Your one stop place for all things rock!

Krönika: Sagan om ”De etablerade krukväxterna”.

Ända sedan jag som liten sexåring såg Mupparna på TV har jag fascinerats av trummor. Inspirationen väcktes av Animal, en röd, hårig mupp vars vildsinta framfart bakom trummorna fängslade mig något oerhört. Några år senare skulle trummisar som Eric Carr (KISS), Tommy Lee (Mötley Crüe) och Alex Van Halen (Van Halen) ta över stafettpinnen. Idén om att starta ett band föddes på allvar i åttonde klass på Kvarnbyskolan i Mölndal. För er som inte vet är Mölndal en gammal bruksort strax sydost om Göteborg. För att skapa intresse kring bandet, och naturligtvis fånga tjejernas intresse, frågade jag och bästa kompisen Mattias de två coolaste killarna i klassen om de var intresserade. Kvartetten bestod nu av mig själv på trummor, Mattias på Keyboard och sång samt Daniel på gitarr och Magnus på Bas och bakgrundskör. Vår ytterst engagerade musiklärare Torbjörn föreslog ett kort, klatchigt namn som skulle vara enkelt för publiken att komma ihåg. Bandet döptes till ”De etablerade krukväxterna” på Daniels inrådan. Långt ifrån kort och koncist med andra ord och jag vet än idag inte var han fick namnet ifrån. 

Torbjörn engagerade sig i bandet från första stund och hjälpte oss med att ta ut riff, ackord, slingor och arrangemang av låtar. Han visade oss stor tillit och gav oss nycklarna till musiksalen så vi kunde repa på lediga tider när inte musiklektioner eller kör repetitioner ägde rum. Hans betydelse som mentor när vi tog våra första stapplande steg som band kan inte nog betonas!

Till att börja med bestod repertoaren mest av Beatles, Stones, Slade och Springsteen. Efter hand smög sig nya influenser in i setlistan. När jag i mitten av åttiotalet upptäckte hårdrocken gick jag i mellanstadiet. Då var det band som KISS, Twisted Sister, W.A.S.P. och Mötley Crüe som gällde. Strax därefter tog mer ”städade” band som Europe, Bon Jovi och Def Leppard över intresset. Nu riktades vårt fokus istället mot de nya lite ”farligare” banden, primärt de som hade sitt ursprung på Los Angeles dekadenta klubbscener på Sunset Strip. Daniel och Magnus introducerade Mattias och mig till band som Guns’n roses, Poison, Faster Pussycat, Warrant, Skid Row, L.A. Guns, Disneyland After Dark, Quireboys, och inte minst ett band som jag var lite bekant med sedan tidigare som snart skulle bli mina husgudar: Van Halen.

Vår första spelning skedde under vårterminen i åttan och ägde rum i Bamba (vilket är Göteborska för skolmatsal). Gaget delades ut av vår skolvärdinna Ulla och bestod av femtio kronor att dela på, pluss varsin glassbåt. Detta första ”gig” skulle snart följas av flera uppträdanden och i nian blev vi skolans husband med hedersuppdraget att kompa skolkören under diverse tillställningar såsom terminsavslutning, vårfest och skolavslutning.

Första riktiga replokalen införskaffades i slutet av höstterminen i nian. Högst upp i backen som i folkmun kallas ”Mölndals Kråka” ligger en gammal industrifastighet där ett par våningsplan hade upplåtits till musikverksamhet via studieförbundet TBV! (numera Sensus). Där fanns förutom replokaler också två fina studios. I en av dem skulle snart vår första demotape spelas in.

Vid det här laget hade Daniel slutat i bandet och ersatts av den ett år yngre, och mycket mer tekniskt kompetente, gitarristen Micke. Under repen hade vi alltid en paus då vi drack kaffe, snusade, rökte och kände oss lika vuxna och coola som de betydligt äldre banden som repade i lokalerna intill oss, bl a Swedish Erotica och Glorious Bankrobbers. Vi ville såklart mycket med bandet och skulle självklart bli rockstjärnor. Därför anmälde Mickes pappa oss till en talangjakt där vi blev uttagna till att spela i Ulricehamn av alla ställen. Bandet hade nu bytt namn till det mer internationellt gångbara namnet Rogues Gallery, döpt efter våra hjältar Slade’s platta med samma namn.

Mina minnen från talangjakten som anordnades av Bl a Musik i väst, ABF och GP har bleknat lite med tiden, men jag minns att  Mattias och Magnus hade lånat randiga och leopardmönstrade blusar och schalar i grälla färger av sina mödrar. Allt för att få den rätta glammiga looken från våra förebilder. Jag hade bandana, silvrig kavaj, nitbälte och spandexbyxor medan Micke körde cowboylooken med hatt och boots. Vi delade loge med Oscar Dronkaks (Hammerfall) gamla band Descecrator vars musik, till Oscars stora förtret, inte föll juryn i smaken. Slutligen minns jag att micen till hi-haten ramlade ner mitt i vårt korta set om tre låtar och på videoupptagningen som Mickes pappa gjort låter det rent ut sagt för jävligt tack vare detta missöde. Men det var i alla fall något annat än bamba på Kvarnbyskolan. Här fanns ju ordentlig utrustning i form av både ett helt och framförallt modernt trumset, ljusrigg, ordentliga micar till samtliga instrument och medhörning, vilket vi naturligtvis ännu inte vant oss vid.

Kort därefter hade vi spelat tillräckligt i vår studiecirkel för att det skulle räcka till tio timmars studiotid. Vår första demo bestod av två egna kompositioner kallade ”Big City Nights” och ”Feelin’ Sorry, Feelin’ Blue”. Av ren nervositet höll jag i trumstockarna som en skogshuggare och slog så hårt i trumsargarna att samtliga stockar såg ut som om att en bäver ätit på dem.

Efter en i vårt tycke triumfartad sista spelning i bamba under skolavslutningskvällen var det sommarlov som hägrade. Samtliga tjejer i de fyra årskurs nio klasserna stod längst fram vilket självklart boostade våra tonårsegon upp i stratosfären. Mattias och jag skulle tillsammans åka på språkresa till England och självklart hade vi kopierat upp ett antal exemplar av vår demotape, komplett med egenritade omslag. Säkert skulle ju någon få upp ögonen för vårt briljanta band i England resonerade vi. Bandet gick nu under namnet Cathouse, döpt både efter Faster Pussycat låten och ”The Cathouse club” som Faster Pussycat sångaren Taime Downe ägde tillsammans med MTV profilen Rikki Rachtman. Vi fick ett stipendie utdelat av vår rektor under skolavslutningen. Jag minns inte nu hur mycket pengar det rörde sig om, förmodligen en liten symbolisk summa, men det var i alla fall en mycket fin gest som naturligtvis sporrade oss att fortsätta. Anders som rektorn hette, hade dock noll koll på bandnamnet och innebörden (Cathouse är även amerikansk slang för bordell) och delade ut priset ställt till ”bandet House cat”! 

Alla sagor har ju ett slut och när vi efter sommaren hade blivit stora gymnasieungdomar tog nya intressen och bekantskaper över fokus från Cathouse. Efter ytterligare ett namnbyte till Dr Snuggles och några halvhjärtade försök att försöka starta upp efter sommaren splittrades bandet. Mattias och Magnus gick åt ett håll och skaffade nya musiker att spela med. Jag och Micke gjorde detsamma. Vänskapen mellan oss bandmedlemmar består dock än i dessa dagar. Mattias, som jag känt sedan vi båda låg i vaggan, umgås jag privat med. Han är gudfar till min äldsta dotter och jag är gudfar till hans dotter. Micke och jag har fortsatt spela tillsammans i olika konstellationer under åren och har också utvecklat en djup, kärleksfull vänskap som består. 

2010 blev jag tillfrågad om det inte var dags för en återförening, om än en temporär sådan. Min gamla kompis Martin som både driver eventföretag i eget namn och är evenemangsansvarig för Åbytravet i Mölndal skulle anordna en stor fest i folkets hus i Mölndal. Eventet gick under namnet ”Mölndalsfesten” och syftade till att återförena vänner och bekanta födda och uppvuxna i Mölndal. Evenemanget har ägt rum ett flertal tillfällen och brukar sälja slut då det alltid finns ett mer eller mindre namnkunnigt dragplåster i form av exempelvis Arvingarna eller Partypatrullen. Det behövdes dock en ”Support act”, ett gammalt avsomnat skol eller fritidsgårdsband med andra ord. Skulle Dr Snuggles kunna tänka sig det? Självklart kunde vi det! Tjugo år efter att vi splittrats stod vi ånyo på scen igen inför en drygt 600 man stor publik. Vi hade dessutom lyckats ragga dit några gamla flammor från förr. Cirkeln slöts och vem vet, nästa år är det trettio år sedan vi gick ut nian, kanske blir det då ytterligare en återförening?

Peter ”Amber St. Pete” Johansson