Queen – Innuendo

24 november 1991 är en av de svartaste dagarna i musikhistorien. Det är dagen då både Eric Carr (KISS) dog efter lång tids kämpande mot Cancer och Freddie Mercury, en av de mest ikoniska frontmän världen skådat, förlorade kampen mot AIDS.
Samtidigt med Mercurys bortgång släpptes ”The Show Must Go On” som singel. En låt som i hela sitt väsen förkroppsligar sorgen och smärtan en hel värld av Queen fans, inklusive jag själv, kände när vi fick det chockartade beskedet att vår hjälte inte längre fans bland oss.

Några månader tidigare, närmare bestämt i augusti, befann jag mig i Moskva hos Alexei, min ryska brevkompis sedan några år. Alex var precis som jag själv ett stort musikfan, men att få tag i skivor på den här tiden i det som fortfarande var Sovjetunionen var inte helt lätt. Det här var också bara några veckor innan statskuppen där järnridån till slut föll och Sovjet delades upp i olika självständiga stater. Det fanns dock kooperativa butiker där man kunde byta till sig inspelade piratkassetter med musik av västerländska band.

Jag minns att jag hade med mig Queens senaste platta ”Innuendo” på vinyl som present till Alexei. Vi bytte också kassettband med varandra. Av mig fick Alexei The Doors första platta och jag fick hans kassett med Queens ”The Miracle” (1989).
På den resan blev jag ett stort Queen fan och spenderade resten av 91 och hela 1992 med att köpa på mig resten av Queen katalogen.

”Innuendo” är en mycket speciell platta. Det är Queens sista studioplatta tillsammans med Freddie om man inte räknar den postumt utgivna ”Made In Heaven” (1995). Samtliga Queen medlemmar var medvetna om att Freddie kanske inte skulle leva tillräckligt länge för att kunna slutföra inspelningarna. Resten av världen var fortfarande lyckligt ovetande om sångarens tillstånd, det blev känt först dagen innan hans bortgång.

Det vilar ett mörker och en sorg över i stort sett samtliga låtar. Inledande Zeppelin influerade titelspåret ”Innuendo” är ett tungt mästerverk med flamenco gitarrer och en mörk mystik som går att skära med kniv. Det är och förblir en av Queens finaste stunder och en av mina absoluta favoritlåtar. Avslutande och hjärtskärande ”The Show Must Go On”, där Freddie gör bokslut över sitt liv för att på slutet skrika ut sin dödsångest, ramar in detta sorgkantade epos till album på ett lika delar värdigt som känslomässigt omvälvande sätt. Den bräckliga ”Bijou” med Brian Mays sköra gitarrspel gör att det hugger till i hjärtat på mig varje gång jag hör den. I ”These Are The Days Of Our Lives” deklarerar Freddie sin kärlek till fansen med ett viskande ”I Still Love You”. ”I’m Going Slightly Mad” är Queen på sitt mesta och bästa excentriska humör. ”Headlong” är klassisk tongue in cheek rock och ”I Can’t Live With You” med sin hookiga refräng är bitterljuv ut i fingerspetsarna. Här finns allt från gospelinspirerade ”All God’s People” till ren hårdrock i ”The Hitman”.

”Innuendo” markerar slutet på Queen som vi känner och älskar dem. Basisten John Deacon lämnade bandet efter inspelningen av singeln ”No one But You (Only The Good Die Young)” (1997) där Brian May sjunger. Han lever sedan dess ett tillbakadraget liv som affärsman och visar sig sällan offentligt, däremot stödjer han Brian May och Roger Taylor i deras fortsatta förehavanden med varumärket Queen. Den stora stjärnspäckade galan på Wembley våren 1992, ”We Will Rock You – The musical” och de senaste årens turnéer, med Paul Rodgers (Free, Bad Company) och Adam Lambert är några exempel. Originalbandet dog dock tillsammans med den störste av de största den 24/11 1991. Freddie blev bara 45 men hans själ lever för evigt genom Queen’s odödliga klassiker. Only the good die young, men å andra sidan: who wants to live forever?

Peter ”Amber St Pete” Johansson