Skid Row – Slave To The Grind

För 30 år sedan kom en av världens bästa skivor någonsin. En uppföljare till deras självbetitlade debut och en värdig sådan. I mitt tycke är den till och med starkare än debuten, även om även den är väldigt stark. Vilken skiva pratar jag om? Givetvis är det “Slave To The Grind” med Skid Row.

Året var 1991 och jag var inte ens född. Men sedan jag upptäckte den i min unga ålder, kanske då jag var runt 6-7 år, så har den varit min absoluta favoritskiva någonsin. Oändliga timmar har den snurrat, på kassett, vinyl, CD, Spotify och i live-format. Skid Row visade verkligen musklerna med denna magiska skiva och förnyade sig på ett fantastiskt sätt. Det var rätt riktning att gå, då Skid Row hittade något unikt i denna skapelse. Flertal band tonade ner sitt sound, för att försöka slå mer kommersiellt i slutet på 80-talet. Skid Row däremot, de gick åt andra hållet. Från att ligga i Glam Metal facket klev de in i den tyngre världen och snuddade på thrash genren. Titelspåret ”Slave To The Grind”, där snackar vi heavy metal/thrash så det ryker om det. Samtidigt blandar de in olika genrer som tex “Cowboy Rock” i spåret ”Monkey Business”, punkigare inslag i tex “Get The Fuck Out” och givetvis så har vi starka powerballader i form av ”Wasted Time”, ”In A Darkened Room” samt ”Quicksand Jesus”. Tre odödliga ballader med en helt galen nerv av Sebastian Bach, röstmässigt. Dom här balladerna var inte de vanliga glättigare typerna som existerade runt samma tid. Det var aggressivitet, nerv och fusion. Jag menar, man blir ju helt blåst iväg på slutet av ”Wasted Time”.

Alla får ta helt rätt plats, gitarrspelet mellan Dave “Snake” Sabo & Scotti Hill faller så rätt, Rachel Bolans basspel på exempelvis Psycho Love ger mig alltid gåshud, den hårdslående Rob Affuso trummar både med snabbt driv och känsla. Sist men inte minst, Sebastian Bach, vilken pipa, nerv, aggressivitet och känsla. Bach visar på sådan range på denna skiva så man blir helt svettig. Behöver jag säga något mer än “Living On A Chain Gang”?.

Det här är en skiva som verkligen är odödlig, utan ett enda dåligt spår, i mitt tycke. Vi har ju dessutom två olika versioner av skivan, en som utgavs med “Get The Fuck Out” och en “clean version”, med ”Beggars Day”, som är en galet bra partylåt. Skivan “Slave To The Grind” skriker “headbanging”, “party” och får en att bara vilja peka finger åt allt och alla. Den är helt klart Skid Row´s “magnum opus”, med en sådan stor bredd på skivan. Man kan verkligen höra hungern i plattan. Icke att förglömma omslaget för skivan. Här snackar vi ett omslag som står tidens kant. Ritat av Sebastian Bach far, David Bierk, vilket gör att skivan bara blir ännu mer genuin.  

Slave To The Grind slog sig in på topp #1 på “Billboard 200” och sålde 134.000 exemplar bara under första veckan. Kuriosa, albumet var det första som debuterade som #1 på Billboard 200 i Nielsen SoundScan-eran, eftersom det var ovanligt att ett album debuterade på första plats innan SoundScan började spåra försäljningen 1991. Tidigare hade det enda albumet som kom på första plats varit Captain Fantastic and the Brown Dirt Cowboy av Elton John 1975.

Produktionen är också ett lyft från debuten deras, det finns en sådan galet bra punch i albumet att jag faller av stolen så fort jag lägger skivan under nålen på vinylspelaren. Men såklart, det är ju Michael Wagener som står för produktionen, mannen bakom album som “Balls To The Wall” av Accept, Extreme´s “Pornograffiti” och Metallicas “Master Of Puppets”, för att nämna några få..

Vi säger stort grattis till denna 30 åring och minns tillbaka till när Skid Row hade världen vid sina fötter, turnerade runt om med Guns N Roses och då gänget faktiskt tyckte om varandra. Slave To The Grind är helt klart värd att hyllas genom att spelas högt, om och om igen.

Rasmus Harnesk Wiklund