kom in i butiken och han ropade ”Pauline! Jag har nåt du kommer gilla!” Han gick in bakom disken, la in en skiva i cd spelaren och gav mig hörlurarna. Jag lyssnade och jag misstänker att jag gjorde stora ögon och log. Hugo log stort tillbaka. Det jag hörde i lurarna var Nine Inch Nails The Downward spiral. Jag var såld. Skivan köptes, någon vecka senare var jag inne och köpte min första bandtröja. En svart långärmad NiN tröja.

Åren rullade på och jag handlade en hel del skivor innan 1997 när han ropade igen. Jag ställde mig vid skivspelaren, tog emot hörlurarna och lyssnade. Den här gången var det ett annat stuk men ändå helt magiskt. Jag lyssnade på Devin Townsends Ocean Machine. Den åkte ner i påsen med en gång.

Med åren blev det svårare och svårare för Hugo att hålla igång. Hyrorna höjdes och de större kedjorna dök upp och konkurrerade med lägre priser på CD. Vinylen blev mindre och mindre intressant och till slut slog Plattformen igen. Vi var många som kände sorg den dagen.

Med åren har de flesta skivorna gått sönder eller försvunnit. Men Townsend, NiN, Oysterband och Kiss Carnival of Souls finns kvar i samlingen och de är köpta hos Hugo. Varje gång jag lyssnar på dem minns jag precis hur det var första gången jag hörde dem i butiken. Jag saknar inte bara butiken och musiken, jag saknar Hugo. Så en dag för nio år sedan åkte vi på Tatueringsmässa i Norrköping. Och där stod han! Hugo! Och sålde posters! Vi såg varandra och det blev ett kramkalas utan dess like. Vi pratade musik, vi pratade minnen och vi pratade om livet. Samma man, annan bransch.

Idag finns inte ens kedjorna kvar. Vinyler säljs i de större matkedjorna och i vissa billighetsvaruhus vilket i och för sig är bra men inte samma sak. (Ullared? WTF??) Vi tampas med internetbutiker som inte har koll på sin lagerhållning och riskerar tullavgifter och trasiga paket med posten. Jag saknar doften och känslan av en fysisk butik. Skivmässorna är fina men det är ändå inte samma sak.

Jag saknar att ha en lokal butik, med en lokal gubbe eller gumma som har koll på vad en tycker om.

De få butikerna som finns måste vi hålla igång. Vi får inte låta de yngre generationerna missa känslan. Så om du bor i Eskilstuna, ta en sväng till July Morning eller Zombie Records. Är du i Växjö så ta ett varv på Rundgång i Uffes källare och är du i Borgholm måste du gå in på Ubbes.

“you just have to keep going and everything will sort itself out.”
/Lemmy Kilmister

Pauline ”The Poser” Pousár