Maloik Plockar Pärlor. Guns N’ Roses Use Your Illusion 1 & 2.

Det finns album man gillar. Som spelas regelbundet. Album man tipsar vänner om. Som man lär sig texterna till och man kanske till och med köper biljett till när de kommer till en lokal nära. Lite som en kort förälskelse. En kort romans där känslorna till slut svalnar och albumet till slut blir kvar där i skivbacken som ett vackert minne.

Sen finns de där albumen. Dom som förändrar ditt liv. Som sveper in och tar över allt. Som trots att veckor, månader och år gått förbi fortfarande inte bara spelas utan som får agera måttstock för alla dina album inköp framöver. En livslång kärlek som följer med dig genom resten av ditt liv genom lycka och sorg. Som du lirar högt när du är glad och vill fira. Eller som tröst när du känner dig nere och är ledsen.

För många började relationen med Guns N’ Roses när Appetite For Destruction slog igenom med dunder och brak. Och det är förståeligt för det är enligt mig kanske världens bästa debutalbum från en rockgrupp. Ändå är det inte albumet som ligger mig varmast i hjärtat. För då 87/88 var jag inte redo. Jag var faktiskt inte ens tonåring och hade ingen riktig stereo och framförallt ingen vinylspelare. Visst älskade jag Paradise City, Nightrain, Sweet Child o’Mine och de andra låtarna man ibland hörde på mellanstadiedisco eller när äldre bekanta spelade dem på hög volym. Men för mig uppstod inte den stora och livslånga kärleken till bandet inte förrän 1991 när Use Your Illusion 1 & 2 släpptes.

Det hela började egentligen med en film dock. Terminator 2 var den stora snackisen på högstadieskolan och till den släpptes soundtracket där Guns N’ Roses fick med tidigare ratade låten ”You Could Be Mine”. Videon som gick på MTV med hög frekvens var bland det coolaste i hela världen för en liten finnig fjortonåring. Kombinationen av actionfilm och hårdrock var en ögonöppnare till en helt ny värld som jag än i dag flyr till med stort intresse.

Use Your Illusion blev sedan helt logiskt min första vinylskiva med bandet. Månadspengen var inte hög så fick dela upp albumen på två inköp och när You Could Be Mine var placerad på album nummer två var valet inte svårt. Album nummer ett följde sedan lagom till att singeln ”Don’t Cry” började rulla på MTV.

MTV ja. För dem födda på 00 talet något ganska okänt och outforskat men för oss som växte upp med TVn ständigt påslagen från att man kom hem till ögonen slöts på kvällen så är musikkanalen något som jag minns oerhört starkt när jag tänker på albumen. Jag skulle egentligen kunna skriva en hel krönika om bara alla de minnena. Men det ska vi inte göra.

För det är ju albumen vi ska hylla i dag på dess 30 års dag. Trots att de var för sig inte är några mästerverk för det finns plumpar såväl på volym ett som två så är hela definitionen av Guns N’ Roses dessa två plattor för mig. De symboliserar ett uppvaknande, en start där jag började förstå vad jag gillade för sorts musik. Tidigare hängde man mest på när någon kompis sett något coolt på MTV. Ja! Den är ju så bra kunde man utbrista trots att man kanske knappt hört låten. Men här började alltså min egna resa där jag började upptäcka och uppskatta musik på mitt eget sätt.

Så vi ska inte ta upp debatten om vilket av albumen som egentligen är bäst. Eller vilka låtar heller för den delen. För de här två albumen är så mycket mycket mer för mig. De har följt mig genom högstadium, tidig bilburen ungdom fram till en i dag medelålders man. Genom förälskelser och flyttande till flera olika svenska städer. Från olika kompisgäng där vissa var med långt innan mig och har andra äldre förälskelser till band till i dag när jag försöker få mina egna barn att lyssna. Från högsta lycka till djupaste sorg har det alltid funnits en låt från någon av albumen som fått mig att vilja lyssna.

Så stort grattis på 30 års dagen. Jag hoppas att vi får minst 30 år till tillsammans.