Your one stop place for all things rock!

L.A. Guns – i backspegeln!

Minnet kanske sviker mig, men jag tror att året var 1988. Tidningen OKEJ körde en stor artikel om den nya vågen av sleaze-rock som sköljde över världen, mest utrymme gavs naturligtvis till genrens populäraste band, Guns´N´Roses, men flera mindre band nämndes, som Faster Pussycat och L.A.Guns. Jag hittade bandets självbetitlade debutplatta på Skivhugget, strax efter inhandlades en t-shirt med det fantasiska skivomslaget som motiv, och på Waidele hittade jag till min stora förtjusning även VHS:en ”One More Reason”. De flesta band vid denna tidpunkt så coola ut, men ingen kunde mäta sig med L.A.Guns. Alla i bandet hade svart, stripigt hår, och var i princip omöjliga att urskilja. 

Mitt 11-åriga jag hade vid denna tidpunkt ingen som helst aning om kopplingen med Guns’N’Roses ( ett band jag aldrig fastnat för, men det är en annan femma), för mig räckte det att  Tracii Guns hade världens coolaste namn och att Phil Lewis sjöng med Cockney-dialekt, Bay-Buh, Bay-Buh!! För att göra en lång historia kort så hade L.A.Guns funnits i olika upplagor sedan 1983, Axl Rose sjöng i bandet Hollywood Rose, slog ihop sina påsar med Tracii och Guns’N’Roses blev det naturliga namnet på det nybildade bandet. Tracii lämnade snart Axls band och återbildade L.A.Guns.

Tracii kämpade på under flera år, utan att få skivkontrakt. Plötsligt händet det, 1986 blev L.A.Guns signade av jätten Polygram. Allt flöt på, tills sångaren Paul Black (enligt Phil Lewis) överdoserade på skivbolagschefens kontor och tuppade av. Skivbolaget krävde att bandet hittade en ny sångare, och från Londons East End flögs Phil Lewis in. Phil var ingen duvunge, han hade redan avverkat en karriär som sångare i glambandet Girl tillsammans med blivande Def Leppard gitarristen Phil Collen. Annars så var han mest känd som Britt Eklands pojkvän. Från W.A.S.P. hämtades trummisen Steve Riley , från Faster Pussycat basisten Kelly Nickels (styvfar till Hollywood aktrisen Emma Roberts) och kompgitarristen Mick Cripps. L.A.Guns klassiska sättning var nu komplett.

L.A. Guns (1988)

Betydligt råare och mer metal än ”Apptetite For Destruction”. L.A.Guns självbetitlade debut är en blandning av Aerosmiths sleaze och Judas Priests raka metal. Skivan räknas idag som en klassiker, men blev aldrig någon jätteframgång, trots stödet från Polygram. Det blev i alla fall en guldskiva till slut. Finns det ett hårdare öppningsspår än ”No Mercy”? Vidare till ultrasleaziga ”Sex Action” och metal-osande ”Electric Gypsy”. Det finns i stort sett bara klassiker på debutskivan. Mina favoriter är ”Shoot To Thrill”, ”One More Reason” och Phil Lewis gamla Girl-dänga “Hollywood Tease”.

Bandet turnerade för att lyfta sin debutskiva, man öppnade för Iron Maiden (hallå felbokning!), men släpades snabbt in i studion av Polygram igen. Resultatet blev bandets största kommersiella framgång någonsin.

Cocked And Loaded (1989)

Som prepubertal 12-åring tyckte jag att det här var tidernas coolaste skivomslag. En naken tjej som rider en pistol! ”C&L” var en av de första skivorna som jag faktiskt väntade på skulle släppas. Kom ihåg att jag köpte Japan-Importen på Skivhugget för hiskeliga 75kr för att få skivan så fort som möjligt. Och herredjävlar vilken platta! ”Rip And Tear”, ”Malaria”, ”Slap Inte Face”, ”Never Enough”, ”Ballad Of Jayne” bara hits! Skivan är mycket mer polerad och kommersiell än debuten, men bandet lyckas ändå behålla aggressionen. ”C&L” slog inte direkt, bandet turnerade stenhårt , men singeln ”Rip & Tear lyckades bara lyfta skivan till en 89:e plats på Billboard-listan. Det skulle dröja tills ”Ballad Of Jayne” som handlar om Hollywood-aktrisen Jayne Mansfields liv. Helt plötsligt fick L.A.Guns sin monster-hit och en topp-40 placering på Billboard-listan. Plattan sålde till slut platina (en miljon sålda skivor i U.S.A.) Framtiden låg för L.A.Guns fötter. Så blev tyvärr inte fallet.

”Hollywood Vampires” (1991)

Snacka om nedköp gällande skivomslag. ”HV” såldes tillsammans med L.A.Guns 3D-glasögon, men ingen köper en skiva iklädd  3D-Glasögon i affären. Tung marknadsföringsmiss. En av många skulle det visa sig. Skivan i sig är en märklig blandning av L.A. Guns mörkare Goth-liknande sidor och försök till vuxenrock. ”Over The Edge” är en fantastisk låt, men saknar drivet och tempot som ett öppningsspår kräver, ”Som Lie 4 Luv” skulle varit en given om hit om bandet inte envisades med kläda låten i en tråkig Bryan Adams-doftande vuxen-rocks skrud. Där ”C&L” kan jämföras med Dirty Harrys Magnum 44, så har ”HV” mer gemensamt med en knallpulverpistol. Skivan sålde faktiskt guld till slut, men blev en monumental missräkning. Undertecknad såg L.A.Guns som förband till Skid Row i Lisebergshallen 1992, och blev tyvärr rätt besviken. 

Att skriva en artikel som redogör för L.A.Guns öden efter 1992 kräver en heroisk insats. Jag nöjer mig med att konstatera att bandet var ett en av mina absoluta favorit-akter åren 1988-1991. Hoppas fler får upp ögonen för bandet.

Jonas Khan