Sammanfattning av årets bästa och sämsta skivsläpp enligt redaktör LMZ.

Hej allihopa… Lucas LMZ Zimmermann här! Då var det dags för mig att göra min sammanfattning av det här året och namedropa skivsläppen jag tycker varit bäst, sämst, sisådär, bra och kanske lite till. Ska försöka göra den här läsningen så underhållande jag kan så, fram med en skål med godis, chips, popcorn eller vad du nu är sugen för… så sätter vi igång med detsamma!

2019 har varit ett intressant år när det kommer till releaser och naturligtvis har det släppts nya musikaliska mästerverk… så här nedanför kommer årets skivor som fick mig att grina av lycka (ej i inbördes ordning).

  • Oomph! – Ritual:

Tyska Oomph! gjorde entré tidigt i år med nya albumet ”Ritual” som ger tydliga bevis på att dom fortfarande kan överraska med nånting klockrent trots årens gång. Äkta Neue Deutsche Härte när den är som bäst och en skiva som har full potential att bli en klassiker i framtiden. En underhållande och välarbetad skiva med några av bandets bästa låtar hittills.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-oomph-ritual/

  • Rhapsody Of Fire – The Eight Mountain:

Det fanns väldigt många frågetecken över hur italienska Rhapsody Of Fire skulle låta utan Fabio Lione och några av oss som följt bandet länge fruktade det värsta. Men lyckligt nog blev vi glatt överraskade när vi hörde nya albumet ”The Eight Mountain”. Line-up bytet gav bandet ny kreativ energi och bandets sound uppdaterades på absolut bästa sätt. Ett nytt och fräscht Rhapsody Of Fire som vi vill höra mer av i framtiden har blivit verklighet. Många nya bra låtar och ett tecken på att bandet har framtid.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-rhapsody-of-fire-the-eight-mountain/

  • Queensrÿche – The Verdict:

Klassiker som ”Operation: Mindcrime”, ”Empire”, ”The Warning” och ”Rage For Order” ligger fortfarande varmt om hjärtat och amerikanska prog-metal-legenderna kanske inte riktigt är samma sak sedan sångaren Geoff Tate hoppade av strax efter fiaskot med ”Dedicated To Chaos” (2011)… men kunde bandet fortfarande leverera klockren musik? Svar ja! ”The Verdict” är utan tvekan det absolut bästa dom gjort på bra länge. Nya sångaren Todd la Torre låter mer inspirerad än någonsin och det finns i stort sätt ingenting negativt att säga om det hela… jag som Queensrÿche-fan hade nära till glädjetårar flera gånger under genomlyssningen.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-queensryche-the-verdict/

  • Allegaeon – Apoptosis:

Amerikanska Allegaeon fortsätter bygga vidare på deras klockrena blandning mellan melodisk och teknisk dödsmetal. Senast trodde man inte dom kunde höja nivån ytterligare, men dom gjorde det igen… ”Apoptosis” är ännu ett mästerverk i deras stabila diskografi som fortsätter att sätta Allegaeon på kartan. Du som inte upptäckt bandet ännu bör definitivt ge dom en ordentlig chans… du lär garanterat inte ångra dig.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-allegaeon-apoptosis/

  • Myrath – Shehili:

Tänka sig att även ett land som Tunisien har sin stora stolthet inom hårdrock. Bandet Myrath är aktuella i år med nya albumet ”Shehili” där dom bjuder på ytterligare en dos proggressiv metal med starka inslag av mellanöstern-folkmusik. Nog har deras diskografi hittills varit riktigt intressant, men ”Shehili” är en riktig fullträff värd att lägga märke till. Riktigt bra grejer!

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-myrath-shehili/

  • Turilli/Lione Rhapsody – Zero Gravity:

Samtidigt som nuvarande Rhapsody Of Fire briljerat har även gamla medlemmarna Luca Turilli och Fabio Lione kokat ihop nånting helt outstanding. Det går bara att förvänta sig det bästa av dom här två mästarna och ”Zero Gravity” är ytterligare ett tydligt bevis på det. Klockren symphonic power metal med både klassiska och moderna inslag, och en skiva som kommer bli ihågkommen bra länge.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-turilli-lione-rhapsody-zero-gravity/

  • Twilight Force – Dawn Of The Dragonstar:

Efter att sångaren Chrileon hoppat av för att senare ansluta sig till det som blev Northtale kunde man inte låta bli att fråga sig om Twilight Force skulle bli sig likt med ny sångare och ny skiva. Kanske inte riktigt samma sak men ”Dawn Of The Dragonstar” är ändå bandets hittills bästa album. Föregångarna är också intressanta på sitt sätt, men i den här nya skivan har alla små brister i produktionen rättats till och hela soundet har tagits till en helt ny nivå. Episkt, händelserikt och pampigt… precis som en skiva i den här stilen ska vara.

  • DragonForce – Extreme Power Metal:

Alltid härligt när ett band som länge varit ett hatobjekt sätter ner foten och chockar allt och alla med ett mästerverk. Även om jag fortfarande diggar tiden med ZP Theart i spetsen så tycker jag att Herman Li och kompani lyckats påbörja bygget av nånting intressant med Marc Hudson som sångare. Förra albumet blev en fullträff med en Marc Hudson som mognat en hel del som sångare (när han började i DragonForce var han ganska grön i branschen) men ”Extreme Power Metal” är med råge bästa albumet i den här nya eran. Jättebra sound, varierade och genomtänkta låtar och väldigt inspirerade insatser från alla bandmedlemmar… det går bara inte att ogilla det hela och det verkar som om även gamla haters gillade det dom hörde.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-dragonforce-extreme-power-metal/

  • Mayhem – Daemon:

En black metal-platta kan bli hur bra som helst och även om jag inte längre följer genren lika mycket som förr har jag mina favoriter även där. Just Mayhem har aldrig riktigt varit min grej, men ”Daemon” blev en positiv överraskning. Är kanske inte den som kan yttra sig om det är det bästa Mayhem-albumet som någonsin släppts eller inte, men jag njöt en hel del när medan jag lyssnade igenom albumet… riktigt bra! Troligen bland det bästa som släppts i genren på senare tid.

  • Nile – Vile Nilotic Rites:

Dom flesta som följer Nile är nog väl medvetna om att dom är veteraner inom teknisk dödsmetal och ganska unika i genren på gund av deras Egypten-inspirerade formel. Må hända att dom upprepat sig mycket i senare tid och att det kanske blivit lite för mycket av det goda… men med ”Vile Nilotic Rites” är dom tillbaka starkare än någonsin. Ett rakt igenom klockrent alster som påminner starkt om gamla goa Nile i skivdebuten… ett definitivt måste för fans av den här genren.

Vi går över nu till att nämna skivor som kanske inte riktigt blev mästerverk men som ändå är tillräckligt bra för att lägga på minnet… återigen är det inte i inbördes ordning:

  • Soilwork – Verkligheten:

Tidigt i år släppte Soilwork sin nya platta ”Verkligheten” som är en klar förbättring jämfört med sist. En bra platta med en del nya guldkorn som säkert blir livefavoriter. ”Full Moon Shoals”, ”Stålfågel” och ”Witan” är några av mina nya favoriter.

Läs gärna Ulfs recension: http://themaloikrockblog.se/recension/recension-av-soilworks-verkligheten/

  • Evergrey – The Atlantic:

Göteborgarna i Evergrey har länge varit väldigt intressanta och med ”The Atlantic” visar dom på nytt vart skåpet ska stå. Jag personligen kanske gillar föregångaren lite mer, men även ”The Atlantic” har en del ljusa stunder.

Läs gärna Paulines recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-evergrey-the-atlantic/

  • Within Temptation – Resist:

Hade mina anledningar att vara skeptisk i början då senaste materialet med Within Temptation varit ganska mediokert. Föredrar fortfarande Within Temptation innan ”Mother Earth”. Men ”Resist” blev en positiv överraskning… inte riktigt samma standard som första Within Temptation (inte ens i närheten) men bra grejer ändå.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-within-temptation-resist/

  • Tool – Fear Inoculum:

Har aldrig varit ett direkt fan av Tool och i början hade jag inte ens tänkt lyssna på comeback-albumet ”Fear Inoculum” men till slut gjorde jag det av ren nyfikenhet och jag kan förstå att många tycker det var en mäktig comeback. Om till och med jag som inte är Tool-fan kunde uppskatta det jag hörde säger det en hel del.

  • Candlemass – The Door To Doom:

En annan mäktig comeback i år blev legendariska Candlemass som i år släppte sitt första studioalbum på sju år. ”The Door To Doom” bjuder på en hel del nostalgikänslor och har säkert uppskattats skarpt av gamla inbitna Candlemass-fans.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-candlemass-the-door-to-doom/

  • Dream Theater – Distance Over Time:

Ännu ett legendariskt band som definitivt vet vad dom sysslar med när dom skapar musik. Må hända att föregångaren ”The Astonishing” är mer komplett men ”Distance Over Time” behöver inte vara ett fiasko för det… ljuspunkter finns det gått om.

Läs gärna Peters recension: http://themaloikrockblog.se/recension/dream-theater-the-distance-over-time/

  • Possessed – Revelations Of Oblivion:

Ytterligare en legendarisk comeback som vi väntat jättelänge på, Possessed släppte i år sitt första studioalbum på över 30 år! Trots årets gång och alla line-up ändringar är bandet sig likt soundmässigt… väldigt mycket nostalgi och en skiva värd att uppmärksamma.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-possessed-revelations-of-oblivion/

  • Timo Tolkki’s Avalon – Return To Eden:

Efter fiaskot med föregångaren kändes det som vi inte skulle höra nå mer av Timo Tolkkis superprojekt Avalon. Men i år var dom tillbaka och definitivt tillbaka ”to eden”. Samma standard som skivdebuten ”The Land Of New Hope” och inspirerande insatser från alla som medverkat.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-timo-tolkkis-avalon-return-to-eden/

  • Opeth – In Cauda Venenum:

Tre år efter ganska lyckade ”Sorceress” gjorde legendariska Opeth comeback med ett av deras mest personliga verk ”In Cauda Venenum” med två varianter… en på svenska (originalet) och en på engelska. Jag är inget direkt Opeth-fan, men om jag gillade skarpt det jag hörde så kan jag förstå att det varit rena julafton för Opeth-fans (av nya eran).

Läs gärna Robins recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-opeth-in-cauda-venenum/

  • Tarja – In The Raw:

”The Shadow Self” var i mitt tycke väldigt medioker men med ”In The Raw” väcktes mitt intresse för Tarja på nytt. Bortsett från vissa mindre intressanta punkter är jag riktigt nöjd med det jag hörde och albumet innehåller en hel del intressanta moment.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-tarja-in-the-raw/

  • Det finns många fler bra album värda att uppmärksamma om trots att dom inte nått hela vägen till toppbetyg, men jag vill inte göra den här delen för lång så vi slutar här. Kan säga att det handlar om bland annat Astral Doors, Blood Stain Child, In Mourning, Eluveitie och Death Angel.

Nu har vi hunnit halvvägs och innan vi går över till årets mindre bra skivsläpp vill jag passa på och uppmärksamma om mindre kända men spännande band jag tycker är värda att nämnas.

  • Blood Red Saints:

Även om det är snack om musiker med mycket erfarenhet bakom sig är brittiska bandet Blood Red Saints fortfarande relativt nytt och spelar någon variant av AOR/melodisk hårdrock. I år släpptes ”Pulse” som är deras tredje studioalbum och du som gillar den här typen av musik lär definitivt finna bandet intressant.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-blood-red-saints-pulse/

  • Liliac:

Ni kanske redan hört talas om det här tonårsbandet då dom blivit väldigt virala ett tag med bland annat en cover på RJ Dios ”Rainbow In The Dark”, men vid sidan av det har dom även släppt ett minialbum med sex egna låtar vid namn ”Chain Of Thorns”. Kan dom som tonåringar leverera musik som den i skivdebuten kan vi nog redan skaffa oss en aning om vilken framtid som väntar dom.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-liliac-chain-of-thorns/

  • LordDivine:

LordDivine kommer från Argentina och trots att dom är ganska nya för min del verkar dom vara väldigt erfarna och det märks när man lyssnar igenom nya albumet ”Facing Chaos”. Vällevererad progressive power metal… rekommenderas till fans av Symphony X, Queensrÿche etc.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-lorddivine-facing-chaos/

  • Brymir:

Till en början kändes finländska Brymir som en ny variant av Ensiferum, Korpiklaani eller Finntroll. Men med nya skivan ”Wings Of Fire” visar dom tydligt att dom är lite mer än så. Intressant kombination av symfonisk power metal, melodisk dödsmetal och folk metal. Du som gillar den här typen av musik bör definitivt ge dom en chans.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-brymir-wings-of-fire/

  • Trishula:

Ännu mer melodisk hårdrock/AOR från Storbritannien. Trishula, med erfarna gitarristen Neil Fraser gjorde i år entré med skivdebuten ”Scared To Breathe”. Ytterligare ett måste för dig som gillar vällevererad arenarock.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-trishula-scared-to-breathe/

  • Glasya:

Gillar du Nightwish/Sirenia-inspirerad symphonic metal är Glasya från Portugal ett band som du kan finna intressant. Ännu en gång snack om ett nytt band med musiker som har erfarenheter från andra band och debuten ”Heaven’s Demise” visar att nivån är hög.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-glasya-heavens-demise/

  • Majestica:

Bandet i sig kanske inte är helt nytt och du som läser kanske redan hört talas om dom då dom tidigare varit kända som ReinXeed. Men efter att ha varit inaktiva ett tag blir det klart att bandet fortsätter under namnet Majestica och ”Above The Sky” är debutalbumet. En bra början och ett album som kan påminna en del om gamla ReinXeed.

Min recension: https://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-majestica-above-the-sky/

  • Northtale:

Vi avslutar den här delen av sammanfattningen med svenska/amerikanska superprojektet Northtale med före detta Twilight Force-sångaren Chrileon i spetsen. I år gjorde dom debut med ”Welcome To Paradise” som bjuder på ganska lyckad melodic power metal som påminner om bland annat Angra och Freedom Call.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-northtale-welcome-to-paradise/

Det är från och med nu det börjar se mörkt ut… vid sidan av årets lyckade skivsläpp har det även dykt upp mindre bra skivor. Dessa skivor jag kommer nämna nu är kanske inte riktigt bottennappar men ändå rätt dåliga.

  • Corroded – Bitter:

Hittills har jag diggat svenska Corroded och dom är onekligen ett bra liveband. Men i det här fallet är titeln på albumet en träffsäker beskrivning av innehållet. Det finns en del låtar som är helt okej, men den halvkassa produktionen gör hela genomlyssningen till en plåga och det är väldigt synd.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-corroded-bitter/

  • Manowar – The Final Battle I (EP):

Har full förståelse för att Manowar är i slutet av sin långa karriär och kreativiteten börjar bli svag. Men vi som diggat bandet länge förtjänar mycket mer än det här. Produktionen i EPn är rätt kass och låtarna är i överlag långtråkiga. Ni behöver inte ge ut nytt material bara för att ni slutar! vi fans nöjer oss med gamla odödliga godingar.

Läs gärna Ulfs recension, vi kanske håller med om ett å annat men han är nog lite mer positiv: http://themaloikrockblog.se/recension/manowar-blandar-och-ger/

  • Whitesnake – Flesh & Blood:

Trodde först att Whitesnake hade tackat för sig och lagt av, men när man minst anade det gör dom comeback med ett helt studioalbum, ”Flesh & Blood”. Vi snackar om ett album som har en del nya och intressanta idéer men produktionen och David Coverdales slitna sångröst fick hela grejen på fall. Näst intill onjutbart.

Verkar som om jag och Peter inte alls håller med varandra, men läs gärna hans recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-whitesnake-flesh-blood/

  • Starkill – Gravity:

Starkill sågs en gång i tiden som en amerikansk variant av Children Of Bodom och det såg väldigt lovande ut i början. Förstår mycket väl att dom ville sluta vara en Children Of Bodom-klon och var ute efter att skapa nånting mer innovativt, men nånstans gick det väldigt snett… allting slutade i en näst intill bisarr blandning av melodisk/symfonisk dödsmetal med modern ”pop-metal”. Bortsett från några få låtar som klarat sig någorlunda blev nya skivan ”Gravity” lite av ett fiasko.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-starkill-gravity/

  • Lacrimas Profundere – Bleeding The Stars:

Är ett stort fan av den här typen av musik (gothic metal/dark rock) och tyska Lacrimas Profundere har länge varit ett måste i mina spellistor. Inför nya albumet ”Bleeding The Stars” hade jag höga förväntningar… en ny line-up med bland annat en ny sångare med stor potential. Det borde ge bandet ny kreativ energi men istället är ”Bleeding The Stars” en tråkig återvinning av gamla idéer och väldigt manuellenlig gothic rock/metal. Det finns nån låt som klarar sig men ändå en stor besvikelse. Försökte dom ens?

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-lacrimas-profundere-bleeding-the-stars/

  • Equilibrium – Renegades:

Det här svider för min del… tyska Equilibrium är ett av mina nutida favoritband och allting dom gjorde innan nya albumet ”Renegades” var guld. Bland det bästa som finns inom folk/death metal. Men plötsligt kommer ”Renegades” som innebär ett ganska radikalt genrebyte… det fanns visserligen lite inslag av gamla Equilibrium kvar, men soundet var i överlag mer melodic death/modern metal-inriktat. Bara det kom som en chock för mig och säkert många andra, men det värsta är att bortsett från några få ljuspunkter så är skivan rakt av tråkig och väldigt standard. Ett stort nederlag för ett band som oftast har en väldigt hög nivå.

Min recension: http://themaloikrockblog.se/recension/skivrecension-equilibrium-renegades/

  • Stereophonics – Kind:

Definitivt inget hårdrocksband, men ändå är Stereophonics i vanliga fall grymma på det dom gör och det finns många låtar med dom jag har starka nostalgiska band till. Bandets ledare Kelly Jones är dessutom en skicklig låtskrivare… hans texter brukar vara väldigt kreativa. Men när det kommer till nya albumet ”Kind” så snackar vi om vad som troligen är bandets absolut sämsta album. Det finns några låtar som klarar sig, men det mesta är alldeles för lugnt (nästan helakustiskt) och dom flesta texterna väldigt standard. Jag vet att Stereophonics kan mycket bättre en det här och därför blir man bara frustrerad av den här typen av nederlag.

Förra albumen vi tog upp var som sagt dåliga… men dom jag kommer prata om nu slår alla rekord i mitt tycke. Tack o lov är dom inte så många men låt oss börja med vad som enligt mig är årets sämsta skivsläpp.

  • Danko Jones – A Rock Supreme:

Med risk att reta upp mina kära medarbetare (speciellt Mattias) och säkert några till måste jag tvunget lägga till Danko Jones i den här delen av sammanfattningen. Själv önskar jag att jag hade kunnat digga nya albumet ”A Rock Supreme” lika mycket som Mattias och andra som uppskattat det. Men tyvärr… uppfattade innehållet som avskyvärt standard, enformigt, långtråkigt och produktionen är ganska kass. Kan hända att låtarna blir bättre när man hör dom live, men såhär på skiva tycker jag inte det låter nå bra alls.

Mattias P3 kommer säkert vilja döda mig, men läs gärna hans recension (den första han någonsin gjorde för Maloik): http://themaloikrockblog.se/recension/ny-skivrecension-danko-jones-a-rock-supreme/?fbclid=IwAR02_4T4Aomln5uePL_zsuzLsJpeDy3FT35QYcWPDWe3txzgMKuM-f6gVPQ

  • Blink-182 – Nine:

Blink-182 har, tro eller ej, varit en del av mitt liv som tonåring… även om det känns som om jag vuxit ifrån deras musik kan jag inte neka att jag har starka nostalgiska band till många av deras klassiker. När jag skulle lyssna på nya albumet ”Nine” förväntade jag mig att mina nostalgikänslor skulle besvaras med rättvisa trots rådåliga ”Blame It On My Youth”… men tyvärr vart man istället djupt besviken efter genomlyssningen. Det märks att dom försökte göra nånting väldigt varierat och i vissa fall leka lite med nya musikstilar, men allt är från mediokert till dåligt. En riktig plåga för min del.

  • Sonata Arctica – Talviyö:

Det här kan nog dom flesta hålla med mig om och för mig som Sonata Arctica-fan har det här varit smärtsamt. Må hända att dom aldrig blivit samma sak sedan monstergitarristen Jani Liimatainen lämnade bandet, men några av albumen som släpptes efter att Jani lämnat var ändå bra… det gick att lyssna på dom (då är det bara snack om två album av typ fem). När man inte trodde dom kunde sjunka lägre kommer nya albumet ”Talviyö” och ger oss fans en kalldusch. Produktionen är rakt av dålig och när det kommer till själva låtarna så hittar vi en tråkig och skräckinjagande dålig blandning/återvinning av gamla idéer… väldigt standard melodier, riff och mediokra texter. Det finns verkligen ingenting bra nånstans och det gör mig ledsen och frustrerad. Sonata Arctica är idag en karikatyr av det dom en gång i tiden varit.

Sådärja… då var min sammanfattning av det här året slut. Jag hoppas att du haft ork att läsa igenom det hela och att läsningen i så fall varit underhållande. Nu återstår bara att önska en riktigt god jul och gott nytt år! Låt oss se fram emot ett 2020 med nya spännande skivsläpp.

Rock On! // Lucas LMZ Zimmermann.