Your one stop place for all things rock!

Krönika: Def Leppard Forever!

Få band har betytt så otroligt mycket för mig som Def Leppard. Min fascination över leoparderna började med Anders Tengners hårdrocksprogram ”Metropolis” i SVT. Ett avsnitt dedikerades till Sheffield-sönernas återkomst och sammanföll med släppet av ”Hysteria” (1987). Videon till ”Animal” visades för första gången i svensk TV och jag såg och hörde också ”Photograph” för första gången här.

Jag var tretton år gammal, bandet gjorde ett enormt intryck och skulle komma att prägla mig under hela tonårstiden och in i vuxen ålder, i synnerhet gyllene albumtrippeln: ”High’n dry” (1981), ”Pyromania” (1983) och ”Hysteria” (1987). Def Leppard är också ett av banden som inneburit en inkörsport både till hårdrock, metal och framförallt brittisk rock från sjuttiotalet för mig.

Jag avgudar bandet än idag, även om jag anser att de successivt spelat ut sin roll som skivsläppande band sedan ikoniske gitarristen Steve Clark kilade runt hörnet 1991. Clark var aldrig den tekniskt fulländade shreddern. Han var däremot idésprutan som skapade det ena geniala riffet efter det andra. Hans förmåga att slå an några få toner för att kunna skapa en magisk, nästan transcendental stämning i många ikoniska Leppard låtar saknar motstycke. Jag har väldigt starka känslomässiga band till Steves melodispråk, spelstil, ton och sound. Han var helt enkelt en otroligt vital, betydelsefull och innovativ kraft i ett av de största brittiska banden någonsin, vill jag påstå. 

Phil Collen och Vivian Campbell är två fantastiska gitarrister som tillsammans gjort enormt mycket för Def Leppard, men det är ändå Steve vi har att tacka för mycket av magin vi får av Def Leppards 4 första skivor. Steve Clark kallades internt för White Lightning. Låten med samma namn släpptes ett drygt år efter hans död och handlar om hans kamp mot personliga demoner, alkoholen som förtärde honom och slutligen ledde till hans bortgång. Den spöklika inledningen sägs vara det sista Steve spelade in och är utan tvekan det absolut starkaste spåret på ”Adrenalize” (1992) som, förutom skåpmaten på ”Retro-Active” (1993), blev leopardernas sista riktigt bra skiva. Visst har Sheffieldhjältarna stundtals blixtrat till på platta även därefter, det finns några få bra spår på ”Slang” (1996), ”Euphoria” (1999), ”Songs From The Sparkle Lounge” (2008) och ”Def Leppard” (2015). Menlösa popdravlet på ”X” (2002) och fullständigt onödiga coverplattan ”Yeah!” (2006) hade vi dock kunnat klara oss utan.

Den absolut bästa Leppardplattan i mitt tycke är ”Pyromania” som lyckas hitta den perfekta balansen av klassisk brittisk hårdrock med popkänsla. De karaktäristiska multitrackade körerna, de fint utmejslade gitarrfigurerna, den gåtfulla, stundtals nästan hypnotiska känslan i låtarna är oöverträffad än idag. Med det sagt är ”Hysteria” snudd på en nästan lika fantastisk skapelse med en smått osannolik mängd fantastiska riff, refränger, hookar, solon och melodislingor. Framförallt är produktionen något i hästväg. Demonproducenten Robert John ”Mutt” Lange drillade verkligen Def Leppard att prestera på topp varje sekund på detta drygt timslånga ikoniska album. Skillnaden är att där finns ett par spår som jag personligen ser som något svagare. Pyromania är däremot ”All killer, no filler”!

Adrenalize är också bitvis smått genial, dock mil ifrån de tidigare mästerverken. Anslaget är betydligt popigare och produktionen får albumet att låta förvillande likt Bryan Adams. I synnerhet kanadickens då aktuella platta ”Waking up the neighbours” (1991). Absolut ett bra album, men jag föredrar när band låter som sig själva framför att en producent som för tillfället är i ropet, i detta fall Mike Shipley, får sätta för mycket prägel på soundet.

2001 släpptes ”Hysteria: The Def Leppard Story” via  TV-bolaget VH1. En spelfilm som bygger på Def Leppards tio första år som band 1977-1986. Där får vi vara med när bandet bildas, får skivkontrakt, blir support till AC/DC, bilkraschen där trummisen Rick Allen förlorar vänsterarmen, bandets vedermödor i studion under demonproducenten ”Mutt” Lange’s ledning samt Steve Clarks och Phil Collens tilltagande alkoholproblem. Sångaren Joe Elliot har i intervjuer spytt galla över filmen, men för mig representerar den något fint och något jag i allra högsta grad kan relatera till. Nämligen snacket, jargongen och gemenskapen det innebär att vara ung och spela i ett band tillsammans med likasinnade jämnåriga. När jag ser filmen kan jag se mig själv i de fjuniga tonårsgrabbarna från Sheffield. Skillnaden är att de blev ett av världens största hårdrocksband och jag hamnade på amatörnivå och ibland semiprofessionell nivå. Mentaliteten hos Def Leppard i Sheffield 1977 är nästan direkt applicerbar på Peter Johansson och hans polare i replokalen i Mölndals kråka 1989. Just Rick Allens öde har präglat min mentalitet i hur jag närmat mig mitt egna musicerande. Mot alla odds lyckades han med stöttning av sina bandkamrater och med hjälp av ett specialgjort elektroniskt trumset utveckla en ny teknik att spela trummor enarmad. En enorm prestation och en stor inspiration till mig som också är trummis i grund och botten i att aldrig ge upp och köra rätt in i kaklet oavsett oddsen.

Def Leppard är också ett av de band jag sett flest gånger live. Lyckan visste inga gränser när bandet våren 1993 förärade Göteborg och Scandinavium ett besök på deras ”7 day weekend tour”. Jag och en hel drös klasskamrater, delar av mitt dåvarande band samt några andra kompisar förfestade och åkte upp och ner för Avenyn i kompisen Lars bil spelandes Def Leppard i bilstereon på högsta volym. Därefter har jag sett bandet ytterligare fem gånger, samtliga under 00 och 10 talen, senast nu i sommar på Sweden Rock Festival. Få andra band kan mäta sig med Def Leppard live. De är och förblir ett väloljat maskineri som utan undantag levererar och med sina drygt hundra miljoner sålda plattor förblir de ikoner med en ohotad position i rockens absoluta elitserie.

Peter ”Amber St Pete” Johansson